Debatt


Gunilla Winberg
  • Kommersialismen får oss att tro att vi blir lyckliga av att köpa nytt, menar debattören Gunilla Winberg.
Landets Fria

Vi måste bilda motkrafter till överflödssamhället

För en värld bortom masskonsumtion och arbetslinje, där vi inte överutnyttjar jordens resurser, argumenterar Gunilla Winberg, ordförande i Framtiden i våra händer.

Vi lever i en omtumlande värld, en värld där vi människor blivit förminskade och förkrympta och där vår roll som aktiva medborgare kraftigt försvagats, en värld där kommersialismen ätit sig in i våra värderingar och kanske till och med i våra hjärtan, och fått oss på allvar att tro att vi blir lyckligare av att ständigt skaffa oss nya ting.

I det sammanhanget kan det vara intressant att citera Peter Englund. I essän ”Om missnöjets uppkomst”, i boken Förflutenhetens landskap, berättar han att det under medeltiden var svårt att få arbetarna att arbeta mer än för livets nödtorft. Deras löner hade stigit drastiskt på grund av bristen på arbetskraft efter digerdöden. Detta överskott i pengar tog man ut i minskad arbetstid genom att fira alltfler av de helgdagar som den medeltida kalendern var generöst utrustad med.

Folk föredrog att arbeta mindre framför att köpa mer. En sådan attityd retade givetvis alla kapitalister och ekonomiska tänkare. ”Så småningom bröts arbetarnas säregna sätt att tänka ner, och med det försvann en av skrankorna för massmarknadens uppkomst”, skriver Englund.

Någonstans började daglönare och hantlangare hellre köpa mer än arbeta mindre – ”en känsla av tappad frihet kompenseras med ett ting eller två, tre. (…) Vi vadar kring i alla tingen på massmarknaden och blir i stället fast i en evig känsla av missnöje”, menar Englund, ”därför att vi i så hög grad söker lyckan där den inte finns. För det jag har är intet och det jag saknar är allt”.

Missnöjet är en drivande kraft bakom masskonsumtionen och Peter Englund menar att om vi slutade upp med att vara missnöjda med allt ”från vår sociala position till vår näsas utformning”, skulle troligtvis kapitalismen och hela det moderna samhället, som vi känner det i dag, inte kunna leva vidare. Han avslutar sin essä: ”Utmaningen kommer inte från dem som vill tjäna mer utan från dem som vill arbeta mindre. Precis som på 1600-talet.”

Det är spännande att följa den utvecklingen in i dagens samhälle, där vi åter har börjat diskutera friår, kortare arbetstid och basinkomst. Att slippa vara ”löneslav” på heltid lockar fler och fler. Man brukar då omedelbart få motreaktionen: hur ska staten få in tillräckligt med inkomster för att kunna ge oss alla den skola, vård och omsorg, som vi vill ha? Det problemet skulle bland annat kunna lösas genom skatteväxling, det vill säga kompensation av det minskade skattebortfallet av inkomstskatter genom att höja andra skatter.

En människa som lönearbetar mindre frigör därmed tid för att utveckla andra sidor av sig själv. Det kan gälla tid för att odla sina egna grönsaker, lära sig nya saker och utveckla sina kreativa talanger, gärna tillsammans med andra. Vi människor är inte ”vår egen lyckas smed”, som de kommersiella krafterna så enträget försöker få oss att tro. Vi är flockdjur, som i tusentals år satt runt eldarna i Afrika och berättade historier för varandra och fortfarande tycker om att göra det, om vi får möjlighet.

Vi är också samhällstillvända och deltar gärna i samhällslivet, som medborgare, om vi känner att vi kan påverka inriktningen.

Målet måste vara att åter få samhällsutvecklingen att beröra oss alla. Att redan i skolan få barnen att lära känna sin potential och låta dem få utveckla den. En ung människa som får känna lyckan över att i samarbete med andra vidga sina horisonter, får smak för att gå vidare i sitt samhällsengagemang och kraft att säga nej till många materiella lockelser.

Att tacka nej både till att arbeta med tillverkning av onödiga, resursslukande produkter och att låta bli att köpa dem, bidrar till att stora mineraltillgångar och andra naturresurser förblir outnyttjade, till förmån för kommande generationers behov.

Vi måste bilda motkrafter till dagens resursslösande överflödssamhälle och se oss själva och varandra som skapande individer och medborgare som tillsammans kan förändra vårt nuvarande sätt att leva och arbeta för att förverkliga ett mer småskaligt resursbevarande och hållbart samhälle, där det är i gemenskapen och solidariteten med andra som vi finner livets fundament.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Debatt
:

Public service har bäst pressetik

Olika perspektiv på samma sak – i Frias nya satsning "duellen" lyfts frågor från olika vinklar. Först ut är skribenterna Jens Ganman och Sargon De Basso som har olika syn på public service existensberättigande. Jens Ganman tycker att de statligt stödda mediebolagen har spelat ut sin roll. Här delar Sargon De Basso med sig av sitt resonemang kring varför han är av motsatt åsikt.

© 2024 Fria.Nu