På söndag går Bolivia till val och med största sannolikhet blir den sittande socialistiske presidenten Evo Morales omvald. Stödet i opinionsmätningarna har länge legat på över 50 procent. Morales har ett stort stöd i landet och traditionellt framförallt hos landets majoritet ursprungsfolken. Att Morales med sin bakgrund som ursprungsfolk valdes till president 2005 har varit en viktig symbolisk fråga i Bolivia, där den vita minoriteten fram tills dess styrt landet.

– Innan Morales kom till makten var ursprungsfolk diskriminerade på alla plan, säger Fransisco Contreras, vice ordförande i Latinamerikagrupperna.

– Fastän ursprungsfolken är en majoritet fanns de inte representerade i makten och har varit socialt förtryckta. Det var de vita som hade de bra jobben, de bra skolorna, tillgång till bra infrastruktur etc. Man pratade därför om apartheid i Bolivia.

Ursprungsfolk är nu representerade inom den institutionella makten och i den nya konstitutionen som infördes 2009 stärktes ursprungsfolkens rättigheter. Den nya konstitutionen gav också staten kontroll över de viktiga naturgasreserverna. Från att framförallt ha kontrollerats av transnationella företag flyttades makten över naturtillgångarna, framförallt olja och gas, över till staten. Bolivia har länge räknats som ett av Sydamerikas fattigaste länder, men med pengarna från naturresurserna har landet nu en hög ekonomisk tillväxt och välfärdssatsningar har gjort att många fått det bättre. Samtidigt får Morales kritik för att använda ursprungsfolken för att legitimera sin makt medan hans socialistiska politik i själva verket ger staten, inte ursprungsfolken, makten över naturtillgångar och territorier.

Anders Burman, socialantropolg vid Humanekologiska avdelningen, Lunds universitet, har följt utvecklingen i Bolivia i många år och även bott i landet. Han påpekar att konflikten mellan staten och ursprungsfolken inte är någon ny konflikt i och med Evo Morales tillträde.

– Skillnaden är att den här regeringen å ena sidan erkänner att urspungsfolken har territoriella rättigheter, samtidigt som staten har kontroll över områdena och naturtillgångarna, säger han.

–Det finns i vissa fall en diskurs som säger en sak, samtidigt som man gör något annat. Till exempel anklagar Evo Morales andra länder för klimatförändringarna och säger sig stå för ett alternativ, men driver ändå en på många vis konventionell tillväxtinriktad politik för att utveckla och modernisera Bolivia.

Samtidigt som gruvdriften förbättrar landets ekonomi förgiftar den landets floder och den nya gruvlag som antogs i slutet av mars i år kriminaliserar all protest mot gruvdrift. I och med den nya lagen ges också gruvindustrin rätt att använda allmänna vatten för sin verksamhet samtidigt som det bortses från landsbygden och jordbrukssamhällenas rätt till samma vatten. Morales regering går nu också vidare med planerna på att industrialisera och exportera landets eftertraktade litiumfyndigheter, något som kommer att leda till 1,5 miljoner ton giftigt avfall per år enligt en undersökning från Bolivias Centrum för Arbete och Jordbruksstudier, skriver Counter Punch Magazine. Den kontroversiella motorväg som planeras byggas genom en nationalpark har också skapat konflikt mellan ursprungsfolken och myndigheterna.

Tvisten om vem som ska äga jorden i Bolivia är något som kommer att fortsätta, menar Fransisco Conteras.

– Det finns en konflikt i vilken utvecklingsmodell man vill ha. Morales har inte ändrat på modellen om att utvinna naturtillgångar och dela ut pengarna och ursprungsfolken menar att man inte ska exploatera jorden för ekonomisk vinning, säger han.

– Krav om att sluta exploatera marken från ursprungsfolk finns i många länder i Latinamerika. Men i Bolivia är ursprungsfolk i majoritet och har en makt som de inte har i andra länder. Det kommer att bli ökade krav om en rättvisare jordreform.