Ossian Sandin

Fördjupning


Nationalismens följder
Del 1

  • Ahmed Hamed med hustrun Vildun Altun.
Skånes Fria

”Nationalismen och religionen har gjort livet till ett helvete”

Att språket Vildan Altun och Ahmed Hamed talade med familj och vänner var kurdiska visste de inte. Bara att det var förbjudet och något att skämmas över. Två decennier senare lär de sin dotter språket de själva inte fick prata i skolan.

I ett stilla radhusområde ett stenkast från källan i Ramlösa brunnspark utanför Helsingborg sitter Vildan Altun och Ahmed Hamed i en beige lädersoffa. Dottern Ronahi skrattar, springer och drar i föräldrarna. På en stor platt-tv i andra änden av rummet sjunger en kvinnlig kurdisk gerillasoldat, innan Ahmed Hamed sänker volymen.

– Det var först när vi träffade PKK-medlemmar i Sverige som vi hörde talas om kurder och Kurdistan, vi är väldigt tacksamma, säger han.

Vildan Altun och Ahmed Hamed fångades i den konflikt som började med att nationalisten Kemal Ataturk tog makten i Turkiet 1923. Regimens devis var ”ett land, ett folk” och en hårdför assimileringspolitik påbörjades. Alla folkgrupper i landet skulle fogas samman till ett. Det kurdiska språket förbjöds i offentliga sammanhang och ända fram till 1990 kallades de för ”bergsturkar”.

– I skolan skämdes vi för att vi inte kunde så bra turkiska. Vi var på väg att bli assimilerade, säger Vildan Altun.

Men i mitten av 1980-talet bröt ett blodigt inbördeskrig ut mellan den turkiska militären och Kurdiska arbetarpartiet PKK, vars mål är att få den Turkiska staten att erkänna kurdernas politiska och kulturella rättigheter. Hela byar jämnades med marken och uppemot en miljon kurder fördrevs från sina hem. Två av dem var Vildan Altun och Ahmed Hamed som på var sitt håll bestämde sig för att lämna de bergsbyar som fram till dess format deras värld. Någon annan utväg fanns inte, säger Vildan Altun som var 16 år när den turkiska militären dök upp i byn.

– De slog oss för att vi inte var tillräckligt bra på turkiska. Vi tog inte ens med oss väskorna, vi lämnade allt på grund av kriget, säger hon.

– Jag kom när jag var 18 år. Jag visste inget om Sverige, om det var rikt eller fattigt. Jag ville bara fly från den elden, från det helvetet. Det gick inte att leva, säger Ahmed Hamed.

I Sverige träffade de varandra men också PKK-medlemmar som levde i exil. De lärde sig att deras modersmål var kurdiska. Att flodlandet mellan Eufrat och Tigris var Kurdistan och att området hyst några av de första högkulturerna. Snart blev det som tidigare varit förknippat med skam något att vara stolt över. Ett kulturarv hela mänskligheten har ett ansvar för, säger Ahmed Hamed.

– Alla människor borde reagera när ett folk och en historia försvinner, säger han.

Sedan Vildan Altun och Ahmed Hameds flykt har situationen för kurderna i Turkiet gradvis förbättrats. En skör fredsprocess pågår och sedan sommaren 2012 tillåts undervisning på kurdiska ”om tillräckligt många begär det”. Samtidigt är kurderna i Syrien och Irak nu hotade av IS framfart. Vinner terrorgruppen slaget om staden Kobani väntas en massaker.

– Det är klart att det känns. Vi pratar samma språk och delar samma historia, säger Ahmed Hamed.

Samtidigt har han svårt att dela känslorna och tankarna han upplever med omgivningen. Kunderna på Pizzerian han driver säger bara ”hej” och ”hejdå”.

– Det går inte att leva så, människan är en social varelse, man delar och diskuterar. Vi är inte uppvuxna på det sättet.

Också i Sverige har de mötts av rasism från majoritetssamhället på grund av deras ursprung. De har kallats svartskallar och lever ständigt med känslan av att bli annorlunda bemötta. Att dottern får lära sig kurdiska genom hemspråksundervisning har även det lett till syrliga kommentarer från omgivningen.

– Varför ska jag låta språket försvinna? Många placerar människor i olika kategorier, hon är si, han är så. Först måste vi prata och hälsa. Jag är precis som du, vad är skillnaden? Jag jobbar, du jobbar, jag sköter mig, du sköter dig, jag bryr mig om mina barn, du bryr dig om dina barn, säger Vildun Altun.

– Jag säger det hela tiden, nationalismen och religionen har gjort allas liv till ett helvete, båda är farliga. Vi är stolta över att vara kurder men vi säger inte att vi är bättre än någon annan, vi är samma, säger Ahmed Hamed.

Fakta: 

Kobani nära att falla

Den kurdiska staden Kobani i de kurdiska delarna av Syrien är omringad av terrorgruppen IS styrkor. De kurdiska YPG-styrkorna har endast lätta vapen medan terrorgruppen förfogar över stridsvagnar och artilleri.

Vid den här tidningens pressläggning höll de kurdiska styrkorna stånd mot IS, men staden väntas falla inom kort om inget stöd utifrån kommer.

Artikelserie: Nationalismens följder

Nationalstaten har gjort allt för att utplåna deras identitet som kurder, samer, hazarer eller biafraner. Men misslyckats. I en ny artikelserie undersöker Skånes Fria en av nationalismens följder: förtrycket av minoriteter.

Del 2: Ifeoma kämpar för ett fritt Biafra 
Ifeoma Linda Chinwuba drömmer om Biafras självständighet. Ett land de nigerianska myndigheterna gör allt för att befolkningen ska glömma.

Del 3: ”Vi ansågs vara lågt begåvade”
När Majvor Massa Eriksson började skolan kunde hon bara ett par ord svenska. Samiskan hon lärt sig sedan födseln var förbjuden.

Del 4: ”Sakta försvinner allt om oss” 
Att leva som hazar i Afghanistan är att ständigt vara utsatt för livsfara, menar Mustafa Haidar, som fått en fristad i Sverige.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

”Vi ansågs vara lågt begåvade”

Under uppväxten i en renskötarfamilj utanför Gällivare fick Majvor Massa Eriksson veta att ”storsvensken” var lite tokig. Ändå försökte föräldrarna ständigt vara dem till lags. Än i dag får det henne att blixtra till av ilska.

Skånes Fria

Ifeoma kämpar för ett fritt Biafra

Nationalstaten har gjort allt för att utplåna deras identitet som kurder, samer, hazarer eller biafraner. Men misslyckats. I en artikelserie spårar vi personer från olika diasporor som av historiens nycker hamnat i Skåne.

Skånes Fria

© 2024 Fria.Nu