Håll rent mot både antisemitism och muslimhat | Fria.Nu
Per Björklund

Inledare


Inledare: rasism

  • Skotthål i ett fönster efter en attack på den judiska församlingen i Malmö. Antisemitism och islamofobi får aldrig ställas mot varandra, skriver Per Björklund.
Fria Tidningen

Håll rent mot både antisemitism och muslimhat

Både Palestinavänner och religionskritiker måste hålla rent i de egna leden, skriver Per Björklund.

I en rasande krönika i Aftonbladet i söndags gick författaren Jan Guillou till attack mot liberala skribenter som enligt honom blåser upp antisemitismen i Sverige, men ignorerar det växande hatet mot muslimer. Jan Guillou ställde i sin krönika inte bara två utsatta grupper mot varandra, utan avfärdade uttryckligen vittnesmål om svenska judars oro som ”lögnaktiga”.

Därför har det varit skönt att se att kritiken mot Guillous krönika varit skarp både från vänster och höger. Reaktionerna bekräftar att det finns en bred insikt att antisemitismen måste tas på större allvar. Jan Guillou framstår snarast som en karikatyr av en krympande minoritet inom vänstern som reflexmässigt tonar ner judars utsatthet eller beskriver judehat som någon slags följdreaktion på förtryck av muslimer. Fler och fler får också upp ögonen för att också till synes legitim Israelkritik faktiskt kan rymma klassiska antisemitiska tankefigurer.

I själva verket är antisemitism och hat mot muslimer två sidor av samma mynt, födda ur samma europeiska idétradition. De kan aldrig ställas mot varandra utan måste bekämpas parallellt. Men den insikten har tyvärr inte nått fram till alla. Det visade sig inte minst i den stundtals hätska debatten efter terrordåden mot satirtidningen Charlie Hebdo och franska judar i januari. Mitt i den breda uppslutningen kring yttrandefriheten och mot antisemitismen visade borgerliga debattörer irritation över varningar för växande islamofobi i attackernas spår. Att även uppmärksamma de otaliga ”hämndaktioner” som utfördes mot moskéer eller enskilda muslimer i Frankrike under dagarna efter dåden ansågs av vissa liktydigt med att relativisera den islamistiska terrorn.

I samma anda kunde uppenbart hatiska uttalanden om muslimer bagatelliseras. När riksdagens andre vice talman, sverigedemokraten Björn Söder, lade upp en artikel om dåden på facebook med kommentaren ”fredens religion har visat sitt ansikte” beskrevs det av den liberala ledarskribenten Sakine Madon i Expressen som religionskritik, helt väsensskilt från hets mot muslimer. Men antag att någon lagt upp en artikel om lemlästade barn i Gaza med kommentaren ”den judiska staten visar sitt rätta ansikte” Hade det tolkats som Israelkritik eller en form av förtäckt antisemitism?

Liknelsen är inte alls långsökt. För liksom de vidrigaste antisemiter ibland maskerar sig som Palestinavänner är många av yttrandefrihetens och religionskritikens mest högljudda fanbärare idag inget annat än rasister och islamofober i tunn förklädnad. Runt om i Europa ploppar mer eller mindre högerextrema och antimuslimska organisationer med ord som frihet eller humanism i namnet upp, med svenska Tryckfrihetssällskapet som ett närliggande exempel. Därmed vilar också ett stort ansvar på seriösa försvarare av yttrandefriheten idag, som tyvärr ofta försummas.

Efter terrorattentaten i Köpenhamn för två veckor sedan beklagade till exempel Expressens kulturredaktör Karin Olsson att Lars Vilks, som tros ha varit en av måltavlorna, inte varit inbjuden till en manifestation för hotade konstnärer i Stockholm samma helg. För trots att Vilks enligt Olsson ”låtit sitt konstverk bli indraget i muslimhatande kretsar” – som om det vore konstverket och inte personen Vilks som blivit indraget – så förtjänar han enligt henne lika stark ”uppbackning” som andra hotade konstnärer. Att Vilks liv, säkerhet och rättigheter måste skyddas är självklart. Men skulle hans närvaro på en manifestation för yttrandefrihet efterfrågas även om det varit judar som kallats råttor på den ökända konferensen i New York, som den svenska konstnären talade på men än idag vägrar ta avstånd från?

Problemet är inte Lars Vilks och hans konst, som självklart ryms inom yttrandefrihetens ramar. Problemet är alla som är redo att blunda för Vilks flirt med antimuslimska krafter, och därmed signalerar att hat mot muslimer inte är lika allvarligt som antisemitism.

Israelkritik är inte antisemitism och religionskritik är inte islamofobi. Men så länge den stundtals hårfina distinktionen inte erkänns kommer vänsterns problem med antisemitism ha en spegelbild i högerns problem med islamofobi. Palestinavänner och religionskritiker har ett tungt ansvar att hålla rent i de egna leden och vara vaksamma mot de som sprider hat mot judar eller muslimer under falsk flagg.

Men framförallt måste vi alla undvika Jan Guillous allvarliga tankefel: att tro att det bara finns utrymme att prata om en form av rasism i taget.

Annons

© 2019 Fria.Nu