• Karin Larsson och Kajsa Reicke, Tantteatern, menar att äldre kvinnor har mer utrymme att själva definiera vem de är.
  • Tantteaterns Kajsa Reicke (till vänster) och Karin Larsson har ett starkt lokalt stöd både i pressen och med en pengainsamling till teatern.
Landets Fria

En scen för den äldre kvinnan

Trots uteblivet stöd från kulturnämnden håller Tantteatern i Umeå fanan högt.

– Vi jobbar med längtan, drömmar och djävlar anamma! säger Kajsa Reicke.

Landets Fria tidning träffar Tantteatern i deras lilla lokal på Haga i Umeå. De har just kommit tillbaka från en föreställning, Den växande salongen, som de spelat på Västerbottens museum. Lokalen är liten och gemytlig, med en liten upphöjd scen, små fikabord, och porträtt av förebilder på väggarna.

2012 startade Karin Larsson och Kajsa Reicke Tantteatern som sitt lustprojekt. De nischade tidigt in sig på kvinnan ur den äldre åldersgruppen, och satte agendan för vad som skulle synas på scenen. När man blir äldre som kvinna finns mer utrymme att själv definiera själv vem man är, det blir lite grann en frizon, menar Kajsa Reicke. Förväntningarna avtar, och det finns inte lika mycket att försvara längre.

– När man som kvinna kommit ur giftasåldern och fertiliteten är över, vem är man då? Jag är en människa, säger Kajsa Reicke.

I föreställningen Den växande salongen står identiteten i fokus, en möjlig ny identitet. De båda jobbar i collageform, med musik och rörelse. Existentiella frågor kring varandet och levandet, filosofiska funderingar, och inspiration och lån från olika författare, bland andra Jeanette Winterson och Virginia Woolf. Och av Elsie Johansson fick de en dikt.

– Vi hittade en dikt av henne som vi tyckte passade, den börjar så här: ”Finns det kanske kvinnor som blommar av sig själva?” Och den handlar om att man växer och frodas och blommar. Inte under någons blick, utan av egen kraft, säger Karin Larsson.

– Föreställningen slutar med att vi sår oss själva på nytt, strör och stoppar ner några frön i en kruka, och väntar på att det ska skjuta upp nya kronblad, säger Kajsa Reicke.

Namnet Tantteatern kan kanske reta en del, men det är valt med värme och en glimt i ögat.

– När vi började med Tantteatern tänkte vi på de här ”kulturtanterna” som bär upp kulturen på sin axlar, som ser och tar del av kulturen, går på allt och betalar biljetter. Vi kvinnor är så vana att identifiera oss med manliga subjekt, men här vill vi att tanterna och kvinnorna ska vara subjektet, förklarar Karin Larsson.

Småskaligheten vid föreställningarna skapar intimitet. Att det blir nästan hemtamt gör att folk vågar prata efter föreställningarna.

– Det är många som stannar kvar och frågar saker, vill säga något och tala om att de blivit berörda. Det är ovanligt, det här lilla rummet ger en speciell stämning, säger Karin.

– När man är kvinna är man fostrad att inte göra så mycket väsen av sig. Frapperande ofta är det de riktigt äldre åskådarna som reagerar på det vi gör, säger Kajsa.

Kajsa hoppas att både stort och smått ska få plats i Umeå och säger att det är viktigt att det stora inte slukar upp det lilla. Hon menar att det är politikens ansvar att se till, och att det gärna kunde få finnas en liten teater i vare stadsdel. Ibland vill man se en balett på en jättescen och ibland bara lyssna på en författare eller poet, fortsätter hon.

Det finns en lång amatörteatertradition i Umeå, berättar de båda. Amatörteaterföreningen Grotteatern och Umeås äldsta fria teater Ögonblicksteatern firade förra året 50 år, respektive 40 år.

Tantteatern brukar ha lite amatörteater en gång i veckan, då tanken är att låta scenen vara till för andra, där de får möta publik och kan skriva texter under handledning av Karin och Kajsa.

– Folk har ett otroligt behov av att uttrycka sig, säger Kajsa.

Det finns ofta ett utbud av skrivarkurser eller målarkurser för kvinnor, men scenisk verksamhet är inte lika vanligt, menar Kajsa. Det här rummet är inte så läskigt heller, man blir inte så rädd, fortsätter hon och Karin instämmer.

Till kulturhuvudstadsåret 2014 fick de finansiellt stöd, med föreställningen Det är aldrig försent för baletten som årets projekt. Nu är det väntans tider, med avslag från kulturnämnden men med ett starkt lokalt stöd både i pressen och med en pengainsamling till teatern. Till hösten hoppas de kunna sätta upp en föreställning om Gertrud Stein och Alice B. Toklas, två starka karaktärer, som också passar dem väl utseendemässigt, enligt de själva.

– Det ska bygga på deras liv och leverne, en fri fantasi kring det. De hade ju en kärleksrelation också som är lite intressant för den tiden, de måste ju ha stått ut. I dag är det vanligt med queeräktenskap, säger Kajsa.

På väggen sitter en bild på Louise Bourgeois.

– Hon är en riktig förebild. En helt galen människa men underbar. Mycket egen, hon har sagt mycket bra saker, sådan vill jag bli när jag blir gammal! Men det blir man inte – hon är bäst, avslutar Kajsa Reicke.

Fakta: 

Föreställningen Den växande salongen spelas den 27 mars och 10 april.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Proggen befriade teatern

Fria Proteatern demokratiserade teatern, fick arbetarna till de fina salongerna och åskådliggjorde konflikten mellan arbete och kapital, skriver Kristian Borg.

Stockholms Fria

© 2024 Fria.Nu