Debatt


Elin Bååth (Fi)
  • Veckans debattör Elin Bååth (Fi) är kritisk till att samhället inte ställer upp för de människor som är allra fattigast.
Landets Fria

Samhället måste hjälpa de fattiga

Människor som tvingas att be om pengar på våra gator har också rättigheter som vårt samhälle har ansvar för, menar Elin Bååth, Ordförande Feministiskt initiativ Gotland.

En dag dök de upp här på Gotland. Sittande utanför affärerna med pappmugg i handen, filt över benen och med orden ”snälla, hjälp mig” på läpparna. Människor reagerade på olika sätt, men ingen verkade oberörd. Jaqueline Wintblad Ekbrant (M) skrev på sin Facebooksida att ”polisen får gärna använda sina befogenheter att avhysa tiggare från offentliga platser så man får handla i fred”. Ja, människor ville få handla ifred. Leva sina liv ifred. Slippa se fattigdomen i ögonen. Slippa höra dess röst.

En produkt av den bortvända blicken, av omvägen du tar runt människan på marken, är att du undgår att få svar på alla de frågor som gror inom dig. Och i brist på verkliga svar frodas fördomar, och mytbildningar får större utrymme än de verkliga berättelserna.

Och vid roten av dessa fördomar ligger rasismen. Det talas i termer av ett ”vi” och ett ”dom”, där ”vi” borde ta hand om ”våra egna” i första hand. Där ”dom” är opålitliga, tjuvaktiga och lata. Det talas om ”tiggare” på samma avhumaniserande och nedsättande sätt som det förr talades om ”tattare”. Och inte sällan bubblar den antiziganism som aldrig släppt sitt grepp om Sverige upp till ytan.

Den rasism och främlingsfientlighet som gör mig allra mest illa berörd är dock inte den som kommer från enskilda personer, utan från själva samhällsapparaten. När hela samhället i tystnad vänder sig bort, efter att socialtjänsten erbjudit en enkel biljett hem. När samhället i alla dess instanser skjuter ansvaret någon annanstans, till någon annan myndighet, eller något annat land. Samtidigt fryser och hungrar verkliga människor på Gotlands gator.

”Men om vi hjälper några kommer alla att komma hit!” säger då någon. Så låt dem komma, säger jag! Låt oss göra vårt yttersta för att inga människor ska behöva gå utan tak över huvudet, mat för dagen eller vård när de är sjuka! ”Men det är ju ändå så att det kostar en massa pengar”, säger någon annan. Och jag skulle kunna argumentera emot detta med siffror och statistik, och jag skulle kunna tala om Gotlands behov av befolkningsökning. Men jag tänker inte göra det. Jag tänker inte finna mig i en retorik som reducerar grundläggande mänskliga rättigheter till en fråga om ekonomi. Problemet i formuleringen ”dom kostar” är inte ordet ”kostar” utan ordet ”dom”. Problemet är uppfattningen att det finns ett ”vi” och ett ”dom”. Problemet är att vi tillskriver människor olika värden och rättigheter, baserat på den kosmiska slump som avgjort var i världen den människan fötts och vilken nationalitet som råkar stå i passet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu