Paula Stenström Öhman är regissör och konstnärlig ledare för scenkonstkompaniet Lumor. Hennes tidigare föreställningar, som Materia – Jag är inte Linda Lovelace, har ofta haft ett kvinnligt offerperspektiv. Med nya föreställningen People respect me now, som ges i samarbete med Turteatern i Kärrtorp, vill hon sätta fokus på förövaren.

– Vi har försökt hitta olika ingångar till förövare. Den som bekänner, den som förnekar. Och så är jag intresserad av att se var börjar det någonstans. Vad får en människa att gå över gränsen till sådant vi tycker är obegripligt, till sådant som framkallar väldigt starka känslor hos oss?

People respect me now är uppbyggd kring fyra förövare som alla har anknytning till en skola. Manuset bygger på research och intervjuer som Paula Stenström Öhman har gjort med människor som har lång erfarenhet av att arbeta med förövare: socialsekreterare, barnpsykologer, kriminalvårdare med flera.

– En traumaterapeut som jag talade med berättar hur all den ilska han känt när han läst om grova sexualförbrytare bara rinner av honom när han väl träffar dem i terapin. Kvar är en stor sorg över det den här människan har gjort, förstört sitt eget och så många andras liv. Och jag tänker på det sorgliga i att det ens händer i vårt samhälle.

Stenström Öhman använder sig ofta av kvalitativa sociologiska metoder i researcharbetet, och arbetar med tema och gestaltning i nära samarbete med skådespelarna.

– I pjäsen får vi brottsstycken från olika delar av fyra fall. Manuset är skrivet som delar ur olika förundersökningar, sedan har vi gjort en sorts rekonstruktion av hur man kunde tänka sig att det har gått till.

Fyra skådespelare medverkar i föreställningen, och ”spelar en jäkla massa roller”. När SFT är på besök repeterar Sandra Huldt och Eva Rexed en scen. Huldt spelar fotbollstränaren Christer som tränar ett tjejlag. På ett subtilt sätt förmedlas till publiken att något inte står rätt till i relationen mellan Christer och de unga tjejerna.

De fyra förövarna i pjäsen är alla män eller pojkar. Det är ett medvetet val av Paula Stenström Öhman.

– Nittio procent av alla våldsbrott begås av män eller pojkar, ändå tas kön sällan upp som den största gemensamma riskfaktorn och hur det kommer sig. Det finns en stark koppling mellan våld och maskulinitet och till en könsstereotyp tillvaro. Men man kan säga att hela kriminologin är för män, av män och om män. 

Jag undrar om Paula Stenström Öhman tycker att vi i allmänhet har för mycket fokus på den som är offer i olika sammanhang.

– Nej, jag skulle snarare vilja se fler män som vågar träda fram och berätta om sitt offerskap. Det finns en ovilja hos män och pojkar att träda in i offerrollen och det är vanligt att förminska händelserna.

– Unga killar som varit utsatta för saker pratar ofta om det i tredje person, ”man får en flaska i huvet” och så vidare. Förövare får ju jättemycket uppmärksamhet, men frågan är vilken sorts uppmärksamhet. Pjäsen är ett försök att se på förövaren från flera och andra perspektiv än de vi möts av i medierna.

Från politiskt håll läggs mycket ansvar på den enskilda individen eller familjen, tycker Stenström Öhman. Man får lösa sina problem bäst man kan.

– Vi har olika diagnoser till vår hjälp, men det bidrar också till en kategorisering av människor ganska tidigt. Och till patologisering. Psykopaten är tillbaka, pedofilen är tillbaka, de här monstren som kan vara bra att ha i en tid av oro. Jag vill bolla tillbaka ansvaret utåt, till oss som är samhället och ytterst då publiken: vi har alla ett ansvar för vad som sker. I varje scen finns en förövare och ett offer, och det växlar. Det är väldigt vardagliga scener egentligen, men man får någonstans syns på den här gå över gränsen-mekanismen.