Hon skriver Stockholms arbetarhistoria | Fria.Nu
  • Genom Arbetarnas kulturhistoriska sällskap anordnar Anne-Marie Lindgren stadsvandringar runt om i Stockholm. Där får både stora händelser och vardagslivet plats.
Stockholms Fria

Hon skriver Stockholms arbetarhistoria

I sin nya bok beskriver Anne-Marie Lindgren arbetarrörelsens tidiga historia i Stockholm. Stockholms Fria Tidning träffade henne för att prata om spåren av historien i staden.

Vi möts på Norra Bantorgen, en av den stockholmska arbetarrörelsens allra viktigaste platser. Anne-Marie Lindgren hälsar på några personer som passerar förbi parkbänken där vi sitter. De skrattar och ropar, med hänvisning till Hjalmar Branting på andra sidan parken och Anne-Marie på parkbänken, att det är fullt av legender på torget i dag.

Det finns vissa skäl att kalla henne för en legend. Hon växte upp i Norrköping, där hennes pappa var förbundssekreterare i Textilarbetarförbundet och mamma aktiv i kommunpolitiken. Själv har hon arbetat på regeringskansliet, socialdemokratisk press och tidskrifter, skrivit partiprogram och varit utredningschef på arbetarrörelsens tankesmedja Tiden. Det innebär att hon jobbat med personer som Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Olof Palme.

Vi ska prata om Anne-Marie Lindgrens nya bok Arbetarnas Stockholm 1880–1920, som nyligen kom ut på Murbruk förlag. Den kan bäst beskrivas som en kortfattad introduktion till arbetarrörelsens födelse och villkor, med speciell lokal förankring i Stockholm.

– Det var inte meningen att jag skulle skriva en bok. Jag har mitt intresse för arbetarrörelsens historia och så tycker jag om att promenera runt i Stockholm. Jag började fundera på vad som låg här och där, och hur människor levde. Där kom tanken på att göra ett studiematerial av det, säger Anne-Marie Lindgren.

Boken beskriver dels hur de tidiga fackföreningarna växer fram, hur Socialdemokraterna bildas, tidiga konflikter, demonstrationer och samlingslokaler och samlingsplatser. Men Anne-Marie Lindgren ger också en bild av levnadsvillkoren kring sekeskiftet, hur vardagslivet såg ut. Och självklart passerar många av de stora namnen förbi. Hjalmar Branting, som står staty på torget där vi sitter, är bara en i raden av karaktärer under de tidiga åren.

Stockholm i dag utmärker sig genom att väldigt få industrimiljöer finns kvar. Det gör det svårt att spåra arbetarhistorien i staden. Det mesta är rivet för ganska länge sedan, redan innan den stora rivningsvågen på 60-talet.

– Man började ju inte diskutera bevarande förrän på 70–80-talen. I Stockholm försvann mycket redan på 20–30-talen. Här ställdes man tidigare inför faktumet att marken blev mer attraktiv till annat.

I dag finns gamla industriområden som Barnängen, kring Rosenlundsgatan och Münchenbryggeriet. Annars är mest enstaka hus kvarlämnade. Anne-Marie Lindgren tycker att det spelar roll.

– Det blir konstigt när somliga byggnader är självklara att bevara. Ingen kommer på tanken att riva slott och herresäten, medan arbetarhistorien försvinner. Man tappar ett perspektiv och det är något som påverkar nuet och framtiden. Historia blir intressant för de flesta när man kan koppla det till något som finns kvar, säger hon.

Att skriva om lokal historia har sina poänger. Det ger andra möjligheter att beskriva skeenden och att bli konkret.

– Jag tror att man kan tydliggöra processer och underliggande drivkrafter. De syns tydligare när man kan följa en plats, men man kommer också närmare detaljerna, säger Anne-Marie Lindgren.

Är det då något som utmärker Stockholm i den tidiga arbetarrörelsens historia?

– Stockholm var ju den största industristaden i Sverige och här bodde många. Stockholm var också huvudstaden där kungen och riksdagen fanns. Här fick vi våldsammare sammanstötningar än på andra håll. Det kan ha berott på att polismakten kände att de hade mer överhet att försvara, säger Anne-Marie Lindgren.

I Stockholm blev alltså demonstrationerna större och polisen mer aggressiv. Många av de centrala fackförbunden hamnade också här, även om vissa låg där olika industrier hade sina centran, som textilarbetarna i Norrköping. Det gav en stark politisk dynamik.

– Det man kallar för arbetaroffentligheten spelar också roll för organiseringen. Arbetarna hade sina egna samhällen, helt enkelt, oberoende av den etablerade överklasskulturen. I bruksorterna var man mer involverad med och ofta beroende av bruket och patron.

Det gör att Stockholm hade en tidigare organisering än de flesta mindre orter. Styrkan hos arbetarrörelsen är beroende av hur många man är, men också hur man kan skapa sina egna motvikter och sin egen kultur, enligt Anne-Marie Lindgren.

En viktig del av boken Arbetarnas Stockholm är ett avsnitt om tidiga konflikter, med strejker och lockouter. Det var en tid med hårda motsättningar där en strejk kunde lyckas, så länge man höll samman. Men det kunde också sluta med avsked och svartlistning. Många tvingades emigrera till Amerika eftersom de inte längre kunde få jobb någonstans.

– Det kunde gå att höja sin lön. Däremot har jag inte hittat något exempel på att man vann konflikter som handlade om förmåner eller makt. Det fanns företagsledare var liberaler och hade ganska goda förhållanden för sina anställda. Men det var alltid tvunget att vara på företagets egna villkor, det gick inte att utmana den verkliga makten, säger Anne-Marie Lindgren.

Så småningom blev fackföreningarna välorganiserade och man samlade in stödpengar från alla branscher när andra fackförbund låg i strejk. Det blev ett effektivt vapen. Något som ledde till att arbetsköparföreningarna gjorde storlockouter i den så kallade Storstrejken 1909. Då kunde inte de olika fackförbunden stödja varandra ekonomiskt.

Vilka platser i Stockholm har betytt mest för arbetarrörelsen?

– Just de här trakterna, där vi sitter, kring Norra Bantorget var viktiga. Här låg Folkets hus och det blev en samlingspunkt. Här fanns möteslokaler, fackliga expeditioner, tidningen Socialdemokratens redaktion och Arbetarbiblioteket. Det var en otroligt folkliv häromkring.

Med tiden samlade sig olika fackliga organisationer i närheten av Folkets hus, något som fortfarande går att se spår av. Anne-Marie Lindgren pekar ut en rad kontor runt oss, förutom LO-borgen. Grafikernas gamla kontor, Statsanställda och Transport, som fortfarande finns kvar. Runt hörnet fanns också vänstersocialisterna.

– Sedan spelade ju de stora, öppna mötesplatserna stor roll, mycket större än vi i dag kanske förstår. Lill-Jans, som låg där Tekniska högskolan i dag ligger, och Hornsberg, där mötena under storstrejken hölls.

Annars vill hon framhålla vardagsmiljöerna. Mötena mellan folk var mycket tätare då, det var stora arbetsplatser med många människor. Alla bodde trångt, många i små lägenheter. Det var ett liv som ofta levdes utomhus, det var en vardag som formade drivkrafterna för organisering och kamp. Det är miljöer som i dag har försvunnit.

– I dag när man pratar om partier, då menar man ju egentligen partiledningarna. Men jag, och många med mig, har växt upp i en arbetarrörelse som ett större socialt sammanhang med människor som verkligen upplevde att de varit en del av rörelsens utveckling, säger Anne-Marie Lindgren.

Annons

Rekommenderade artiklar

Nytt ljus på samernas vikingatid

Historiska museet har spetsat sin utställning om vikingatiden med en separat del om samiskt liv. Fria Tidningen åkte dit och fick en egen visning av museets utställningsansvariga Inga Ullén och forskaren Inger Zachrisson.

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu