Krönika: Inga blackface på Malmöfestivalen
Festivalledningen tog till sig kritiken och ställde in programpunkten ”Med andra ögon”.
I början av Malmöfestivalen var det dags igen. I söndags lät festivalledningen meddela att de ställde in programpunkten ”Med andra ögon”, där deltagare erbjöds att för några timmar byta utseende och hudfärg med hjälp av smink.
Den danska organisationen Global stories, som står bakom projektet, menade att det har ett antirasistiskt syfte, att till exempel ljusa personer kan får känna på de fördomar och den rasism som mörka personer möter.
Men initiativet kritiserades bland annat från afro-svenskt håll, däribland av Jallow Momodou från Afrosvenskarnas forum för rättvisa. Man menade att ”Med andra ögon” ville sminka vita människor till så kallade blackfaces.
De senaste åren har liknande händelser kritiserats åtskilliga gånger. Våren 2011 arrangerade studenter i Lund sin egen minstrel-show, vilken uppmärksammades för sin rasism och användning av blackface. Och våren 2012 blev Makonde Lindes omdiskuterad för att i en installation ha skapat en tårta i form av en kvinna med blackface.
Efter en öppen diskussion tog festivalledningen till sig kritiken, och ställde in inslaget. Ändå kan en undra hur det kan komma sig att välmenande antirasister inte själva kunde se det provokativa i sminkningen. Att vita människor med smink förändrar sitt utseende för att bättre likna stereotypa föreställningar om Andra, är ett konstnärligt grepp som historiskt är stigmatiserat.
Ursprunget till hudfärgen svart uppstod exempelvis i så kallade minstel-shower där vita människor bytte hudfärg med hjälp av vaselin och bränd kork. De blev på det viset kolsvarta, vilket kom att kallas blackface. Röda människor finns lika lite som svarta. Begreppet rödskinn syftar på att ursprungsamerikaners hudfärg blivit röd av blod, sedan de skalperats av vita under koloniseringen av Nordamerika.
För den filmintresserade har ämnet blackface diskuterats exempelvis i Spike Lees mindre klassiker Bamboozled redan år 2000. Där vill en afroamerikansk producent diskutera rasismen genom att använda blackface i en hipp progressiv tv-show, bara för att upptäcka att programmet snart blir oerhört populärt. De värderingar tv-producenten står för hamnar i bakgrunden. Och istället för att vara en del i problemets lösning finner han sig snart representera problemet självt.
Här finns nog någonting att lära för den som experimenterar med hudfärg. Det är minerad mark som är svår att ta sig fram igenom.