Stark filmatisering av feministisk succéfantasy | Fria.Nu

Recension


Film
Cirkeln
Regissör: Levan Akin
Manus: Sara Bergmark Elfgren och Levan Akin
Efter boken av: Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

  • Irma Von Platen som Minoo på den blodröda månens natt då De utvalda kallas till folkparken i Engelsfors.
  • Från vänster syns rollfigurerna Linnéa, Vanessa, Anna-Karin, Rebecka, Minoo och Ida. Tonåringar som måste handskas med vardagsbekymmer samtidigt som de slåss mot demoner.
  • Miranda Frydman som Vanessa.
  • Mönstrens bok ger häxorna lite hjälp på traven i sin kamp mot ondskan.
  • Engelsfors gymnasieum - "en ondskans plats".
Landets Fria

Stark filmatisering av feministisk succéfantasy

Filmatiseringen av den bästsäljande boken Cirkeln kan vara årets bästa svenska film, skriver LFT:s recensent.

Känner du inte till de bästsäljande svenska ungdomsböckerna i Engelsforstrilogin? Då kan de enkelt sammanfattas med frasen ”Buffy the vampire slayer, fast med häxor, och i Bergslagen”. Och känner du inte till Buffy är det helt enkelt begåvat utförd fantasy i skolmiljö, med humorinslag, starka kvinnliga karaktärer som inte enbart är helvita, samt försök att utmana heteronormen. PK-ansatsen är tyvärr inte helt felfritt utförd i Engelsforstrilogin, men tanken är lovvärd och räcker långt.

Stora delar av handlingen är också direkt hämtade från Buffy. Demoner vill ta sig in i vår värld och bruksorten Engelsfors visar sig vara en plats där hinnan mellan deras värld och vår är extra tunn. De utvalda, sju helt vanliga gymnasieelever, är de enda som kan rädda mänskligheten och det är oklart om Rådet som kontrollerar magin i världen kommer att vara till hjälp eller inte.

Mycket av det som jag tycker om i böckerna ger också filmatiseringen dess styrka. De övernaturliga inslagen har paralleller till tonåringars vardagliga utmaningar med relationer, skola och vägen mot att bli vuxen. Kampen för att rädda världen och övningarna i att kontrollera magiska förmågor som osynlighet och levitation varvas med bråk med föräldrar och pojkvänner. Karaktärer och replikskiften känns äkta och vardagsnära. Inte minst häxan Minoo beter sig ofta avigt eller klantigt, till exempel i en underbar scen där hon får ögonkontakt med personen hon är förälskad i – samtidigt som hon snyter sig. Det är också skönt att vare sig tonåringarna eller föräldrarna har blivit modellvackra i filmen, med undantag för Minoo då, som har blivit av med sina finnar.

Arketyper som plugghästen, mobbaren, den mobbade, gotharen och bimbon görs till komplexa och trovärdiga karaktärer som tvingas att samarbeta. Det jag saknar mest från boken är hur häxornas relationer till varandra utvecklas, hur dessa i flera fall lite kufiska personer lär känna varandra och formar allt starkare vänskapsband. Det är fint att (kvinnlig) vänskap ges så stort utrymme i boken men kanske inte helt oväntat att det fått stryka ganska mycket på foten i filmen.

Den som kan sin Engelsforstrilogi riskerar också att bli besviken på att manusförfattarna har tvingats att döda några darlings. Många bifigurer saknas tyvärr helt, varav några klara favoriter, och stora sjok av bokens handling har strukits eller ersatts av andra lösningar. Det fungerar över förväntan även om det finns minst en helt onödig utvikning som inte följs upp och borde ha tagits bort. För den som är ny till Engelsfors värld är dessa ändringar dock inget problem och jag tror inte att det är alltför svårt att hänga med i handlingen. Möjligen går det lite snabbt vid ett par tillfällen, särskilt i slutet, då det är oklart vad som sker när.

Filmatiseringen tillför å andra sidan en visuell dimension som lyfter historien. Färgen som flagnar från elevskåp, slitna skoltoaletter och övergivna hus i en bruksort på dekis gör mycket för stämningen. Precis som i boken fångas gymnasieångesten snyggt och det är klockrent att uppgörelsen med ondskan sker i en helt vanlig skolmatsal. Det känns svenskt, det känns äkta och det känns schyst.

Benny Anderssons soundtrack är generellt riktigt bra med artister som Kate Bush och Fever Ray och långa stunder av effektfull tystnad. Bara under häxornas första ritual tillsammans bryts illusionen och det blir överdrivet och komiskt med den svulstiga musiken till skådespelarnas inte helt övertygande agerande.

Annars är det riktigt väl genomfört, mycket bättre än jag hade väntat mig. Jag undviker tyvärr oftast svenska filmer eftersom jag så ofta blir besviken, men av de få som jag ändå sett de senaste åren är detta en av de absolut bästa. Manuset är en smart bearbetning av boken, effekterna är proffsiga, rollprestationerna är för det allra mesta starka, scenografin är genomarbetad, klippningen är effektfull och inte minst är det snyggt filmat. Filmen lyckas vara både rolig, otäck, spännande och sorglig, precis som böckerna, även om känslorna fördjupas betydligt mindre i filmatiseringen.

Så vitt jag vet har ingenting definitivt sagts om huruvida bok två och tre kommer att filmatiseras, så jag avslutar med en uppmaning. Gå och se Cirkeln! Den kan vara en av de bästa svenska filmer du får se i år, och vi behöver visa den svenska filmbranschen att vi är många som vill se filmer med kvinnor som självklara huvudpersoner.

ANNONS

Rekommenderade artiklar

När ställer sci-fi om?

Recension

Blade runner 2049 är bra men det blir tjatigt med alla framtidsdystopier, skriver tidningens recensent.

Landets Fria

© 2021 Fria.Nu