I över 40 år har den medicinska organisationen Läkare utan gränser bistått med vård i länder drabbade av konflikter, naturkatastrofer och stora sjukdomsutbrott. Men aldrig tidigare har de förlorat så många patienter och personal i en akut katastrof som vid 2014 års ebolautbrott. Över 2 500 patienter dog i deras vård.

– Vår personal berättade hur de aldrig varit med om något liknande, säger Anna Sjöblom, sjuksköterska för Läkare utan gränser.

– Människor dog utanför grindarna till våra center. Det var fruktansvärt.

Förra veckan kom Läkare utan gränsers rapport om ebolainsatsen. I den konstaterar de att det fanns stora brister och hur spridningen av den extremt dödliga virussjukdomen hade kunnat stävjas om organisationens varningssignaler tagits på allvar från början.

– Utbrottets spridning är resultatet av ett misslyckande på flera nivåer, ett misslyckande med tragisk utgång som hade kunnat undvikas, sa Christopher Stokes, generalsekreterare för Läkare utan gränsers operativa center i Bryssel, i samband med att rapporten gavs ut.

Ebola-viruset upptäcktes redan i mitten på 1970-talet och dök sedan upp med jämna mellanrum i begränsade områden i Centralafrika. Viruset orsakar feber, kräkningar, blödningar och diarré och har en extremt hög dödlighet. Upp till 90 procent avlider och inget vaccin eller botemedel finns. För ett år sedan började det plötsligt spridas utanför byarna, ut i de tätbefolkade storstäderna i Västafrika. De första fallen upptäcktes i Guinea och Läkare utan gränser var snabbt på plats. Anna Sjöblom kom dit i april och forsatte sedan att arbeta med organisationen från Sverige som medicinsk humanitär rådgivare.

– Spridningen i de här länderna har ibland beskrivits som en perfekt storm, säger Anna Sjöblom.

– Kombinationen av att ingen kände till vad det var, att det är ett område där folk reser mer och också har en tradition av begravningar där man tar på den avlidne ledde till en katastrof.

Läkare utan gränser satte upp ebolacenter där patienter behandlades och personal utbildades. Men sjukdomen spreds i en rasande fart, först i Guinea, sedan till Liberia och sedan till Sierra Leone. Situationen vid ebolacentren var akut. Anna Sjöblom berättar om hur människor dog utanför grindarna, hur personalen inte kunde göra annat än att erbjuda människor en säng att dö i, inte hann stanna kvar eller hämta något som de bad om.

– Det är klart att det var ett misslyckande från vår sida. Det är inte acceptabelt för en medicinsk organisation att ha patienter utanför våra grindar som dör.

Men ”den perfekta stormen” hade kunnat tas i kontroll om rätt insatser satts in från början. Redan i slutet av mars började Läkare utan gränser skicka ut allvarliga varningsrapporter. Situationen beskrevs ”sakna motstycke” och organisationen bad om hjälp i det som de menade att frivilligorganisationer omöjligt kunde klara av själva.

– Det var en aldrig tidigare skådad situation, säger Meinie Nioclai, ordförande för Läkare utan gränsers operativa center i Bryssel.

– Det handlade om hundratals fall som upptäcktes flera mil från ursprungskällan. Det var en helt annorlunda situation än då det handlade om begränsade områden – det här var oerhört svårt att kontrollera.

I de aktuella länderna fördes en dialog med hälsoministrarna och information skickades ut till lokala medier, men förgäves.

– Det är svårt för ett land att erkänna att de har en sådan här sjukdom eftersom det påverkas både ekonomiskt och resemässigt av det, säger Meinie Nioclai.

Ländernas fruktan är inte ogrundad. Efter att ebola konstaterats i länderna infördes visumförbud i både Kanada och Australien för medborgare från de tre drabbade länderna. Tidigare beviljade visum drogs tillbaka.

Då Läkare utan gränser inte fick någon respons på sina varningar i länderna vände man sig till internationell media och det internationella samfundet. Men inte heller här fick man någon respons.

– Det internationella samfundet såg inte eller så ville de inte skapa panik, säger Meine Nioclai.

– Det fanns en stor rädsla, insatserna ser annorlunda än vid en väpnad konflikt eller naturkatastrof. Det saknades politisk vilja, säger Anna Sjöblom.

Det gick så långt att organisationen tillslut kände sig tvingad att utfärda en internationell vädjan om medicinska insatser av militär för att undvika en biologisk katastrof. Dödsfallen räknades då i tusental.

Fem månader efter Läkare utan gränsers första varningar, den 8 augusti, gick Världshälsoorganisationen, WHO, ut och deklarerade ebolautbrottet som en global hälsofara. Många påpekar hur det skedde strax efter att två amerikaner konstaterats smittade.

– Det är rätt så cyniskt att när två västerlänningar drabbas hamnar det på den politiska agendan, säger Anna Sjöblom.

Nu kom insatserna. Och forskningen. Ännu finns inget vaccin eller botemedel mot ebola, men det är ändå intressant att se hur snabbt det kan gå när viljan finns, säger Anna Sjöblom.

– Överhuvudtaget är det så att satsningar på forskning på tropiska sjukdomar som malaria och tuberkulos inte väger upp mot behovet. Det finns folk som ifrågasätter satsningen just på ebola i jämförelse med andra sjukdomar som skördar betydligt fler offer.

Nyligen trodde man att den sista ebolapatienten skrivits ut från ett sjukhus i Liberia. Under två veckor upptäcktes inga nya fall. Men för att landet ska räknas som helt ebolafritt får inga nya fall upptäckas under 42 dagar och efter två veckor konstaterades ett nytt fall. I Guinea och Sierra Leone upptäcks fortfarande 50–100 nya fall i veckan.

– Det är enormt mycket. I vilket annat land som helst hade det varit ett katastrof, säger Anna Sjöblom.

Läkare utan gränser är fortfarande på plats i länderna och kämpar dagligen med både ebolavård och vanlig sjukvård.

– Det måste till bättre hygienrutiner och framförallt information till befolkningen, så att vi kan bemästra det här utbrottet en gång för alla.