Humorproffs urartar i buskis | Fria.Nu

Recension


Litteratur
Drottningen av Rottnevik
Författare: Kringlan Svensson och Nanna Johansson
Förlag: Alfabeta

  • Kringlan Svensson och Nanna Johansson är inte lika roliga i romanform som annars.
Fria Tidningen

Humorproffs urartar i buskis

Drottningen av Rottnevik har sina ljusglimtar men dratta på ändan-humor fungerar bättre i radio än i bokform, skriver Anna Remmets.

Skribenten och serietecknaren Nanna Johansson och komikern och manusförfattaren Kringlan Svensson har länge arbetat tillsammans: först i P3:s satirprogram Tankesmedjan, sedan i Aftonbladets podcast Lilla drevet.

Nanna Johanssons egna underfundiga texter, serier och collage har fått mig att skratta högt och terrorisera mina bekanta med otaliga Facebook-delningar, så mycket mer eftersom humorn alltid har en klangbotten av allvar med sin tydliga feministiska och antirasistiska agenda.

Nu har Svensson och Johansson gett sig på det riskfyllda projektet att pröva sitt humorsamarbete i romanform. Drottningen av Rottnevik börjar med en morbid-humoristisk skildring av hur en lokalpolitiker blir nedskjuten. Sedan följer humorromanen ett klassiskt ”vad-ledde-fram-till-detta”-mönster.

Vi förflyttas några år tillbaka i tiden då Dagny Rubin, medelålders socialdemokratisk politiker i den deprimerande hålan Rottnevik får ett samtal från USA med en förfrågan om att upplåta Rottnevik som inspelningsplats för en actionfilm – med ingen mindre än Harrison Ford. Naturligtvis är upplägget som gjort för kulturkrockar mellan filmbolagshöjdarna från ”det stora landet i väst” och gråsossarna i den lilla pappersbruksstaden Rottnevik. Och naturligtvis drabbas Dagny Rubin av storhetsvansinne, vilket ger henne så många fiender att skytten i bokens inledande scen kan vara vem som helst, inklusive någon från hennes egen familj.

Stundtals är skildringen av den lilla grå staden med sina ännu gråare invånare (vars essens förkroppsligas av en antik socialdemokratisk ordförande vid namn Lennart Lennartsson) humoristiskt tonsäker och medryckande, men på det hela taget är Drottningen av Rottnevik en ganska flåshurtig och buskisartad berättelse.

Det finns en ansats att göra buskishumorn uppdaterad genom att, trots Rottneviks grå homogenitet, presentera en viss mångfald i persongalleriet, som den sympatiska homosexuella socialdemokraten, tillika Dagnys fiende, Ramón Parra.

Men det landar ganska platt genom det tröttsamma greppet att lägga homofobiska och rasistiska skämt i osympatiska karaktärers munnar och därmed få använda dem samtidigt som en tar avstånd från dem.

Precis som en ofta önskar att briljanta humorserier aldrig gjorts till filmer eftersom de sällan kommer till fördel i långfilmens format, önskar jag i det här fallet att Svensson och Johansson inte försökt sätta sin utmärkta radiohumor på pränt i en nästan 400 sidor lång roman. Drottningen av Rottneviks dratta-på-ändan-humor bjuder på en del leenden, men knappast några gapflabb och dessutom alltför mycket irritation.

Annons

Rekommenderade artiklar

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

Smith skriver starkt om klass och ras

Recension

Precis som i Zadie Smiths stora genombrott Vita tänder målar hon i Swing time upp ett tvärsnitt av klassamhället, skriver Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu