Vägen till Paris går genom Lima. Klimattoppmötet i Peru började i förrgår och kommer att fortsätta i nästan två veckor.

Men det är inte här de stora besluten kommer att fattas. Om ett år träffas världens ledare i Paris för att försöka komma överens om ett avtal för att minska utsläppen. För första gången sedan Köpenhamnsfiaskot 2009 verkar det som att politikerna faktiskt kan komma fram till något, men som det ser ut nu kommer löftena hamna långt under vad vi behöver.

När jag intervjuade Sir David King, Storbritanniens representant i klimatfrågor, sa han att ”vi måste vara realistiska”. Han hade precis innan sagt att det han kämpar för inför Paris är att nå en nivå där det är femtio procents chans att vi klarar tvågradersmålet. Två graders uppvärmning innebär att vi börjar se verkligt stora konsekvenser av klimatförändringarna. Torka, översvämningar och stormar kommer att bli märkbart värre.

Men vi kan inte kalla ett mål som satsar på det för realistiskt. Nu pratar vi dessutom om ett mål som innebär att det är femtio procents chans att vi slår över det. Realistiskt är inte rätt ord. Hur realistiskt är det i så fall att vi lyckas hantera konsekvenserna av klimatförändringarna? För tro mig, de är värre än de ekonomiska effekterna av att faktiskt göra något åt utsläppen nu.

Om vi fortsätter att släppa ut växthusgaser ser det ut som att vi inom några decennier kommer att behöva göra vårt bästa för att ta hand om över hundra miljoner klimatflyktingar och bygga om hela samhällen för helt nya situationer. Resurserna kommer att bli knappare, färre kommer att få tillräckligt med mat och rent vatten samtidigt som konflikterna och krigen kommer att bli fler.

Så vad kommer att vara vårt försvar år 2050? ”Jo, men du förstår, farmor var väldigt realistisk” kommer inte att gå hem. Som det ser ut nu är vi däremot inte på väg mot två graders uppvärmning, utan fyra. Så att King säger att det är en utmaning att komma ner till två grader stämmer, och om vi hade provat det mesta och gjort vad vi kunnat hade vi nog fått acceptera hans vision. Problemet är att vi inte har provat särskilt mycket alls.

Vi har istället fastnat i vad som är politiskt ”realistiskt”, eller snarare vad gubbarna som styr den här världen kommer att gå med på. Det handlar till stor del om ekonomi. Ingen vill att den ekonomiska utvecklingen ska stagnera eller att deras land ska hamna efter, vilket låter väldigt ”realistiskt” i de flestas öron.

Ur ett långsiktigt perspektiv lever vi däremot lyxfällan deluxe. Inte nog med alla de liv som klimatförändringarna kommer att påverka; de kommer självklart också att ha effekt på vår ekonomi. Människor behöver mat och vatten, och produkter behöver både arbetskraft, vatten och resurser. Om vi tittar ekonomiskt på klimatförändringarna kommer det kosta oss tre gånger så mycket att inte göra något. Trots det kör ledarna bad boys-stilen – ride together, die together.

Vi har mängder av möjligheter och politiska styrmedel att ta till. Det första skulle kunna vara att stoppa subventionerna till fossila bränslen. För inte nog med bristen på handling, vi tar dessutom pengar från statskassorna och gör det billigare att släppa ut växthusgaser. Vi har inte tagit i med hårdhandskarna – vi tog alldeles nyss på oss silkesvantarna, från att dessförinnan inte ha lagt oss i alls.

Om ett år är målet att få till ett bindande avtal. Vi måste se till att varje steg politikerna tar på vägen till Paris kantas av människor som påminner dem om framtiden. Så nu tar vi Lima. Sen tar vi Paris.