• "Syftet med min berättelse är att nå ut med budskapet att det finns en väg ut ur ensamhet och förtvivlan", kommenterar Sture Wallner.
Landets Fria

”Jag tänkte att vi var 10–20 homosexuella i Sverige”

Under Sture Wallners uppväxt på 1950–1960-talen nämndes homosexualitet bara ett fåtal gånger och alltid i negativa sammanhang. Situationen är mycket bättre i dag menar han – men framstegen får aldrig tas för givna.

När Sture Wallner hörde talas om Arbetets museums insamling av äldre hbtq-personers berättelser, genom Gayseniorerna i Stockholm, skickade han in sina dagboksanteckningar från tonåren.

– Det var en helt annan tidsanda då. Det fanns inga förebilder någonstans. Det blev ett extra svårt dilemma för oss som upptäckte att vi var annorlunda från majoriteten. Jag trodde inte att jag var ensam om att vara homosexuell i Sverige, men tänkte att vi kanske var 10–20 personer.

Sture Wallner är uppvuxen i mindre orter i Västerbotten och Västmanland och enda gången han minns att homosexualitet nämndes i skolan var på en biologilektion när han var 17.

– Läraren sa att det fanns homosexualitet och att ”man måste komma ihåg att det är en sjukdom”. Ämnet avhandlades i ett par meningar, och inte i positiv anda.

Att Arbetets museum samlar in den här typen av berättelser tycker Sture Wallner är mycket positivt. Han hoppas att det kommer in många bidrag.

– Det är väldigt bra att det finns skrivet så att man kan gå tillbaka och se hur det har varit. Jag tror att det är väldigt bra med historiska perspektiv på hur det är i dag, så att vi inser vilken positiv utveckling det har varit samtidigt som det gäller att vara på sin vakt och kämpa vidare.

Sture Wallner ser både likheter och skillnader mellan situationen för hbtq-personer förr och nu.

– Det har gjorts ofantliga juridiska framsteg under de över 50 åren som gått sedan jag skrev de här dagboksanteckningarna. Man kan nästan inte jämföra. Men för många ungdomar i dag finns det nog fortfarande en utsatthet, skulle jag gissa. Det är andra svårigheter som har dykt upp.

Han påpekar att förändringarna i den officiella synen på homosexualitet inte alltid speglas i människors attityder.

– Ibland är det två steg framåt juridiskt och tre steg bakåt i vad folk tycker och tänker.

Ett problem är att medier ofta ger en ensidig och felaktig bild av hbtq-personer, menar Sture Wallner. Alla älskar till exempel inte schlager.

– Jag tror att många heterosexuella inte tänker på att många homosexuella personer, som jag och min sambo, vill leva i parrelationer. Vi är människor med ett lika stort spektrum som heterosexuella.

Sture Wallner hoppas att hans dagboksanteckningar kan bidra till ökad tolerans.

– Jag hoppas att den som läser inte ska vara så snar att dra förhastade slutsatser om gaypersoner. Det har skadat väldigt många, jag for själv väldigt illa av det i många år i ungdomen.

Han hoppas också att andra hbtq-personer ska inspireras till fortsatt kamp.

– Jag tänker att många homosexuella känner igen sig och får bekräftelse. Så här har det varit en gång i tiden. Men så bra som det är i dag är det inte självklart att det fortsätter att vara. Jag tror att samhället förändras hela tiden och att alla måste kämpa för att det ska bli förbättringar.

Fakta: 

Utdrag ur dagboken

27/12 1963: ”Ibland känns det som att stöta emot murar, vart jag än vänder mig. Det känns outhärdligt att leva och outhärdligt att dö. Vad kan jag då göra? Jag önskar innerligt, att jag hade en vän, en uppriktig vän, som kunde förstå och hjälpa mig. Men jag är rädd för människor. Jag vet ju inte vilka som skulle avsky mig, om de visste, att jag dras till män. Men hade jag en trofast vän, som verkligen ville hjälpa mig och höll av mig, skulle allt bli lättare. Jag vill tro det. Jag måste tro det! Och jag tror jag kan det.

Om någon människa kunde förstå, vad jag fruktar ensamheten! Det går inte att i ord beskriva denna känsla. Jag kan inte tänka mig att leva ensam, jag har ett så starkt behov av att bli älskad – och älska tillbaka!”

1/2 1965: ”Jag ber inte så ofta till Gud numera. Men ibland gör jag det, ibland när jag har det svårt. Då tänker jag på de ensamma kvällar och nätter när jag var liten, när jag kände mig tvingad att bedja. Och så ligger jag i min säng i mörkret, och jag känner hur tårarna rinner nedför ansiktet. Jag är nu arton år, och jag är så förtvivlat ensam.”

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Sökes: äldre hbtq-personer

Just nu samlar Arbetets museum i Norrköping in historier och minnen från hbtq-personer födda före 1950.

Landets Fria

© 2024 Fria.Nu