Ett liv i utanförskap och diskriminering | Fria.Nu
Göteborgs Fria

Ett liv i utanförskap och diskriminering

I Boken om Popp och hans mamma Alice berättar Jan Popp om svensk steriliseringspolitik, myndigheters omhändertagande och om att stå utanför samhället.

– Den svenska staten har erkänt mig. Jag har fått 250 000 kronor, men samhället har förstört sextio år av mitt liv, säger han.

I detta hus föddes jag, och det var här mamma tvångssteriliserades, berättar Jan Popp medan vi, med varsin kaffekopp i handen, går genom korridorerna i det gamla barnbördshuset som numer är en del av Göteborgs Universitet.

Jag har stämt möte med Jan Popp och etnologen Magnus Berg för att samtala om den bok som de skrivit tillsammans, Boken om Popp och hans mamma Alice.

Boken är en del av Popps upprättelse och en upprättelse för alla de med liknande erfarenheter. För alla de som samhället vanvårdat i fosterhem och på institutioner. För alla de som inte släppts in i den samhällsgemenskap som de allra flesta av oss tar för given. Det känns en smula ironiskt att det är just här vi möts. I det hus som var början på ett av alla de liv som är baksidan av den moderna socialpolitikens oförmåga att hantera sociala och ekonomiska orättvisor – Popps liv.

Jan Popp eller Jan Engberg som han tidigare hette, föddes i Göteborg 1952. Hans mamma var Alice Fryklind, uppväxt på fattigvården i Djuprämmen i Värmland. Hans pappa Axel Engberg uppvuxen på ett torp i Bohuslän och vida välkänd av Göteborgs nykterhetsnämnd. Vid Popps födelse bodde Alice och Axel i det som i folkmun kallades ”Negerbyn”, men som egentligen hette Kungsladugårds bostadspaviljonger, tillsammans med Popps äldre bror Berry. ”Negerbyn” var ett resultat av den omfattande bostadsbrist som rådde vid första världskrigets slut, och som i början av 50-talet inhyste stadens allra fattigaste. Väggarna i paviljongerna i ”Negerbyn” var tunna och de små lägenheterna saknade alla former av moderniteter.

– När jag var sjutton månader vaknade mamma en morgon av att vattenröret hade spruckit och att hela golvet var täckt av is. Det var då allt började. Jag och Berry hamnade på Ekedals barnhem och mamma Alice fick flytta till sin syster på Hisingen.

Berättelsen om Popps liv är full av frågetecken. Varför såg inte barnavårdsnämnden till att Alice fick ett nytt boende tillsammans med sönerna, varför sattes han i OBS-klass och varför bedömde en av Göteborgs välkända psykologer att den sexårige Popp hade en sexuell dragningskraft till eld? Popp och Magnus Berg är överens, det beror på att han tillhör resandefolket.

– Mamma hade alltid umgåtts med resande, och lät ofta någon av dem bo hemma hos oss trots att vi inte hade någonting själva. Och sen var jag ju ute med mamma och beckna (sålde på resanderomani, reds. anm) tavlor, men hon berättade aldrig att det hade att göra med att vi var resande. I Värmland kallades vår släkt för töcket folk, hon skämdes väl helt enkelt för vår bakgrund.

Resandefolket har en månghundraårig historia av förföljelser att bära. En historia av utanförskap, fördomar, och misslyckad integration trots att de har levt i Sverige sedan början av 1500-talet. Diskussionen kring vilken eller vilka grupper som tillhör resandefolket är många, men en sak är klar. Diskrimineringen och förtrycket mot resandefolket och andra etniska grupper i Sverige fortgår.

– Jag hoppas verkligen att Popps berättelse kan göra någon nytta. Att vi kan ställa oss frågor kring vilka maktmedel samhället förfogar över och kring vår syn på vad som är normalt. Jag tror att vårt samhälle då liksom nu har problem med att behandla etnisk mångfald på ett bra sätt, säger Magnus Berg.

Enligt den vanvårdsutredning som regeringen tillsatte 2005 har varje barn som utsatts för allvarliga övergrepp i samhällets vård mellan 1920 och 1980 rätt till en ersättning av staten på 250 000 kronor. Jan Popp är en av dem.

– Den svenska staten har erkänt mig, men en ersättning i verklig mening har jag inte fått. Samhället har tagit tilliten och min skolgång ifrån mig, och det har gjort att jag varken har kunnat skaffa familj eller ett riktigt jobb. Jag har fått 250 000 kronor men samhället har förstört sextio år av mitt liv.

Annons

Rekommenderade artiklar

Konst som en del i tillfrisknandet

Sedan januari finns det en konstateljén på Sahlgrenska psykiatri affektiva. ”Många av patienterna uttrycker att de känner en läkande effekt av måleriet”, säger Stefan Karlsson.

Göteborgs Fria

Irene Andersen spänner musklerna

Stora muskler är okej. Om de sitter på en man. Varför är det så? GFT träffar bodybuildaren Irene Andersen för att prata om kroppsnormer och om hennes medverkan i dokumentären Too big for the world.

Göteborgs Fria

Spinn tar sig an åldrandet

Nya lokaler och ny föreställning. GFT hälsar på hos danskompaniet Spinn dagarna innan premiären av Gård av träd.

Göteborgs Fria

Allt ljus på Stina Velocette

Stina Velocette tar steget till att bli soloartist. Två singlar har släppts under året och nu väntar vi alla på den kommande ep:n Motljus.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu