Uppgörelse med Kulturmannen | Fria.Nu

Recension


Litteratur
Eldkastarna
Författare: Rachel Kushner
Översättning: Niclas Nilsson
Förlag: Bonniers

  • Rachel Kushner skriver om amerikanska kulturmän.
Fria Tidningen

Uppgörelse med Kulturmannen

Rachel Kushner gör upp med kulturmannen i sin nya roman. Men tyvärr reducerar hon sin kvinnliga huvudperson till en anonym berättarröst.

I år har fenomenet ”kulturmannen” som odlar sin genistatus, är lätt (eller svårt) alkoholiserad och gravt sexistisk, diskuterats, dissekerats och dekonstruerats i svenska medier. Det började med Åsa Beckmans artikel ”Kulturmannen. Porträtt av en utdöende art” (DN 27/4-14). Artiklarna som följde, av bland andra filmaren Ruben Östlund och Rättviseförmedlingens grundare Lina Thomsgård, visade att kulturmannen är långt ifrån utdöd.

Rachel Kushners Eldkastarna skulle kunna läsas som ett amerikanskt bidrag till debatten. Scenen för hennes nya roman är New Yorks hippa konstscen på 70-talet, och här finns det gott om Kulturmän.

Historien berättas av en ung, kvinnlig konstnär vars riktiga namn läsaren ironiskt nog aldrig får veta. Av sina äldre, manliga konstnärskollegor kallas hon ”Reno”, efter den lilla amerikanska håla hon kommer ifrån, en i deras ögon hippt exotisk plats.

Runt Reno finns en skara schablonartade New York-konstnärer, däribland den betydligt äldre pojkvännen Sandro som också är på flykt från sin klassbakgrund. Men till skillnad från Reno kommer han från den absoluta överklassen och från en familj med kopplingar till Mussolinis fasciststyre i Italien.

Motorcyklarna som Sandros familjs företag tillverkar vill Reno använda i sina konstinstallationer. De blir därmed symboler både för Renos självförverkligande som konstnär och för relationen mellan kapital, konst och politik.

Eldkastarna vill mycket. Den vill berätta om 1900-talets blodiga historia, om konst, politik, klass och kön. Tyvärr blir den stundtals lika ytfixerad och flyktig som den tillvaro den försöker fånga.

Huvudpersonen hamnar så småningom bland en grupp italienska kommunister. Kushner vill problematisera genom att visa att samma sexism finns här som i de fina salongerna.

Men skildringen blir i slutändan tämligen klichéartad, inte minst på grund av gruppens ledargestalt som förkroppsligar arketypen av den manliga revolutionären: sammanbiten och tyst men karismatiskt charmig.

Huvudpersonen då? Hon känns också flyktig och undanglidande, och tyvärr inte på något särskilt intressant sätt. Det finns en stor potential i hennes position som klassresenär och kvinna i den patriarkala och elitistiska konstnärsvärlden, men tyvärr försvinner både hon och hennes konstnärskap och hon reduceras till närmast anonym berättarröst.

Kanske är det ett medvetet grepp av författaren. Att kvinnan, vars enda namn vi känner är det hon givits av andra (män) som betecknar hennes status som lantlig arbetarklassmaskot, försvinner ur sin egen historia? En mer optimistisk tolkning av Renos roll som berättare är att själva berättelsen kan ses som hennes egentliga konstnärskap: att det i själva verket är hon som tar tolkningsföreträde genom att vara den som berättar historien.

Eldkastarna är en roman som stundtals glimmar till ordentligt men som aldrig får riktig styrsel. Boken rymmer många berättelser och öden som stundtals engagerar, men alltför ofta lämnas de hängande i luften och blir överlastade med stereotyper.

Annons

Rekommenderade artiklar

En spricka i underordningen

Recension

Ulrika Dahls essäsamling Skamgrepp hör till det mest tankeväckande som har skrivits om feminism på länge.

Fria Tidningen

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

Smith skriver starkt om klass och ras

Recension

Precis som i Zadie Smiths stora genombrott Vita tänder målar hon i Swing time upp ett tvärsnitt av klassamhället, skriver Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu