”Det är tabu att kritisera adoption i Sverige” | Fria.Nu
  • Serien var från början tänkt som en barnbok. ”Det finns flera barnböcker om adoption men de går ut på att ’vi älskade dig så mycket att vi åkte till det här landet och hämtade dig’. Alla frågor man har som adopterad sätts i andra rummet – som varför blev jag bortlämnad.”
Skånes Fria

”Det är tabu att kritisera adoption i Sverige”

Serietecknaren Lisa Wool-Rim Sjöblom tycker att kritiska röster mot adoption inte släpps fram i Sverige. I sina serier berättar hon om längtan att få veta mer om sin bakgrund, mötet med hennes biologiska mamma och känslan av att alltid sticka ut.

– Det tog en vecka i Korea innan vi insåg att de som kom fram till oss inte ville attackera eller ifrågasätta oss. Jag kände att jag hade axlarna upp i försvarsställning så fort någon tilltalade mig i början. Det fick mig att inse hur beredd jag alltid är på att bli attackerad i Sverige, och hur skönt det var att inte behöva bli det, säger den Lundabaserade serietecknaren och illustratören Lisa Wool-Rim Sjöblom.

I somras besökte hon Korea för första gången sedan hon adopterades därifrån som tvååring.

Anledningarna att vilja besöka sitt födelseland var flera. Främst ville hon få en bild av Korea, den plats på kartan som dittills bara hade varit tom på innehåll, och fylla den med något genuint både för sig själv och för sina barn som var med. Dels ville hon träffa sin mamma och få reda på mer om sin bakgrund. Men där fanns också en längtan efter att befinna sig på en plats där hon inte sågs som annorlunda.

– Rasismen har ökat i Sverige och jag får ha en massa överlevnadsstrategier för att hantera det. I Korea kunde jag se mig själv representerad i mängden istället för att sticka ut. Efter ett tag tänkte jag att det är så här det måste kännas att vara vit i Sverige. Jag kände en sorg över att tänka på vad det kan ha gjort med min självkänsla att växa upp i Sverige.

Lisa Wool-Rim Sjöblom arbetar nu med ett seriealbum som ska komma ut nästa höst. Mycket av materialet är inspirerat av resan till Korea, men hon började spåna på ett album om adoption för flera år sedan, då med en positiv utgångspunkt. Hennes syn på adoption har kommit att ändras allt eftersom hon har lärt sig mer om hur adoptionsindustrin fungerar.

Redan som sextonåring försökte hon hitta sina biologiska föräldrar. Hon fick då höra från adoptionsbyrån att det var omöjligt, att det inte fanns några uppgifter om hennes mamma och att hon skulle ”försöka vila i vetskapen att hon säkert hade det bra”.

– Det visar att de inte alls hade förstått varför du som adopterad vill leta. Att det handlar om att jag vill veta mer om mina rötter i Korea, att jag känner mig isolerad på grund av hur jag ser ut. Jag ville ha svar på varför hon lämnade bort mig.

Då det verkade hopplöst släppte hon letandet för en lång tid. Men när hon fick barn vaknade längtan att kunna berätta för dem om deras bakgrund.

– Jag märkte att det jag berättade för min son bara handlade om mina föräldrar här, att de inte kunde få barn och att de adopterade mig. Jag vill kunna ge mer till mina barn än att mamma är adopterad eftersom det också handlar om deras familjehistoria.

Hon fick ut alla adoptionspapper av sina föräldrar och började göra grundliga efterforskningar. Snart upptäckte hon att något var skumt med de uppgifter som kom från den koreanska adoptionsbyrån.

– Där stod det att jag var föräldralös och jag fick veta att barnhemmet som jag hade adopterats från inte fanns längre. Men samtidigt fick jag ett mejl från det barnhemmet. Då visste jag svart på vitt att de ljög.

Med hjälp av koreansk polis lyckades de hitta föräldrarna som det i motsats till vad som påståtts fanns omfattande information om. Mamman gick med på att träffas, men mötet blev inte som Lisa Wool-Rim Sjöblom hade tänkt sig.

– Det var svårt. Hon är väldigt trasig och har så mycket skuld och skam. Hon ville inte att jag skulle rota en massa i det förflutna utan vara tacksam för att jag hade fått bli adopterad.

Mamman berättade att det finns syskon, men ville inte låta henne träffa dem. Till slut sa hon att om frågorna om det förflutna fortsatte så skulle de inte kunna ha kontakt. Sedan dess har de inte hörts.

– Hon är bara en person för mig. Om hon inte vill berätta det jag behöver få veta om min bakgrund så kan jag inte knyta några band till henne. För mig är det viktigare att föra kampen vidare än att kämpa för en relation med någon som inte vill ha den.

Den kampen handlar om att skapa en diskussion om adoption som en miljardindustri där efterfrågan är bra mycket större än antalet adopterbara barn, vilket öppnat för en korrupt marknad. Hon efterlyser också en debatt där även adopterade får vara med och berätta om sina upplevelser, perspektiv och tankar. Lisa Wool-Rim Sjöblom menar att det fortfarande är tabu att uttrycka kritik mot adoption i Sverige.

– Jag är i kontakt med många adopterade som vittnar om rasism och övergrepp inom adoptivfamiljen, som mår dåligt och känner att de står ensamma. Men om vi uttrycker kritik så får vi höra att vi är arga, bittra och otacksamma som inte uppskattar det vi har.

För Lisa Wool-Rim Sjöblom har illustrationer och framför allt serier blivit ett sätt att uttrycka kritik mot adoptionsindustrin. I senaste numret av Bang har hon tecknat en bild av en socialarbetare som spelar roulette med barns dokument för att förvandla dem till föräldralösa och adopterbara genom att radera ut deras bakgrunder. Och i en kommande antologi från Dotterbolaget har hon med en serie om hur hon började granska sin adoption.

– Jag vill skriva och teckna för dem som känner och tycker som jag men som jag vet inte vågar säga det högt.

Fakta: 

Fler adoptionskritiska serier av Lisa Wool-Rim Sjöblom går att hitta på Korean Adoption Survival Kit. Där finns bland annat ett adoptionsbingo med de vanligaste fraserna som adopterade möter.

Annons

Rekommenderade artiklar

”Mardrömmar kan innehålla öppningar”

Lillebrors fantastiska mardröm är en illustrerad berättelse där mardrömmen lyfts fram som något skrämmande, men också som en möjlighet att skapa en annan värld.

Skånes Fria

I baksätet på Malmös svarta ekonomi

I föreställningen Blue dreams färdas publiken med bil genom Malmö, samtidigt som ett kammarspel om stadens svarta ekonomi pågår i framsätet.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu