Krönika


Jonna Ingvarson
Skånes Fria

I år ska jag ge mormor chansen

”God jul Jonna önskar Mormor”, står skrivet med sirlig, lite knagglig handstil på det tomteprydda paketet. Jag river upp pappret.

Det är chokladpraliner med vodka- och körsbärslikörsmak. Igen. Smakkompositionen lämnar en del att önska, men jag ropar ”Tack så mycket, mormor!”. Hon ler lurigt från andra sidan rummet.

Det är julafton och jag njuter av att hänga med mormor. Ändå bävar jag för frågan. Den som kommer nästan varje gång vi träffas:

”Har du skaffat kavaljer än?”.

Julen och andra högtider är knepiga för de flesta. Ni vet dealen, umgås med sin biologiska familj och släkt. Personer vi inte valt att ha en relation med, som kan ha helt andra värderingar och livsstilar än vi själva.

För hbtq-personer kan släkthäng under högtider bli som att navigera genom ett minerat hetero- och cisfält. Exemplen från min vänskapskrets är många.

Att mumla undvikande när nån frågar om en träffat nån kille (det var flera år sen en hookade med en cisman). Att under sällskapsspelandet känna sig tvingad att hålla med om att ”jo, visst är vi tjejer bäst” (egentligen identifierar en sig inte som tjej). Att bli presenterad för sin partners föräldrar som en kompis (och sen smygkyssas i ett annat rum).

Sen har vi tystnaden. När frågorna inte ställs för att svaren inte passar in i mallen. När vi inte får finnas riktigt lika mycket som andra.

Jag älskar min mormor. Jag är stolt över hennes egenheter.

Hur hon körde moppe tills hon var 75 bast. Att det bästa hon vet är att svepas med i böcker om 20-talets Irland och typ nån piga som blir förälskad i en lord. Hennes ojämna presentsmak.

Därför gör det ont att tänka att hon kanske inte skulle vara stolt över mig, över nåt jag inte har makt att styra över. Den jag är och de jag blir kär i.

Jag har varit rädd att förstöra min mormors golden years med mitt… ja, vadå? Varande? Det är bisarrt, men tanken på att bli avvisad är så skrämmande.

Å andra sidan – jag har heller aldrig riktigt gett henne chansen att acceptera mig.

Så jag har skaffat mig ett nyårslöfte. Det är att ge mormor chansen. I år ska jag försöka börja finnas, åtminstone en aning mer.

Med lite tur öppnar jag en tveksam chokladkartong nästa jul också.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu