Debatt


Per Gahrton
Fria Tidningen

Det rödgröna regeringsprogrammet håller ännu

Det är dags att damma av 2010 års rödgröna utrikes- och försvarsprogram, skriver Per Gahrton, en av MP-förhandlarna 2010.

Det har spekulerats mycket över om de rödgröna partierna skulle kunna komma överens, inte minst när det gäller internationella frågor. Särskilt har det framhävts att Socialdemokraterna och Miljöpartiet står ljusår ifrån varandra när det gäller fredsfrågor, satsningar på militären, vapenexport med mera. Men 2010 utarbetades ett gemensamt rödgrönt regeringsprogram för utrikes- och försvarspolitiken. Några exempel på punkter i det gemensamma programmet:

Nedrustningsfrågorna prioriteras upp rejält.

Vapenexporten ska lyda under ett mer restriktivt regelverk. Man skulle se om det går att införa ett demokratikriterium, vilket omgående skulle leda till strykning av en rad stater från exportlistan. Dessutom sades att importen ska följa samma regler som exporten

S utfäste sig inte enbart entydigt att helt utesluta Nato-medlemskap, utan också att sätta gränser för hur djupt Nato-samarbetet kan gå. När det gäller Natoövningar på svenskt territorium, hette det, måste syftet vara kopplat till FN:s internationella fredsoperationer. Det får inte förekomma rena Natoövningar i Sverige om Sverige inte finns med i ledningen för övningen.

Sverige ska samarbeta med Nato i FN-mandaterade fredsbevarande insatser, men Sverige ska inte delta i militära operationer som enbart har sin grund i Natostadgans artikel fem om ömsesidiga försvarsgarantier.

Omställningen från ett invasionsförsvar till ett billigare insatsförsvar fortsatte och värnplikten avskaffades formellt.

De rödgröna var överens om fortsatt neddragning av försvarsbudgeten med 2 miljarder kronor.

När det gäller krigsmaterielindustrin lyckades MP stoppa försök att motivera den ”industripolitiskt”, det vill säga att man skulle bygga stridsvagnar för att skapa jobb.

MP och V tvingades godta EU:s solidaritetsförklaring, men det betonades att varje land självt bestämmer hur man ska hjälpa andra nödställda EU-länder (inbegripet hela Norden). Också EU:s vapenindustri- och militära samarbete fastslogs i programmet, vilket var eftergifter av MP och V.

Finns det då någonting som motiverar förändring av det rödgröna försvars- och utrikesprogrammet 2010? Omvärlden har förändrats. Den arabiska våren, Libyen- och Syrien-kriserna, Islamiska statens framträngande och, nu senast, Ukrainakonflikten, kunde inte förutses när S+MP+V lyckades enas om utrikes- och försvarspolitiken. Betyder det att 2010 års överenskommelser har blivit obsoleta? S tycks delvis anse det, bland annat genom krav på ytterligare pengar till militären plus eventuellt återinförande av värnplikt. Orsaken skulle vara Rysslands agerande i Ukraina.

Ryssland har överskridit folkrättsliga gränser i sitt agerande i Ukraina, även om Ukraina inte är oskyldigt genom diverse beslut om ”ukrainisering” av ryskspråkiga områden. Nu tycks man dock i Kiev ha kommit på bättre tankar genom beslut om ökat regional självstyre i östra Ukraina. Grundfrågan för svensk försvarspolitik handlar dock inte om Putins agerande i Ukraina utan om a) ifall man verkligen tror att det finns risk att Ryssland för första gången sedan 1809 skulle anfalla Sverige och b) vad man i så fall ska göra för att skydda landet.

Svaret på a) kan aldrig bli annat än en gissning. Sovjetisk/rysk aggression har historiskt aldrig drabbat annat än områden som ingått i ryska/sovjetiska välden (Finland, de baltiska republikerna, Öst-Polen, Ungern, Tjeckoslovakien) eller har gemensam gräns (Afghanistan). Om det trots allt (fråga b) skulle finnas ett hot mot Sverige, vad hjälper då några futtiga miljarder? Bara att höja Sveriges försvarsutgifter till Nato-nivå skulle kräva nästan en fördubbling, till cirka 70 miljarder kronor. Inget av de förslag bland andra Socialdemokraterna framlagt om ökade försvarsanslag skulle utgöra annat än en droppe i havet. Vad det handlar om är förstås att det ”militärindustriella komplexet” (som är starkt företrätt inom S-partiet) utnyttjar Putins Ukrainaagerande för att skaffa sig mer pengar. Seriösa försvarspolitiker bör inte falla för så enkla trick.

Ett av de allra sämsta sätten att använda skattepengar på vore att återinföra den gamla värnplikten. Tror någon på allvar att ”sega gubbar” kan motstå en högteknologisk supermakts drönare och digitala dödsvapen? Här handlar det om ett oblygt försök att minska den synliga ungdomsarbetslösheten. En annan sak vore, som Stefan Löfven antydde i en tv-utfrågning, att införa en könsneutral samhällsplikt, det vill säga det som alternativ-, miljö- och fredsrörelsen länge önskat sig under beteckningen ”samhällstjänst”.

Det allra mesta i det rödgröna programmet 2010 håller fortfarande. Knappast något påverkas i sak av förändrad omvärld. Däremot är det förstås möjligt att partiledarskiftet hos S har gjort en del av de överenskomna punkterna obekväma. Det bör i så fall sägas öppet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu