Barnen får betala priset för inkomstklyftorna | Fria.Nu
Kajsa Persson

Fördjupning


Kajsa Persson
  • Forskarna ser att barnens situation tydligt följer föräldrarnas ekonomiska status och huruvida de har jobb eller inte. En familj med två arbetande föräldrar har under Alliansen fått det betydligt bättre medan arbetslösa föräldrar halkat efter stort, och därmed också barnen.
Fria.Nu

Barnen får betala priset för inkomstklyftorna

Allt fler barn i Sverige kan inte ta del av samhället på samma sätt som andra. Såväl de rikaste som medelinkomsttagarna drar ifrån när klyftorna ökar, och kvar blir främst barnen vars föräldrar inte har jobb. Den politiska viljan har fört oss hit – och det är också politikerna som avgör mycket av framtiden för Sveriges barn.

”Barnfattigdomen i Sverige överdrivs av barnrättsorganisationerna.” Det basunerade Uppdrag Granskning ut i januari 2013, efter att ha granskat de tre största barnrättsorganisationerna i Sverige. Janne Josefsson hittade inga svältande barn på Sveriges gator, och konstaterade att organisationerna hade överdrivit i sina reklamkampanjer.

Men barnfattigdom i Sverige handlar väldigt litet om att ha mat för dagen. 2009 var det 0,1 procent av barnen som inte hade råd med tre måltider om dagen. Runt 25 000 barn saknade året efter några av de nödvändigheter som brukar räknas som basala. Det kan till exempel vara en regelbunden organiserad fritidsaktivitet, en tyst plats att göra läxor på och att delta i skolutflykter som kostar pengar.

Så om det sällan handlar om att inte kunna äta sig mätt, eller att behöva frysa på vintern, vilka är då fattiga i Sverige? En vanlig definition av fattigdom är att på grund av ekonomiska resurser inte kunna leva ett liv som andra i samma samhälle lever. Ofta pratar man om en relativ fattigdom, alltså en fattigdom som blir till först i jämförelse med andra runt omkring dig.

I det läget har allt fler barn i Sverige hamnat. De har det helt enkelt sämre ekonomiskt än de flesta andra barn.

Ökningen av den relativa barnfattigdomen började redan i slutet av 1990-talet, men särskilt markant har den ökat sedan 2006. Det konstaterar forskarna Carina Mood och Jan O. Jonsson som har tagit ett större grepp kring ämnet barnfattigdom i rapporten Ekonomisk utsatthet och välfärd bland barn och deras familjer 1968–2010.

– Utvecklingen av den relativa fattigdomen är i hög grad en funktion av politiska beslut, säger Jan O. Jonsson som är professor i sociologi vid Stockholms universitet.

Klyftorna växer i Sverige

Vilka är det då som räknas som relativt fattiga i Sverige? EU:s definition när det gäller OECD-länder är att ett relativt fattigt hushåll har inkomster som är lägre än 60 procent av medianinkomsten i landet. Organisationen OECD följer sina 34 medlemsländers ekonomiska situation, och under våren 2013 publicerades en granskning om de växande klyftorna i västvärlden.

En av forskarna bakom granskningen, Mikael Förster, kommenterade resultaten till SVT i maj i år:

”I början av 80-talet var Sverige världsmästare i jämlikhet. Det var förmodligen ett historiskt ögonblick.”

Enligt Förster finns det inga andra exempel i världshistorien på ett demokratiskt land som har haft så små ekonomiska klyftor.

Men där är vi inte längre. Sverige är nämligen det land som sedan 1985 har stått för den allra största ökningen av inkomstskillnader av alla OECD-länder. Inkomsterna för den rikaste tiondelen av befolkningen har ökat med nästan 80 procent de senaste 20 åren. För den fattigaste tiondelen har inkomsterna i princip stått stilla.

Och det är inte bara de allra rikaste som drar ifrån. När även medianinkomsten, alltså mellanskiktet, ökar sina inkomster är det bara de med allra minst pengar som står kvar på samma ställe. Då är vi där vid själva definitionen av fattigdom – att på grund av ekonomin inte kunna leva på samma sätt som de flesta andra i samhället.

Eva Mörk, professor i offentlig ekonomi vid nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet, kommenterar resultaten:

– Sverige har blivit mer likt andra länder. Det lönar sig allt mer att jobba än att inte jobba, på grund av eller tack vare alliansens politik beroende på vad man tycker. Det innebär dels att många kan få det bättre, men också att de som inte klarar av att få jobb hamnar efter.

Bidragen släpar efter lönerna

Forskarna bakom rapporten om ekonomisk utsatthet bland barn, Carina Mood och Jan O. Jonsson, är också inne på vikten av att ha ett arbete. Ett förvärvsarbete har de senaste 20 åren blivit allt viktigare för att hålla sig över fattigdomsgränsen. 2010 var andelen barn till föräldrar som inte arbetade som levde i relativ fattigdom uppe i 85–90 procent. Det är en dramatisk ökning sedan slutet av 90-talet. I familjer där en av föräldrarna hade ett arbete levde också många i relativ fattigdom, 20–25 procent.

– Alliansens politiska mål var att belöna arbete och reducera bidragen. Jobbskatteavdraget gjorde att nästan alla med arbete, framför allt med två försörjare i familjen, fick reallöneökningar och klarade fattigdomsgränsen, samtidigt som bidragsnivåerna inte följde med löneutvecklingen, säger Jan O. Jonsson.

Det trygghetssystem med olika bidrag och stöd för de utan jobb, har ofta framhållits som en viktig förklaring till den låga andelen fattiga i Sverige i jämförelse med andra höginkomstländer. Tvåförsörjarmodellen har också setts som en bidragande orsak.

Men nu har alltså något hänt, som gör att ett arbete är mer avgörande än tidigare för att inte hamna i fattigdom. Många menar att det handlar om att bidragen inte ökar i samma takt som vare sig prisökningarna eller lönenivåerna.

– Taken i a-kassa och sjukförsäkring har inte höjts på väldigt många år, och inte nivåerna heller. Lönerna ökar men ersättningsnivåerna har inte följt efter, säger Eva Mörk.

Bidragen i Sverige höjs inte automatiskt i takt med prisökningar eller att medianinkomsten höjs, utan det är politiska beslut som ligger bakom. Och att de inte har höjts – utan gått åt andra hållet – visar bland annat en av Statens offentliga utredningar från 2010, Sveriges socialförsäkringar i jämförande perspektiv. Där har författarna jämfört sjuk-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkringarna i 18 OECD-länder över tid. Författarna visar bland annat att de faktiska ersättningsnivåerna har sjunkit i samtliga tre socialförsäkringar, och att arbetslöshetsförsäkringens ersättningsnivå i Sverige var lägre än genomsnittet för OECD-länderna. Trygghetssystemet har sviktat.

Att mäta barns fattigdom

Ett problem med att mäta relativ fattigdom är att samma familj, med oförändrade inkomster, kan ”åka in och ut” ur fattigdom, utan att något förändras för individerna i fråga. Det är hur andra runt omkring har det som förändras. Måttet säger inte heller någonting om hur svårt det är att klara sig på inkomsten, då får man mäta fattigdom på andra sätt. Det finns inte heller någon officiell definition i Sverige.

– Nästan alla är överens om att fattigdom har både en absolut och en relativ dimension, men exakt hur dessa ska definieras och när vi ska använda den ena eller den andra finns det ingen enighet om, säger Jan O. Jonsson.

Att istället mäta absolut fattigdom handlar om att man bestämmer en lägsta nivå för vad som är skäliga levnadsvillkor – och de som hamnar under den nivån kan sägas leva i absolut fattigdom. Men även den absoluta fattigdomen är relativ på så sätt att vad som anses vara skäliga levnadsvillkor varierar mellan olika länder och i olika tider.

Ytterligare ett sätt är att titta på antalet hushåll som har ekonomiskt bistånd, det som tidigare kallades socialbidrag. Väljer man några av dessa mått i stället för den relativa fattigdomen ser utvecklingen ut på ett annat sätt. Från 2006 och framåt är det små förändringar vad det gäller både familjer med ekonomiskt bistånd och familjer som lever i absolut fattigdom.

Jan O. Jonsson kommenterar:

– Det tyder på att barnfamiljernas ekonomi är ganska oförändrad i de lägre inkomstskikten. De har bara fått små reallöneökningar, men de har heller inte drabbats av stora nedskärningar. Det som istället har hänt är att de med högre inkomster har fått det bättre.

Ytterligare ett sätt att undersöka barns ekonomiska situation är att mäta utgifterna – konsumtionen – istället för inkomsterna. Kanske är det så att inkomsterna inte klassas som låga, men genom för mycket konsumtion räcker inte pengarna till nödvändiga utgifter.

Och visst kan det låta som ett avsnitt ur det populära programmet Lyxfällan, där en från tv-soffan kan tycka att det är väl bara att sluta att köpa hämtmat så att barnen kan få gå i hockeyskola och på scoutläger. Men för barnen, som inte kan göra de där sakerna, spelar det mindre roll om det är hushållets inkomster eller utgifter det är fel på.

Barnen i segregerade Sverige

Vad vi kan konstatera är att fattigdom är ett komplext begrepp, och att det är svårt att säga vilka siffror som stämmer och inte. Det beror helt enkelt på hur man räknar.

I rapporten Ekonomisk utsatthet och välfärd bland barn och deras familjer 1968–2010 görs några grövre uppskattningar. Enligt den har 5–10 procent av alla barn i Sverige, mellan 100 000 och 200 000 barn, en ekonomisk standard som är märkbart sämre än andra barns.

Rädda barnens siffror är något högre. I sin senaste årsrapport Barnfattigdom i Sverige, från 2013, uppskattade de att runt 232 000 barn i Sverige levde i ekonomisk utsatthet under 2011. Rädda barnens definition av fattigdom är sammansatt av två olika mått, barn med låg inkomststandard och barn i familjer som har beviljats försörjningsstöd. Det kan klassas som ett absolut fattigdomsmått, det räknas alltså inte i förhållande till hur andra har det.

När man mäter barns fattigdom utgår man för det mesta ifrån hela hushållets ekonomi. Men det är inte säkert att barnens ekonomiska situation är en direkt avspegling av hushållets. Därför mäter forskarna också barns självskattade fattigdom – som delvis ger en annan bild än när man tittar på inkomsterna. Den har nämligen inte ökat i samma grad som den relativa inkomstfattigdomen.

Jan O. Jonsson säger att det är svårt att säga exakt varför det är så, men att det finns två möjliga förklaringar. Dels kan det handla om att föräldrar med lägre inkomster försöker kompensera sina barn, så att inte de ska märka av de bristande resurserna i lika hög utsträckning. Mer av hushållets resurser fördelas till barnen, medan föräldrarnas egna utgifter eller till exempel sparande får minskas.

– Den andra är att unga inte upplever att det blir sämre bara för att andra får det bättre, de är så att säga mer känsliga för den absoluta nivån än den relativa. Den reaktionen, om det skulle vara förklaringen, kan delvis bero på den socioekonomiska segregeringen som gör att de närmaste kompisarna och klasskamraterna inte tillhör gruppen som får det bättre när medianinkomsterna ökar mer än de låga inkomsterna.

Vad barnen jämför sig med är kanske många gånger helt enkelt andra relativt fattiga hushåll. Men relativ fattigdom brukar ofta definieras som att inte kunna ta del av samhället på samma sätt som andra. Så är man fortfarande relativt fattig om man kan göra samma sak som andra i ens närområde?

– Ja, med relativ fattigdom menas i de gängse definitionerna alltid inkomster, eller materiell standard, i relation till hela befolkningen. Man kan diskutera om det är rimligt, men det kan i alla fall knappast vara ett politiskt mål att ungdomar ska relatera bara till sin egen omgivning. Det skulle göra ökad segregering till det främsta medlet att bekämpa relativ fattigdom, säger Jan O. Jonsson.

90-talkrisens hårda slag

Vi går tillbaka lite i tiden, och försöker titta på hur vi hamnade i dagens läge – med en ökad relativ fattigdom, men med en minskad absolut fattigdom för barn.

Carina Mood och Jan O. Jonsson har tittat på utvecklingen av barnfattigdom i Sverige sedan slutet på 1960-talet. Mätt som hela barnfamiljers ekonomi har barnfattigdomen minskat sedan dess, och särskild stor har minskningen varit sedan slutet av 90-talet.

Som flest fattiga barn i modern tid fanns det runt 1996–97, då den stora lågkonjunkturen i mitten av 90-talet slog hårt mot många barnfamiljer. Barn i absolut fattigdom ökade från 8 till 18 procent på bara några år. Däremot var den relativa fattigdomen lägre. Medan 18 procent av alla 0–19-åringar levde i absolut fattigdom under dessa år, var bara 12 procent fattiga i relativ mening. Det förklaras av att den kraftiga lågkonjunkturen hade en inkomstsammanpressande effekt. Väldigt många tjänade helt enkelt ganska litet, så medianinkomsten var inte särskilt hög. Därför var det inte lika ”svårt” som i dag, när lönerna har ökat mycket, att nå upp till 60 procent av medianinkomsten.

Att den ekonomiska krisen 2008–2009 inte slog lika hårt mot barns ekonomiska utsatthet som den på 90-talet är tydligt i statistiken. Rädda barnen konstaterar dock i sin årsrapport från 2013 att även den senaste krisen hade en viss påverkan. Mellan 1997 och 2007 minskade barnfattigdomen från drygt 22 procent, till knappt 11 procent. Men 2009 ökade den något, till 13 procent, för att två år senare vända nedåt igen.

– 90-tals krisen kom in och förändrade väldigt mycket, arbetslösheten ökade och hamnade på helt nya nivåer. Det var en förändring av svensk ekonomi som vi aldrig riktigt har återhämtat oss från. Den finansiella krisen 2008–2009 var inte alls lika djup här. Sverige klarade sig förhållandevis väl, säger Eva Mörk.

Jan O. Jonsson tror att längden på de ekonomiska nedgångarna också har stor betydelse för hur enskilda drabbades.

– 90-talskrisen slog till snabbt redan 1991, men toppen av fattigdomsproblemen nåddes inte förrän 1996 och det dröjde ytterligare åtminstone fem år innan krisen var över för enskilda. Under den längre krisen hann många förlora sitt arbetslöshetsunderstöd och bli utförsäkrade, så ökningen av fattigdom och socialbidrag kom gradvis. De flesta barnfamiljer kunde överbrygga krisen 2008–2009. Kanske hade man sparade medel, a-kassa eller liknande. Dessutom hade många fått en reallöneökning under perioden innan.

Vilka barn drabbas?

Vilka barn är det då främst som lever i fattigdom i Sverige? Två tydliga grupper kan urskiljas, i princip oavsett vilka av de olika fattigdomsmått man väljer att använda. Det är barn till ensamstående föräldrar, ofta yngre mammor, samt barn till föräldrar födda i utomeuropeiska länder. Gemensamt för båda dessa grupper är att de ofta har en svag anknytning till arbetsmarknaden.

Det finns också geografiska skillnader i Sverige. Rädda barnen konstaterar i sin årsrapport att barn som lever i ekonomisk utsatthet har minskat i 215 av Sveriges kommuner. Men det betyder ändå att den ökar i 75 stycken. Några exempel är Sorsele, Perstorp och Gullspång, som också ligger bland de 20 kommuner som har högst barnfattigdom i landet. I andra sidan av skalan, de kommuner som har lägst barnfattigdom, hittar vi bland andra Lomma, Täby och Kungsbacka.

Sveriges storstäder, Stockholm, Göteborg och Malmö, har haft en särställning med en hög andel barn i ekonomisk utsatthet. Där finns också stora skillnader inom städerna – där vartannat barn i vissa stadsdelar lever i barnfattigdom. Särskilt har det minskat i Stockholm den senaste tiden, som inte längre är med bland de 30 kommunerna i Sverige med högst andel fattiga barn.

Arbetsmarknad och politiker styr

Vad som händer i framtiden beror till stor del på hur arbetsmarknaden utvecklas – eftersom det, som konstaterats, hänger mycket på att förvärvsarbeta för att hålla sig ovanför fattigdomsgränsen. Men det ligger också i politikernas händer. Där kommer man att veta mer när statens budget har lagts under de närmaste veckorna, säger Jan O. Jonsson.

Förutom bidrag och skatter, finns andra mer direkta åtgärder som kan hjälpa barn som lever i ekonomisk utsatthet. Jan O. Jonsson ger exempel:

– Kommunala bidrag till föreningslivet, stöd till ungdomsgårdar och ganska enkla saker som att barn skulle kunna låna dyr idrottsutrustning lokalt, kanske genom skolorna. Mycket av sådant direkt stöd till barn, snarare än till barnhushåll, kan också ske genom civilsamhället, där ideella föreningar och välgörenhetsorganisationer kan spela en viktig roll.

Genom den typen av direkta bidrag minskas barns utgifter – och skillnaderna mellan vad barn till föräldrar med mycket pengar och till dem som har lite blir något mindre. Men klyftorna vad det gäller inkomster finns likväl kvar. Precis som Jan O. Jonsson säger är ökningen av den relativa fattigdomen en funktion av politiska beslut – och därför är också politikerna de som kan välja att bryta trenden och låta fler barn leva ”som alla andra”.

Annons

Rekommenderade artiklar

”Deprimerade pappor berättar inte för någon”

Att nyförlösta mammor drabbas av depressioner är ganska vanligt, men att också många nyblivna pappor mår dåligt är inte lika känt. Fria samtalar med forskaren Elia Psouni om papporna som faller mellan stolarna hos vården.

”Bilden att medierna mörkar stämmer inte”

Att medierna mörkar negativa effekter av invandring hörs ofta i den offentliga debatten. Fria samtalar med journalistikprofessorn Jesper Strömbäck som har undersökt saken och i en ny rapport kommit fram till att så inte är fallet.

© 2020 Fria.Nu