Berlins maträddare tar vara på ”skräpmaten” | Fria.Nu

Fördjupning


Hanna Westerlund
  • Raphael Fellmer har levt snart fem år utan pengar. All familjens mat är ”räddad” från att bli sopor.
  • Varje söndag äter omkring 100 berlinare gratisbrunch på mat som de lokala restaurangerna annars hade slängt. Foto: Hanna Westerlund
  • I Berlin finns mer än 20 offentliga kylskåp och andra utrymmen där vem som helst kan hämta och lämna mat.Foto: Hanna Westerlund
  • På foodsharing.de kan aktiva se alla företag där det går att hämta mat, offentliga kylskåp, ”Fair-Teiler” och privatpersoners matkorgar. Foto: Skärmdump foodsharing.de
Fria Tidningen

Berlins maträddare tar vara på ”skräpmaten”

Föreningen Foodsharing har upprättat ett nätverk av människor som tar reda på den mat som annars skulle ha slängts.

Söndag eftermiddag i Friedrichshains restaurangkvarter. Tio småhuttrande berlinare med ett fyrtiotal tomma femliters-hinkar väntar tålmodigt i en gatukorsning där tre brunchställen just serverat sina sista kunder. Personalen bär ut de första faten genom ett av varuintagen; moussaka, lufttorkad skinka, tiramisu och korgar med bröd. Vana händer skyfflar ner maten i hinkar, trycker dit lock och lastar in i bagaget på två väntande bilar.

I en kulturföreningslokal ett par kvarter bort slussas hinkarna som i en brandsläckningskedja upp på ett långbord. Buffén mättar uppåt hundra personer. Hungriga hemlösa trängs med unga konstnärer och miljöaktivister, studenter fyller matlådor. Vem som helst får komma. Föreningen Foodsharings mål är inte främst att mätta hungriga, utan att minska svinnet.

Sedan starten år 2012 har 250 mataffärer, marknader, restauranger och bagerier övertalats att donera det de inte kan sälja till Foodsharing. Föreningens aktiva äter själva maten eller fördelar den vidare. Hittills har mer än femhundra ton mat räddats från soporna bara i Berlin.

Hjärnan bakom projektet är 31-åriga Raphael Fellmer, bland tyskar känd som författare till boken Glücklich ohne Geld (Lycklig utan pengar). De senaste fem åren har han varken tjänat eller spenderat en cent. Med fru och två barn lever han i den välbärgade stadsdelen Zehlendorf, gratis inhyst hos en läkarfamilj som ville stödja projektet.

– Poängen är inte att alla ska leva utan pengar. Jag ville uppmärksamma överflödet och slöseriet på alla nivåer av samhället, säger Raphael Fellmer.

Familjens helveganska kost består av sådant som annars skulle slängas bort. För sex år sedan såg Raphael Fellmer en film om dumpstring och började söka igenom soporna från de ekologiska mataffärerna, som är vanliga i Berlin, i hans närhet.

– Plötsligt hade jag mer mat och variation än jag nånsin haft! Efter en tid ville jag skala upp projektet, så jag skrev till affärerna att ”jag vet vad som finns i era soptunnor och tillsammans kan vi göra något bra av det här. Ni sparar sopavgifter, får en bättre image och kan ta mer ansvar – jag är säker på att det passar er filosofi...”

En av butikskedjorna – Bio Company, bjöd in Raphael Fellmer för att diskutera saken. Vd:n Georg Kaiser berättar varför:

– Handeln talar inte gärna om hur mycket vi slänger bort. Vi ville göra folk medvetna om dagens överproduktion och börja värdera maten igen. Redan innan Foodsharing kom in i bilden gav vi till våra anställda, till välgörenhetsorganisationer och djurhem. Det som blir över hämtar Foodsharings volontärer.

Standardargumentet bland de butiker som tackar nej till att samarbeta med Foodsharing är risken för kundförlust. Men det är inget Georg Kaiser har märkt av.

– Jag tror det beror på att de som äter det vi inte kan sälja som regel har mindre pengar och ändå inte kommer att handla dessa varor hos oss. Man ska också komma ihåg att kvaliteten inte är den samma. Äpplen kan vara kantstötta och blomkålshuvuden kan ha bruna prickar.

I april 2012 började Raphael Fellmer att samla in Bio Companys osäljbara varor lagligt för första gången. Med Google-dokument och mailinglistor utökade han nätverket med fler så kallade foodsavers – maträddare och allt fler butiker. Så småningom kom även marknader, restauranger och bagerier med på listorna.

Efter en ideell insats av en programmerare var webbsidan igång 2013. I dag är omkring 2 000 användare registrerade i Berlin, varav enligt Fellmer 600 till 700 är ”väldigt aktiva”. Nätverket har spridit sig till resten av Tyskland, Österrike och Schweiz, och en engelsk version av sidan är på gång, som med öppen källkod ska vara tillgänglig för resten av världen.

För att bli aktiv foodsaver måste en klara ett ganska omfattande kunskapsquiz online, med frågor om till exempel skillnaden på bäst-föredatum och sista förbrukningsdag. Detta ska visa att en är motiverad och seriös. På hemsidans Berlin-karta med alla deltagande företag och respektive butiksansvariga utmärkta får maträddaren sedan fylla i var och när hen vill infinna sig. Efter tre punktliga prov-upphämtningar får hen ett id-kort och kan fortsätta på egen hand – i praktiken oftast tillsammans med andra, på grund av de stora volymerna. Den som inte kommer i tid ska anmälas och tre regelbrott resulterar i avstängning.

Om en maträddare får mer än hen själv kan äta, vilket är vanligt, är det fritt fram att ge till kompisar, grannar, soppkök eller hemlösa. Det går även att lägga upp en virtuell matkorg på Berlin-kartan, som den som vill sedan kan komma och hämta personligen. På kartan finns också ett tjugotal offentligt tillgängliga kylskåp och andra förvaringsutrymmen utmärkta, så kallade Fair-Teiler (fördela/dela rättvist). Där kan vem som helst lämna eller hämta mat.

Sabine Werth, ordförande för organisationen Berliner Tafel, som också tar tillvara på snart utgången mat – men i större skala och med det uttalade syftet att ge till behövande – har inte märkt av någon konkurrens från Foodsharing.

– Vi är så etablerade att företagen ger till oss i första hand. Det är toppen om Foodsharing kan täcka upp de små verksamheter dit det inte någon är idé för oss att åka eftersom det är så lite mat att hämta, säger hon.

Däremot tycker Sabine Werth att Foodsharings offentligt tillgängliga kylskåp är problematiska:

– Vad skulle hända om någon lägger råttgift i dem? Det skulle kunna förgifta halva Berlin! De menar väl, men metoden är amatörmässig, säger hon.

Föreningens första kylskåp fick faktiskt tas bort på grund av bristande hygien.

– Men vi gav inte upp! Vi har mycket striktare regler nu. De måste vara extremt rena och det finns en ansvarig som ser till att det förblir så, säger Raphael Fellmer.

Men har arbetet någon effekt då, utöver att ge mat till berlinare med mer tid än pengar?

– Visst, vi behandlar symptom snarare än förändrar systemet, men vi har också märkt att butiker har börjat justera hur de beställer mat, och alltfler säljer ut snart utgångna varor till halva priset, säger Raphael Fellmer, som trots detta knappast är orolig för att behöva börja betala för sin egen mat igen.

– Det finns hur många butiker som helst som vi inte ens har kontaktat än.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu