Låt vredens druvor mogna till solidaritet | Fria.Nu
  • Vy över ett tältläger i Malmö där EU-migranter lever.
Skånes Fria

Låt vredens druvor mogna till solidaritet

Den rasism och utsatthet som mötte dem som flydde undan 1930-talets depression i USA har många likheter med situationen för EU-migranter i dag, konstaterar Frida Öst efter att ha läst John Steinbecks klassiker Vredens druvor.

Tusentals på flykt tvärs över kontinenten till följd av en ekonomisk kris som inte drabbar bankerna utan folket. Låter det bekant? Det går inte att läsa John Steinbecks Vredens druvor från 1939 utan att slås av likheten mellan 1930-talsdepressionens USA och dagens Europa. Det gäller samma flykt från missförhållanden som många väljer att se som ett nödvändigt ont som inte går att kontrollera. Men John Steinbeck uppmanar till kamp. Han skriver: ”… hys fruktan för den tid då Människan inte vill lida och dö för en idé, ty denna enda egenskap är Människans kännemärke, som skiljer henne från hela det övriga universum.”

Vredens druvor är en klassiker som har fått generationer att klarsynt se kapitalismens orättvisor, men också gett läsaren en lektion i solidaritet. Familjen Joad blir tvungen att packa sina ägodelar och köra västerut efter att banken förvägrat dem rätten att arrendera jorden som de har levt på i generationer. De lämnar motvilligt Oklahoma bakom sig och samtidigt allt de vet någonting om. ”Hur ska vi kunna leva utan vårt liv? Utan vårt förflutna – hur ska vi kunna veta att det är vi?” frågar de sig. Hoppet består av ett prospekt på ett gulorange papper som lovar jobb med bra betalt i det bedövande vackra Kalifornien. Farfar drömmer om att dansa bland vindruvor men överlever inte den hårda resan. Inte heller farmor överlever. Väl framme i Kalifornien slås familjen visserligen av landskapets skönhet, men jobb är det brist på. Istället möts de av fördomar om ”okies” redan innan de har korsat gränsen.

Beskrivningen av de tältläger som Joads möter i Kalifornien är slående lik de läger som EU-migranter bygger i Sverige i dag. Det första tältlägret familjen hamnar i består av ”små grå tält, skjul och bilar kringströdda på måfå”. Skjulen är byggda av korrugerad plåt, utslitna mattor, bitar av takpapp, remsor av tältduk och jutesäckar. Familjen hinner precis lämna lägret innan det bränns ner på order av hälsovårdsstyrelsen. Så sent som förra veckan brändes ett tältläger för EU-migranter ner i Malmö. Samma rädslor styr agerandet då och nu. Joads har däremot turen att komma till ett statligt läger med varmvatten, dusch och toaletter efter att ha flytt det nedbrända tältlägret. För EU-migranterna i Malmö är det enda alternativet att försöka bygga nya skjul under hotet av razzior och avhysning.

Respekten för polisen lyser av förståeliga skäl med sin frånvaro i tältlägren både då och nu. Då på grund av ”bylingar” som slog ner socialister, men också de som inte krävde något annat än en lön de kunde överleva på. Nu kanske främst på grund av romregister och övervåld mot antirasistiska demonstrationer. Att polisen först valde att inte se den hotbild som finns mot tältlägren tar knappast bort den misstro mot polisen som många EU-migranter bär med sig till Sverige.

Socialstyrelsens kartläggning av hemlöshet bland EU-migranter från förra året visar att hälften sover utomhus eller i tält, bil eller husvagn. De är här för att söka arbete, men blir hemlösa när jobben och därmed inkomsterna uteblir. Visst är likheterna många och slående, det är ju trots allt samma ekonomiska system som står till grund för händelserna, men det finns också olikheter. EU-migranterna tvingas bland annat att tigga på våra kalla gator istället för att arbeta under Kaliforniens varma sol. Trots det har Sverige ett gott rykte bland dagens migranter, ett rykte som fungerar som prospekt för Europas fattiga. Men drömmen om Sverige är lika illusorisk som Joads dröm om Kalifornien och villkoren lika exkluderande för de EU-migranter som försöker ta del av den utlovade välfärden.

I Vredens druvor fungerar vreden som hopp, ”så länge fruktan kunde förvandlas till vrede kunde de inte gå under”, resonerar John Steinbeck. Frågan är om vredens druvor kan mogna i EU-migranternas hjärtan som i många fall känt sig dömda ända från födseln. Det är inte bara arbetslöshet som driver människor på flykt i dagens Europa, utan också diskriminering och intolerans. Många av EU-migranterna är helt enkelt vana vid förtrycket. Är det då inte vi som måste bära vreden tillsammans med dem? Vi som måste bli arga över hur de mänskliga rättigheterna gång på gång kränks?

För visst finns det hopp i solidariteten. Efter att tältlägret i Malmö brann har nya solidaritetsgrupper bildats för att stödja EU-migranterna, skänka förnödenheter och hjälpa till med att bygga upp nya skjul. Det är hög tid att börja lyssna på John Steinbeck och visa solidaritet. En långvarig lösning kommer inte utan en kamp för ett system som inte tvingar människor på flykt samtidigt som det kriminaliserar dem.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2020 Fria.Nu