Ny bok skildrar tre århundraden av folkmord | Fria.Nu

Recension


Litteratur
An indigenous peoples' history of the United States
Författare: Roxette Dunbar-Ortiz
Förlag: Beacon Press, 2014

  • Den lagliga motståndskampen har rönt vissa framgångar, men mycket återstår. Här är en parad vid Red Earth Native American Cultural Festival i Oklahoma City.
Fria Tidningen

Ny bok skildrar tre århundraden av folkmord

USA:s historia är historien om hundratals år av folkmord. En ny bok skildrar den nordamerikanska ursprungsbefolkningen före och efter kolonisationen.

Roxanne Dunbar-Ortiz bok An indigenous peoples' history of the United States är en gripande skildring av ursprungsbefolkningens Nordamerika, som det var innan de europeiska kolonisatörerna intog kontinenten. Indianerna skötte på ett insiktsfullt sätt naturen. Höll skogarna öppna genom att bränna undervegetationen. Höll hjortparker för jakt. Odlade majs (deras basförsörjning). Röjde vägar som underlättade handeln mellan de indianska nationerna och Mexiko. Den rika naturen med fiske och jakt bidrog till en god försörjning av en relativt gles befolkning. Ett förlorat paradis, enligt författaren.

De invandrande ”nybyggarna” startade som bekant sin ockupation av Nordamerika vid Atlantkusten, för att sedan pressa sig in över hela kontinenten. Indianernas mark och odlingar blev byte för jordhungriga européer, fullkomligt hänsynslösa i sina annekteringar.

Roxanne Dunbar-Ortiz text glöder under den indignation och vrede hon känner. Nybyggarna brände och mördade sin väg över Nordamerika. Först med egna styrkor, sedan med hjälp av Washington. De attackerade byar, dödade kvinnor, barn och gamla, brände sädesmagasin eller stal innehållet. Inriktade sig på matförråden för att svälta ut motståndarna, försvaga dem.

Dessa förfärande härjningar startade på 1600-talet och avslutades först omkring 1890 – tre århundraden av folkmord. När indianerna fördrevs från sina byar, för att placeras i reservat, förekom vidriga scener som gravplundringar direkt under indianernas uttåg. De tvingades åse hur anhörigas gravar grävdes upp för att plundras på det silver som kanske fanns.

Av massakrerna är den vid Wounded Knee mest omskriven och känd, med kulsprutorna och eldgivningen över en obeväpnad folkmassa. Sand Creek-massakern var om möjligt ännu vidrigare. Lägrets kvinnor och barn slaktades och kropparna skändades. Soldaterna stoltserade med avskurna kroppsdelar – mest kvinnliga könsorgan – fästade som troféer vid vapen och hattar. Bakom detta sanslösa hat låg jordhungern och föreställningen att indianerna stod ”i vägen” för annekteringen.

I slutet av artonhundratalet slaktades de stora buffeljordarna hänsynslöst. Det var ett nytt sätt att beröva indianerna deras försörjning. Det var inte bara giriga jägare som låg bakom. Dunbar-Ortiz berättar att det var värre än så, även armén deltog i slakten.

Författaren beskriver givetvis även motståndet. De legendariska ledarna och krigarna, från Tacumseh till Geronimo. Där ockupanterna hela tiden målade ut ursprungsbefolkningen som smutsiga, ociviliserade vildar.

Kulturpersonligheter som Walt Whitman och andra i hans generation var i tal och skrift uttalade rasister, så övertygade om den vita rasens överlägsenhet och rätt till det nya landet. Deras ställningstaganden betydde mycket för propagandan mot indianerna och deras förintelse. De flesta har hört uttalandet som tillskrivs general Sheridan: ”en bra indian är en död indian”.

En indiansk aktivist som boken citerar skriver om Hollywoods ”indianfilmer” han såg som ung. Han blev så påverkad av det dominanta samhället att han sympatiserade med kavalleriet som i dessa berättelser anföll hans stamfränder. De fyllde repertoaren även i Sverige och förförde mig som lättpåverkat barn att avsky ”de grymma indianerna”.

Vilhelm Moberg släpper i sin skildring av de svenska nybyggarna in några rader av sanning i Sista brevet till Sverige. Han låter pälsjägaren Samuel Nöjd säga till Karl Oskar att det land han nu lever i är stulet från indianerna. Sanningen kontrasteras visserligen mot ett indianöverfall på en annan svensk invandrarfamilj. Men Mobergs syn på indianerna, med svälten och orättvisorna, skiljer sig ändå uttryckligen från filmerna, noterar jag tacksamt.

Roxanne Dunbar-Ortiz återkommer flera gånger till ett resonemang om USA:s ”lärdomar” av utrotningen av indianerna. Dessa tillämpades fullt ut första gången vid anfallet på Filippinerna tio år efter ”segern” över indianerna och innebar blodbad. USA:s armé mördade tjugo procent av befolkningen och annekterade landet som nyligen befriat sig från spanjorerna och blivit självständigt. Nordamerikas kolonisatörer och deras koloniala krig har sedan dess hela planeten som arena, från Latinamerika, Korea och Vietnam till Afghanistan, Irak, Somalia, Libyen och Syrien.

Jag påminner mig ett foto på en amerikansk soldat vid anfallet på Fallujah. Texten på hans hjälm lyder: ”Death shall befall those who dare oppose my hand of vengeance”. Hämnd? Irak var redan krossat och USA:s militära förluster små. Ändå drabbades Fallujah av det nya amerikanska anfallets absoluta fasor.

USA är nu ett omnipotent imperium och ingen bygger en motståndsrörelse som Tacumseh och Geronimo. Roxanne Dunbar-Ortiz har redovisat Nordamerikas ursprungsbefolknings historia. Vi borde lära av den. Trots att regeringen 1890 bedömde allt motstånd krossat kämpade de indianska nationerna vidare genom att på laglig väg kräva att tidigare överenskommelser om rätt till bosättning och jordområden ska gälla i nutid. Att svikna löften infrias. Boken redovisar detaljrikt denna nya kamp, som ibland har varit framgångsrik.

I bokens sista kapitel begär Roxanne Dunbar-Ortiz att framtidens forskning kring ursprungsbefolkningens historia ska vara objektiv. Att de reliker museerna lagt beslag på ska återbördas. Att de åter ska äga sina kultplatser. Att 1800-talets lagliga överenskommelser med Washington om indianernas landområden ska gälla. Att de indianska nationernas suveränitet ska erkännas. Tvärtemot en individuell ”integration”, vilken författaren anser förkastlig. Åtgärder som i någon mån kunde hela såren från det förflutna.

Jag vågar inte tro att ett girigt, kapitalistiskt USA kan acceptera en sådan ”reträtt”, ett indirekt erkännande av de grymma försöken att förinta ursprungsbefolkningen. Lika lite som USA tänker stänga ned de 700 militärbaser de i nutid kedjat in världen i.

Fakta: 

Roxette Dunbar-Ortiz

• Historiker och professor emerita i etniska studier vid California State University, Hayward. Hon har gett ut flera arbeten om Nordamerikas ursprungsbefolkning, bl a The great Sioux nation, och arbetar aktivt för indianers rättigheter i Nordamerika.

Annons

Rekommenderade artiklar

Vår revolution har börjat

Recension

Anders Nordström är först ut i Sverige med att recensera Bernie Sanders bok Our Revolution för Fria Tidningen!

Fria Tidningen

Kulturskymning i Irak

Recension

Drottning Shubad levde i staden Ur 4 600 år före vår tideräkning.

Fria Tidningen

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu