• Ingången till Kafé 44 är bekant för många stockholmare.
  • Den klassiska inredningen på Kafé 44.
  • Kärrtorp Walkabouts Victor Malmcrona stämmer gitarren före spelningen.
  • Tompa Eken och Zack pratar musikminnen medan det är lugnt i dörren.
  • Roadside member and the crouch.
Stockholms Fria

Alla har de spelat på Kafé 44

Dagfiket stänger och fikagästerna går hem. Men det strömmar ändå in nytt folk nerför den slitna trätrappan. Nu tar livemusiken över. Stockholms fria går på spelning på 44:an, där många svenska artister inlett sin karriär.

Zackarias ”Zack” Johansson satt nyss vid ett bord och snackade med ett av kvällens band som han känner sedan tidigare. Nu har han rest sig och går mellan borden med en stämpel och en växelkassa. Men det börjar bli ohållbart. Det kommer ännu mer folk och han inser att han måste upp till bordet vid entrén för att kunna ta betalt direkt när de kliver in.

– Okej, alla som ska se banden följer med mig! Ett, två, tre, räknar han högt när han går uppför trappan med bestämda steg. Gästerna vet vad de ska göra.

Kafé 44 består av tre verksamheter som delar på den gamla källarlokalen på Södermalm. Dagfiket, Scen 44 och Bokhandeln INFo. När man går in genom den svarta ståldörren kommer man direkt in i bokhandeln. Lokalen är prydd av klistermärken på väggarna med olika bandnamn och politiska och antirasistiska budskap. Bokhyllorna ser ut att en gång i tiden ha stått hemma hos någon. Taket har längsgående vitmålade valv som gör att lokalen känns lite större än den är och hyllorna är märkta med genrer som kommunism, socialism och historia. De är fulla av böcker. Hyllan för kokböcker är däremot tom och den märkt DVD/Film innehåller bara fler böcker. Det ligger böcker prydligt utlagda på glasdisken och där står också en skål med märkesknappar till försäljning.

Men när Zack kommer uppför trappan är det som om bokhandeln aldrig funnits. Den är ersatt av en tom foajé där han kan sitta och ta inträde. Bokhyllorna är smidigt inrullade i väggen och glasdisken är nu en trälåda uppställd i ena hörnet.

Han sätter sig avslappnat på en stol, lägger benen i kors uppe på ett bord och ställer växelkassan på en annan stol bredvid. På väggen bakom trampas ett hakkors sönder i bitar.

Zack har hängt på kaféet sedan han var sexton år. Efter att ha sett många spelningar och druckit många koppar kaffe fick han frågan av Tompa Eken om han kunde börja sitta i dörren. Det var 2008.

– Då förklarade han att jag skulle få 50 spänn till mat för att sitta i dörren, vilket för mig betydde cigarettpengar. Så det är klart jag var på.

Själva fiket är en trappa ner. Det är högt i tak och lokalen är lång och smal utan fönster. Ljuset kommer från tända ljus, spottar, lysrör och gamla tyglampor med fransar. Det finns bänkar klädda i rött skinn, barstolar och träbänkar att sitta på. Vid skinnbänkarna står bord gjorda av tunnor med sliten mosaik på locket. Väggen bakom är prydd med gamla tidningsklipp och klistermärken med budskap på går att hitta även här. En sliten diskokula och ett cykelhjul prytt med färgglada lampor hänger i taket. På ett tidningsställ kan man läsa erbjudandet ”kaffe och en tidning 15 kr”. Tidningen är Arbetaren.

Klockan börja närma sig åtta och en stor del av publiken är samlad i fiket när Tommy ”Tompa Eken” Ekengren kommer utrusandes.

– Kom igen nu, nu kör första bandet igång!

De skyndar sig in genom en skyddsdörr och via ett trapphus för att komma till den legendariska lokalen. Den är mörk, lång och smal med högt i tak. Scenen är placerad längst in vid ena kortsidan och här är väggarna täckta med graffiti från golv till tak. Lokalen är halvfull när de vitklädda Roadside member and the crouch drar igång kvällens första låt.

Tegelbyggnaden ägs av arbetskooperativet Kapsylen som bildades 1976 av en brokig skara konstnärer, arkitekter och musikgrupper när de flyttade in på ett av husets flera våningsplan. Det var fortfarande mycket annan verksamhet i huset, men det fanns drömmar om att kooperativet en dag skulle äga hela huset. Och det skulle bara dröja två år innan kooperativet kunde köpa fastigheten, det efter att flera av de andra hyresgästerna flyttat ut. Man fick till och med låna en del av beloppet av den förre ägaren som tappat tron på sin investering. I början på 1980-talet blev det en lokal ledig i källaren och kaféet fick liv. Senare flyttade även en snickarverkstad, som legat bredvid, och konsertlokalen var ett faktum. Scen 44 drog igång 1990 och bokhandeln några år efter det.

Från lokalen har toner från The Hives, Latin Kings, Backyard Babies, Asta Kask, Kent, Looptroop, Pennywise, Charta 77, Tant Strul, Orange Club, Köttgrottorna och Svenska Akademien kommit för att nämna några. Men framför allt från ett stort antal band med mindre bekanta namn. Uppskattningsvis handlar det om 4 000-5 000 band, och många av dem har gjort sin första spelning här. Tompa Eken har varit med hela vägen och bokningen sker ofta genom att banden ringer hem till honom.

– The Hives var här första gången 1996. Den gången var det typ 20 personer, men man kände energin! De har varit här fyra-fem gånger sedan dess, de två sista gångerna efter att de blivit riktigt stora.

– Förra gången tog vi 80 kronor i dörren och när jag skulle ge dem deras del sa de att jag skulle stoppa in stålarna i Scen 44, berättar Tompa Eken.

Klockan är snart nio och i konsertlokalen har Roadside member and the crouch precis blivit påminda av Zack om deras tid börjar ta slut.

– Publiken vill höra två låtar till, säger sångaren Billy Lantz och tittar ut över publiken. De instämmer och bandet kör igång sin näst sista låt för kvällen.

Ute i fiket är det tomt men det finns kaffe och Ultrabullar att köpa för den som vill. I köket står Tompa Eken och diskar bakplåtar. Det har han gjort många gånger förut.

Innan Tompa kom till Scen 44 var han med och drev kulturföreningen Ultra i Haninge på 1980-talet. Där gästade många av dåtidens punkband en sliten treplansvilla som föreningen fått låna av kommunen. Tompa bakade bullar i köket. De hade ett rivningskontrakt och det var tänkt att det skulle byggas en polisstation på platsen. Föreningen hade en uppsägningstid på tre månader och uppsägningen kunde komma när som helst.

– Det gjorde ju att vi var angelägna om att det hela tiden skulle hända något. Att tiden inte var på vår sida, minns Tompa Eken.

Det gick åtta år och de hann med över 600 spelningar innan beskedet kom. Föreningen ockuperade villan i ytterligare två månader för att kunna fortsätta sin verksamhet. Men en kväll när ryktet nådde dem att 500 poliser skulle storma huset gav sig de flesta av. De sista blev evakuerade av polis och det hela slutade med att huset brann ner under natten. Det var början på slutet för föreningen Ultra i Haninge.

Tompa Eken och några andra från Ultra hamnade istället på Kafé 44 och startade Scen 44. Och bullarna, ja de bakas än idag och första plåten går alltid till banden. Namnet Ultrabullar lever vidare.

Scen 44 har två spelningar i veckan och de är alltid drogfria. För Tompa är det viktigt att ungdomar kan komma in och se sina favoritband. Att fokus hamnar på musiken och inte på berusningen. Men han sticker inte under stol med att klubben även är glada över att slippa allt strul runt åldersgränser, alkoholtillstånd, fylla och tomma ölburkar.

Att lokalen ägs av kooperativet Kapsylen är en viktig del i framgången. Den låga hyran och allt ideellt arbete gör att de kan erbjuda billig fika och att Scen 44 kan ta låga priser i dörren. Det kostar 40 kronor den här kvällen för att se de tre banden spela. Men många besökare har bara hundralappar och växeln försvinner fort. Det leder till många kreativa lösningar där några betalar åt varandra. Kvällen ger 65 betalande och en del av pengarna tillfaller alltid banden.

Bandet Kärrtorp Walkabouts har spelat på klubben fyra gånger och gjorde även sin första spelning här för två år sedan. De känner Zack och tycker att klubben har ett bra upplägg med tre band per kväll som kan hjälpa varandra att ”dra folk”.

– 44:an är ett av få ställen där man verkligen känner att de vill att man ska spela. De andra vill bara att folk ska komma och köpa öl. Om man inte kan dra folk som gör det får man inte spela, säger sångaren Victor Malmcrona efter spelningen.

Torsdagskvällen lider mot sitt slut. Enmansakten John Riggebo får tjugo minuter, men det är allt han behöver. Han sitter vid pianot och spelar korta låtar med titlar som Tusen journalister satte i halsen och gick hem och Du hade saker att göra. Det är ett tiotal personer kvar och Zack och Tompa har börjat med städningen.

– Det slår ju lite olika det där. Ibland är det enklast att spela först, för då är det mest folk kvar. Ibland är det sista bandet alla vill se, säger Tompa Eken.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Jag kommer aldrig att sluta göra musik”

Ken Ring är artisten från Hässelby som rappat i 25 år. På nya skivan XXV tar han avstånd från den hiphop-kultur som hyllar kriminalitet. Kens turné når på fredag fram till Göteborg.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu