Elin Schwartz

Fördjupning


Mötet
Del 2 av 4

  • Ett svensk-rumänskt lexikon och ett jobb. Det är Violetas svar på frågan vad hon önskar sig.
  • Violeta besöker ofta Famnen, som är Frälsningsarméns mötesplats för EU-medborgare, en stund på dagen för att värma sig och dricka kaffe eller te.
Göteborgs Fria

Hon önskar ett gemensamt språk

Hon samlar burkar och ber om pengar vid en affär. Men Violetas förhoppning är att snart få ett jobb via Arbetsförmedlingen.

– Jag åkte hit för att hitta ett jobb. Det finns ingen inga i Rumänien, och ingen framtidstro, allt känns mörkt, berättar Violeta.

Hon har precis slagit sig ner vid ett bord inne i på Frälsningsarméns verksamhet Famnen, som är en verksamhet riktad till EU-migranter och dit man kan komma dagtid på vardagar för att värma sig, dricka en kopp kaffe eller vila i kyrkobänkarna.

– Jag fick tips om att åka hit från vänner som har bott i Sverige i fem år och har jobb och lägenhet här, så jag trodde att det skulle gå att få jobb i Sverige.

Men resan till Sverige blev inte riktigt som Violeta tänkt sig.

Violeta föddes år 1969 i Buzau, en småstad tio mil från Rumäniens huvudstad Bukarest. Hon minns att livet var hårt under Nicolae Ceaușescus kommunistregim, men nu – 25 år efter revolutionen – är livet fortfarande väldigt svårt i Rumänien, säger hon. Violeta och hennes man bor med sina barn, 11 och 25 år gamla, och ytterligare sex personer i en tvårummare.

– Det finns inga jobb. Och skulle man få ett jobb betalar de så låg lön att det inte går att leva på.

Medianlönen per timme i Rumänien är 18 kronor, enligt statistik från Eurostat, vilket motsvarar en månadslön på ungefär 2 900 kronor, vilket inte räcker till för att betala nödvändiga saker som el, mat och annat. Violeta försörjde sig genom att sälja frukt och grönsaker på en marknad, men fick inte ihop det, så för två år sedan bestämde sig Violeta och hennes man för att bege sig till Sverige. De reste i en minibuss ihop med andra som hade samma mål.

– Jag lämnade in cv på Arbetsförmedlingen, men det är svårt eftersom jag inte har något personnummer och för jag kan varken svenska eller engelska.

Violeta berättar att hon önskar sig ett lexikon så hon kan lära sig svenska, men att hon inte har tillräckligt med pengar för att köpa en.

Trots att hon inte fick något napp hos Arbetsförmedlingen var det ändå lättare att tjäna ihop pengar i Göteborg än hemma.

– Här kan vi få ihop lite pengar genom att jag tigger på gatan och han plockar burkar, säger Violeta och pekar på sin man, som hela tiden nyfiket rör sig fram och tillbaka mellan ett annat bord i lokalen där han satt sig, och bordet där Violeta sitter och gör intervjun.

Fast det är inte lätt att tigga, berättar Violeta. Det får henne att må dåligt. Hon säger att hon brukar gråta, men att hon försöker göra det när ingen ser.

Nu har Violeta rest fram och tillbaka till Rumänien ett par gånger, senaste perioden har hon och hennes man varit här i fem månader. Hennes bild av svenskarna är att folk inte är lika stressade som i Rumänien.

– Jag tror det är för att folk har ett bra liv, ett normalt liv, säger hon.

På nätterna sover Violeta och hennes man i en bil och på dagarna sitter Violeta och ber om pengar utanför en affär. Hon säger att nästan alla är trevliga och vill hjälpa. De kommer med mat och kläder och annat. Pengarna skickar hon hem till barnen.

– De tittar med bra ögon, säger hon, om personerna som passerar henne för att gå in i butiken. Jag önskar att vi kunde något gemensamt språk så att vi kunde prata med varandra. Och så önskar jag mig ett jobb, då skulle jag vara lycklig.

Fakta: 

Violeta vill inte ha med sitt efternamn i tidningen.

Artikelserie: Mötet

I GFT:s artikelserie Mötet träffar du fyra personer som som tagit sig från Rumänien till Göteborg i hopp om ett bättre liv.

Läs alla delar i serien:

Del 1: ”Jag gör mitt bästa för att alltid le” 
Andrey Dura, 19 år, reste från Rumänien till Sverige för att försörja sig som gatumusikant.

Del 2: Hon önskar ett gemensamt språk 
Violeta samlar burkar och ber om pengar vid en affär, men förhoppningen är att snart få ett jobb via Arbetsförmedlingen.

Del 3: ”Jag mår så mycket bättre när jag syr än när jag tigger” 
Mihaita Zaharia tiggde om pengar och sov under parkbänkar, men tack vare ett oväntat möte har han nu både sovplats och börjat försörja sig som skräddare.

Del 4: ”Jag vill bara ha ett normalt liv” 
Livet som EU-migrant i Sverige var tuffare än Elena Taché anat. Hon berättar om sin resa från Rumänien, via jobbet som kock i Spanien till att plocka burkar i Sverige. Och hur hon nu fått jobb hos Frälsningsarmén.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Jag vill bara ha ett normalt liv”

Livet som EU-migrant i Sverige var tuffare än Elena Taché anat. Hon berättar om sin resa från Rumänien, via jobbet som kock i Spanien till att plocka burkar i Sverige. Och hur hon nu fått jobb hos Frälsningsarmén.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu