Debatt


Pia Sandqvist
  • Våren 2013 bildades nätverket Nu bryter vi tystnaden i Uppsala, inspirerad av motsvarande nätverk i Stockholm.
Landets Fria

Social nedrustning pågår i Uppsala

Besparingar inom socialtjänsten i Uppsala inför 2015 har mött hård kritik inte minst från anställda, som har organiserat sig i nätverket Nu bryter vi tystnaden. Främst tar de avstånd från att budgeten för avdelningen Råd och stöd minskas med 20 procent. Sociala barn- och ungdomsnämndens ordförande Anders A Aronsson (FP) har sagt till UNT att det inte handlar om en neddragning utan en ökning, eftersom nämnden beställer fler insatser samtidigt som budgeten sänks. Nu skriver en representant för nätverket om hur öppenvården för barn och unga drabbas av besparingarna.

Sociala barn- och ungdomsnämnden i Uppsala håller på att kraftigt minska sin beställning av den befintliga öppenvården som finns i kommunens egen produktion.

I politikens värld verkar allt vara möjligt! En kraftig neddragning av öppenvården beskrivs som en stor satsning!?! Vad ska kommuninnevånarna tro om oss gnälliga socialarbetare som målar f-n på väggen?

Jag tycker att varje skattekrona ska gå till rätt sak. För detta krävs att våra uppdragsstrateger har tillförlitliga underlag för sina beställningar.

Vi i kommunens produktion lever en Kafkaliknande tillvaro. Det är omöjligt att veta vad som styr hur avtalen blir. De är kortsiktiga, de politiska vindarna blåser än hit, än dit och det blir omöjligt att bygga en hållbar och stadig verksamhet då förutsättningarna är som de är. Samtidigt är det just DET som våra ungdomar och familjer behöver! Förutsägbarhet, pålitlighet och begriplighet!

Hur gör våra uppdragsstrateger då de följer upp hur avtalen följs, det skulle jag gärna vilja veta. Använder man sig av universitetets kompetens eller har man annat forskningsstöd? För det är väl inte så att man lutar sig mot gissningar, rykten och fördomar?

Gör öppenvården och övriga Råd & stöd inte det vi ska?

Nämndens ordförande, folkpartisten Anders A Aronsson, hävdade i en debattartikel i UNT den 19 juni att vi i öppenvården ”istället för att möta familjerna i stor omfattning ägnat oss åt utåtriktat arbete, som föreläsningar, extern information och externa utbildningsinsatser.” Konstigt att öppenvården har gjort 950 av de 1 000 pinnar som varit beställda, och ändå hunnit med så stor extern verksamhet!

Denna inställning till medarbetarnas arbetsinsatser gör att kontoret tror att det går att ta bort fem–sex miljoner kronor utan att det ger några effekter på behandlingsprogrammen. Borde inte en sådan kraftig neddragning föregås av en vetenskaplig undersökning av öppenvården? Borde inte en kartläggning göras där personalen som jobbar i verksamheten fick svara på vad vi gör och inte gör?

Finns sparskäl att minska anslagen till kommunens öppenvård?

Låt mig ge ett exempel som jag är väl förtrogen med. Perrongen har funnits sedan 1996. De senaste tio åren har vi konstant haft tjugo familjer och deras ungdomar inskrivna. Varje gång socialsekreterarna fått ge svar på vad de tycker fungerar i öppenvården har frågan lett till en efterfrågan om fler platser på Perrongen. Konstigt att denna signal inte når fram till uppdragskontoret.

Varje ungdom som kan bo hemma eller vars placering kan uppskjutas eller förkortas, betalar förstås kostnaden för vårt arbete flera gånger om. Det tror jag vi alla är överens om. Vi vet även från forskning att många placeringar blir dåliga. Så då kan vi raskt lägga alla sparskäl för öppenvård åt sidan, eller hur?

På vilket sätt ”har behoven förändrats över tid”, som Anders A Aronsson skriver och som leder till att nämnden vill ha 20 procent mindre av det vi gör? Det innebär 20 procent färre möjligheter att förhindra en placering. De förändringar av behoven som vi socialarbetare ser är att ungdomarna kommer allt senare till oss och har hunnit utveckla svårare problematik. Betyder det att nämnden oftare vill gå direkt på placering utan att först prova öppenvård?

Resultatet kommer bli fler placeringar och en ökad press på handläggarna på myndighet.

Om varje skattekrona ska gå till rätt sak, se till att bevara och även utöka öppenvården!

Hur mäta det som ska mätas?

Jag vill introducera ett nytt begrepp. Som komplement till ”tid mot kund” – ”tid för kund”. I en öppenvårdsbehandling behöver vi till exempel samordna olika aktörer tillsammans med familj/ungdom till möte och efter mötet är det en mängd praktiska uppgifter att göra. Behöver vår ungdom en annan skolform? En remiss till barnpsykiatrin för att utreda svårigheter? En ansökan till Majblomman för ett par glasögon? Givna arbetsuppgifter i psykosocialt behandlingsarbete som inte ger några pinnar. Krav på dokumentation finns så våra familjer om tio år kan få veta vilken behandling de fått. Detta medför timmar av administration som inte ger pinnar. Om pinnarna ska mäta det vi gör, ska även det vi måste göra ge pinnar. Annars kan någon tro att vi är ute och föreläser…

Sociala barn- och ungdomsnämnden – den enda nämnden med sparkrav och ingen uppskrivning!

För att citera Anders A Aronsson: ”Förebyggande verksamhet och tidiga insatser är centrala för att barn och ungdomar inte ska hamna i situationer där de kan fara illa. Det måste finnas ett väl utbyggt och attraktivt föräldrastöd och andra öppna verksamheter dit föräldrar, samt barn och unga, kan vända sig för stöd och hjälp.”

Vackra ord som borde ha hjälpt Aronsson och övriga ledamöter i nämnden att på samma sätt som vi socialarbetare ge röst åt alla de vi gemensamt företräder.

Istället berättar Aronsson att en helt enig nämnd beslutar, förutom fem–sex miljoner kronors neddragning av öppenvården, att dessutom ta bort nio–tio miljoner kronor från det arbete som pågår just för föräldrastöd och verksamheter där föräldrar, barn och ungdomar kan vända sig.

Slutligen en fråga till er politiker i minoritet. Kan NI förklara denna obegripliga ekvation?

Fakta: 

Perrongen drivs av Uppsala kommun och arbetar med ungdomar från 13 till och med 20 år som riskerar att hamna i missbruk, har andra sociala problem eller har behov av fortsatt eftervård efter avslutad placering.

Det har hänt

Redan hösten 2011 ställde verksamma inom socialtjänsten i Uppsala frågor till sin arbetsgivare kommunen genom debattinlägg i olika tidningar. Sedan dess har olika enheter kontaktat ansvariga politiker för att lyfta frågor om hög arbetsbelastning och personalomsättning, löneläget och det som anställda menar är en försämrad verksamhet.

Våren 2013 bildades nätverket Nu bryter vi tystnaden. Sedan budgeten för 2015 klubbades har debatten fått nytt liv på Upsala Nya Tidnings opinionssidor.

För drygt en vecka sedan lämnade folkpartisterna Peter Falk och Åsa Jansson både sitt parti och sina uppdrag i socialnämnden för barn och unga i Uppsala i protest mot bristande kontroll och lagbrott när det gäller boendestöd till unga.

Pia Sandqvist är auktoriserad socionom och familjeterapeut samt familjebehandlare på Perrongen i Uppsala.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu