• I en containerinstallation bakom Röda Sten konsthall visas Cecilia Parsbergs verk Tiggandets kör av Cecilia Parsberg. På bilden pågår inspelningen av verket.
  • Anna van der Vliet är konstnärlig ledare för konstprojektet Motbilder, som handlar om att vill undersöka hur man kan fördjupa och utmana bilden av vad konst i det offentliga kan vara.
Göteborgs Fria

”Jag vill slåss för mänskligheten bortom ekonomismens logik”

Inför valet satsar Institute for Contemporary Ideas and Art (ICIA) på utställningen Motbilder. Utställningen öppnar i dag och GFT har träffat Anna van der Vliet, grundare och konstnärlig ledare för ICIA, för att prata om det offentliga rummet och vilka som egentligen får komma till tals.

Till stor del består Motbilder av nya produktioner av konstnärer, poeter och aktivister som på olika sätt tar sig an det offentliga genom tal, utsagor, stadsvandringar, installationer, video, text och performance.

– Projektet vill bland annat undersöka hur man kan fördjupa och utmana bilden av vad konst i det offentliga kan vara, men också vad det offentliga egentligen är och vem som får komma till tals, säger Anna van der Vliet.

Utställningen äger rum på ett flertal platser i Göteborg. Bland annat på Götaplatsen, i en privat trädgård bakom Änggårdsbergen, i parken utanför Polishuset, i rum 101 på Mornington hotell på Avenyn, i containrar bakom Röda Sten konsthall, i en lägenhet på Hisingen och på fritidsgården GUTS för tjejer i Angered.

En del av verken visas dagligen under hela projektet, andra är bokningsbara vandringar och tillfälliga händelser.

– Vi gör också ett omfattande program med samtal, bland annat kommer den uppmärksammade politiska teoretikern Chantal Mouffe för att hålla en föreläsning på Angeredsteatern som följs av ett samtal med Ann Ighe om radikal politik i dag.

Utgångspunkten för projektet är staden Göteborg. Hur tycker du bilden av Göteborg är?

– Göteborg är en stad som jag både älskar och känner mig arg på. Jag tycker de styrande jobbar alldeles för hårt på just bilden av sig själva och vår stad inför andra – besökare och turister på bekostnad av oss som faktiskt lever och verkar här. Allt ska vara evenemang, tillfälligt och koncentrerat. Göteborg har en ny slogan sedan en kort tid tillbaka: Göteborg – öppet för världen. Göteborg är Sveriges mest segregerade stad och ligger risigt till vid europeiska jämförelser också. Det är väldigt ironiskt.

Flera av verken i Motbilder tar sin utgångspunkt specifikt i staden Göteborg. Exempelvis är Let’s meet in Göteborg, en hörlurspromenad framtagen av konstnären Marika Hedemyr som börjar på Bar Heaven 23 och tar besökaren på ett möte med Korsvägen i all sin komplexitet. Samma konstnär gör även en guidad tur i den lilla kommunala parken mellan Polishuset och Tingsrätten.

– Dessa båda verk kommer definitivt att ge besökaren andra bilder av evenemangsstråket än Liseberg och Skandinavium, utlovar van der Vliet.

En annan ambition är att problematisera eller ger andra bilder till den nyliberala logik som Göteborg styrs av. Anna van der Vliet berättar om ett par projekt som handlar om att arbeta tillsammans med människor som lever här i skuggan av vår demokrati, människor som flytt från fruktansvärda omständigheter men vars berättelser inte anses tillräckligt trovärdiga för tjänstemännen på Migrationsverket. Människor som står helt rättslösa i ett ingenmansland.

– Dagens migrationspolitik på både svensk, europeisk och övrig internationell nivå är en skam för mänskligheten. Det byggs fler murar än någonsin. Men även inom det så kallade ”rörliga Europa” är förutsättningarna för ett värdigt liv obeskrivligt olika. Antiziganismen är inte ett avslutat kapitel genom regeringens Vitbok, utan mer akut än någonsin.

En konstnär som har arbetar med dessa frågor är Cecilia Parsberg. Hon har under en längre tid forskat kring tiggeri och gatans informella fördelningspolitik. I Motbilder medverkar Parsberg med den nyproducerade film- och ljudinstallationen Givandets kör och Tiggandets kör visas i en containerinstallation bakom Röda Sten konsthall och är en del av Parsbergs forskningsarbete.

Tidigare arbetade Anna van der Vliet för Mobile Art Production, MAP. Det finns liknande tankar och idéer att få konsten levande i andra miljöer än de traditionella konstmiljöerna.

– ICIA arbetar med idéanalys, konstprojekt, strategiarbete och konstpolitik med samtidskonst som utgångspunkt. Syftet är en organisation som genomför egna konstprojekt, och är med och skapar bättre förutsättningar för andra verksamheter. Vi har planer på att starta en utbildning där konstnärer, curatorer, skribenter och andra som vill organisera sig och arbeta politiskt och konstnärligt möts runt sina idéer.

Ni skriver på er hemsida om den kritiska konstens villkor, betydelse och potential i vår tid. Det känns som att ni har en stark tilltro till konstens subversiva krafter?

– Samtidskonst är ett slags handlingsutrymme inom vilket alla slags konstformer men också filosofi, politik och andra idé- och tankeområden tar sig an frågor om vår tid. Jag vill slåss för det handlingsutrymmet. Det känns mer och mer akut när alla verksamheter förväntas drivas som vilka företag som helst, inklusive universitet och kulturinstitutioner. Jag vill slåss för det utrymme som möjliggör för tankar att få värka, för långsiktighet, för kritik, för risker, för misslyckanden, för mänskligheten bortom ekonomismens logik - precis det som vårt marknadssamhälle inte tillåter. Konsten bör vara ett sådant utrymme.

En invändning mot samtidskonsten brukar vara att den är för avancerad och komplex, och många menar att samtidskonsten är en exklusivitet för en elit.

– Jag har inga problem med att viss konst inte är till för alla och att den måste få vara komplex och otillgänglig också. Det är en rejäl tankevurpa som många verkar ha fastnat i - att allt ska vara direkt, tydligt och till för alla, annars är den elitistisk. Alla gillar inte allt. En del gillar teater, andra fotboll, några både och. Det måste vara ok.

I sitt curatorsarbete har van der Vliet alltid varit intresserad av att arbeta tillsammans med konstnärer i processer och produktioner. Hon betonar att en del konstverk visas allra bäst på konsthallar. Men en del konst gör inte det. Hon tar som exempel installationen Carpet som består av en 2,5 meter hög persisk matta i ull på Götaplatsen av konstnären Joanna Rajkowska. Projektet är ett försök att förändra vår perception och föreställning om vår position som människor, för det är storleken ett viktigt element, men Carpet drivs också av ett begär att ifrågasätta begreppet om det exotiska, säger van der Vliet.

– Mattan är en bild av en drake, tagen från den persiska matt-typologin. Drake betyder makt. Carpet blir en tillfällig närvaro av det mångfaldiga i Göteborg. Något som lyser med sin frånvaro i innerstan och i synnerhet på Götaplatsen, detta högborgerliga och kritvita institutionella maktcentrum.

ICIA har beviljats 2,1 miljoner i anslag från Postkodlotteriet, som ger en del stöd till kulturlivet. Att detta stöd är nödvändigt förstår man då Göteborgs stads kulturnämnd i jämförelse beviljat Motbilder stöd på 100 000 kronor, vilket, enligt van der Vliet, motsvarar drygt 3 procent av projektets totala budget.

– Det är som om världen är upp och ner när ett konstprojekt som utgår från staden Göt eborg, tar plats i staden Göteborg och behandlar frågor som rör staden inte ens kan få ett rimligt stöd från staden Göteborg. Det är beklämmande att det krävs privata stiftelser för att genomföra projekt av den här kalibern.

Fakta: 

Motbilder

Pågår: 22 augusti till 14 september

Medverkar gör bland andra: Joanna Rajkowska, Athena Farrokhzad, Roxy Farhat, Johanna Friedman, Hanna Stenman, Cecilia Germain, Cecilia Parsberg, Kjell Caminha, Haroon Natan,  The non existent Center, Marika Hedemyr, Johanna Gustavsson, Karin Michalski & Ann Cvetkovich, Annika Vessel & Paolo Zuccotti, Patricia
Lorenzoni Mattias
Wåg med flera.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hon ger ut sin egen poesi

Louise Halvardsson gav ut sin diktsamling Hejdå tonårsångest - 35 dikter innan 35 på eget förlag. Nu har hon nominerats till Selmapriset.

Fria Tidningen

Feministisk sf-klassiker blir musik

Hur låter en bok? Kompositören Erik Dahl ger svaret då han stiger in i Ursula Le Guins litterära universum för att tolka klassikern Mörkrets vänstra hand.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu