Debatt


Jan-Erik Gustafsson
  • 20 år efter att Oslo-avtalet slöts 1993 hade antalet israeliska bosättare på ockuperad palestinsk mark mer än fördubblats, från 262500 till över 520000. Och byggandet av nya olagliga bosättningar fortsätter.
Fria Tidningen

Osloavtalets era är över

Försöken att få igång nya fredsförhandlingar mellan israeler och palestinier inom ramen för Osloavtalet är meningslösa, eftersom Israel ensidigt gjort bildandet av en palestinsk stat omöjligt, skriver Jan-Erik Gustafsson.

”Israels rätt att försvara sig” utövades ännu en gång sommaren 2014. Angreppet på Gaza var så förödande att det resulterade i att den nytillträdda svenska regeringen erkände Palestina som stat, bland annat med motivering att på nytt få igång fredsförhandlingarna under det så kallade Osloavtalet.

Osloavtalet, som slöts 1993, påtvingades av FN:s säkerhetsråd, EU och nästan alla arabländer, och är ett ramverk som bokstavligt låser inne den Palestinska befolkningen; de låses in i israeliska fängelser, i ghettos i Gaza och Västbanken, i flyktingläger sedan de senaste 60 åren, och som tilldelar dem en paria status inom staten Israel.

Osloavtalet består bland annat av ”Principförklaringen för ett tillfälligt självstyrande arrangemang (Declaration of Principles of Interim Self-government Arrangements), som innehåller 17 artiklar och fyra bilagor och ett Memorandum i tillägg till principöverenskommelsen. Den senare följdes sedan under en femårstid av så kallade förtroendeskapande förhandlingar mellan de ojämlika partnerna, som slutligen havererade med samtalen i Taba i Egyptien i januari 2001.

Den första artikeln säger: ” Syftet med de israelisk-palestinska förhandlingarna inom ramen för den pågående fredsprocessen i Mellersta Östern är bland många saker att etablera en palestinsk självstyrande övergångsmyndighet, det valda Rådet (…) som leder till en permanent lösning som baseras på Säkerhetsrådets resolutioner 242 (1967) och 338 (1973)”.

Här sattes ramen för den Palestinska myndigheten (PA). Det palestinska Rådet eller PA har ingen annan auktoritet än att genomföra de två resolutionerna, vilket PLO i åratal tidigare hade fördömt, lägger fast delningen av Palestina, bekräftar utspridningen av den palestinska befolkningen, och som genomför en politik som dikteras av västvärlden under Usa’s ledning.

Artikel fyra säger att PA’s ”lagstiftningsområde kommer att täcka Västbanken och Gazaremsan med undantag för frågor som blir förhandlade under förhandlingarna om en permanent status”. Dessa förhandlingar har senare lett till som det sägs vara tillfällig uppdelning av Västbanken i A, B, och C områden där PA bara har kontroll över A-området (de större städerna på Västbanken) och israelisk militär i praktiken ockuperar resten av området inklusive dess naturresurser. Israel hindrar palestinierna att bygga ut infrastruktur och s.k. ”statsbyggande” i B-och C-områdena, samtidigt som bosättningarna obehindrat expanderar.

Efter att Israel drog sig ur Gaza 2006 kontrolleras istället Gaza idag av en illegal och orättfärdig blockad som har kompletterats med upprepade, blodiga angreppskrig. För Israel och dess västliga uppbackare är införseln av livsnödvändiga varor och smuggling av vapen genom tunnelsystem det största hotet och viktigast att kontrollera samtidigt som inget görs för att häva Gaza’s isolering och socio-ekonomiska kollaps.

Artikel åtta säger att ” rådet kommer att sätta upp en stark polisstyrka, men Israel kommer att fortsätta att ta ansvar för försvaret mot yttre hot liksom det övergripande säkerhetsansvaret för israeler med syftet skydda deras interna säkerhet och den allmänna ordningen”. Således skall en stark palestinsk polisstyrka hålla ordning på den palestinska befolkningen samtidigt som skyddet och säkerheten i de illegala bosättningarna är helt under israelsk kontroll.

Hur kan Osloavtalet vara ett första steg till en självständig palestinsk stat, när avtalet bröt samman i början av 2000, men dess regelverk fortfarande består? I själva verket är Osloavtalet en imperialistisk konstruktion för att förgöra en palestinsk nation. Den kände israeliska historikern Ilan Pape har utryckt det som att ”Osloavtalet var inget annat än ett politiskt och militärt arrangemang vars avsikt var att ersätta den israeliska ockupationen med en annan form av kontroll”.

Den kände juristen i internationell rätt Richard Falk ser en tvåstatslösning och Osloprocessen som död. De så kallade ”fredsförhandlingarna” har bara lett till ytterligare fragmentering av Västbanken och Gaza och den palestinska befolkningen. Det framgår tydligt att en palestinsk stat som skulle bli resultatet av de ”vägkartor” som stötts av Usa och EU inte kan bli annat än en löjeväckande enhet som kallas för en ”statsbildning”, som består av ogenomträngliga enklaver som övervakas av vakttorn och en ekonomi bestående speciella ekonomiska zoner som kontrolleras av Israel.

Få palestinier vill se en sådan utveckling. Mitt under det brinnande israeliska angreppskriget på Gaza uttalade den välkände palestinske politikern Mustafa Al-Barghouti i Al-Ahram Weekly 7 augusti att ”Osloavtalets era är över”. Det existerar nya realiteter, sade han, och det är genom ”kamp som en förändring i maktbalansen kan uppnås, inte genom lösningar tillsammans med Israel”.

Richard Falk skriver att de ansträngningar som under hösten 2014 tagits för att få igång förhandlingar om en två-statslösning i Osloprocessens anda, till exempel den svenska regeringens erkännande av staten Palestina, har gjorts utan att ge en enda antydan till varför en ny runda av förhandlingar skulle ge ett annat resultat än vad de hittills medfört. ”En sådan prognos” skriver han ”tycks mer sann för närvarande än tidigare, när Israel nu rör sig mot en ensidig lösning, vilket Nethanyahu något försöker förkläda för att inte alltför mycket konfrontera Usa och Europa. Det måste vara uppenbart för alla som ser med öppna ögon att Israel har skapat oåterkalleliga förhållanden, som raderar ut upprättandet av en ekonomiskt fungerande och självständig palestinsk stat”.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu