Sara Falkstad

Inledare


Almedalen

Fria Tidningen

Ekonomisk jämlikhet – hetare än vad arbetarrörelsen förstår

Det är ironiskt att de enda som inte har begripit att vi törstar efter ett mer jämlikt samhälle är Socialdemokraterna, skriver Sara Falkstad Byrne.

När LO bjuder in Thomas Piketty till Almedalen, visar de på en sällan skådad trendkänslighet. Den franske stjärnekonomens Kapitalet i 21:a århundradet har fått ett stort internationellt genomslag.

Pikettys hästjobb, att gå igenom ekonomiska data från tjugo länder och tvåhundra år för att förstå vad som skapar ojämlikhet i samhället, har blivit belönat med uppmärksamhet från såväl nobelpristagare som debattörer, och av amerikansk press har han blivit utnämnd till ”den nya Karl Marx”.

Idolstatusen ger Piketty skjuts upp på Almedalens största scen, där han står för ett av de mest eftertraktade seminarierna under politkerveckans första dagar. Den stora frågan är naturligtvis: vad har fransmannen att säga om Sverige?

I andra länders ögon lever bilden av det jämställda Sverige kvar. Även Piketty bekänner sig till denna uppfattning. Men enligt en OECD-rapport från förra året är Sverige det land i västvärlden där inkomstskillnaderna ökat mest de senaste 15 åren.

Framför allt är det förstås sjuka och arbetslösa som halkar efter, men trots att jobbskatteavdrag och försämrade arbetslöshets- och sjukförsäkringar har gjort sitt till för att öka klyftorna, är de skenande skillnaderna inte en enskild regerings fel, utan en konsekvens av ett orättvist och ohållbart ekonomiskt system som inte ifrågasatts av någon makthavare, oavsett politisk kulör, de senaste decennierna.

Pikettys analys går ut på att avkastningen på kapital inte får bli högre än tillväxten, om vi vill undvika att förmögenheten blir koncentrerad till de allra rikaste. För Sveriges del innebär detta att vi behöver vidta åtgärder om ojämlikheten inte ska skena ytterligare.

Konkreta förslag från Piketty är bland annat återinförd förmögenhets- och arvsskatt. Han varnar också Sverige för att delta i den kapitalistiska kapplöpningen genom ytterligare sänkta bolagsskatter.

Inför förra riksdagsvalet hade vi möjlighet att läsa en annan ögonöppnande bok, den mer tillväxtkritiska Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett, som driver tesen att det är ojämlikheten i sig som skapar sociala problem som psykisk och fysisk ohälsa, missbruk, övervikt, låg utbildningsnivå, kriminalitet, begränsad social rörlighet och bristande tillit.

Som om det inte vore nog, bevisar också författarna att samtliga samhällsklasser, även de översta skikten, tjänar på ett jämlikare samhälle.

Men Wilkinson och Picketts popularitet nådde aldrig så långt utanför den redan frälsta krets som jublade när de fick något att placera bredvid sina redan slitna Tim Jackson-exemplar i bokhyllan. Mig veterligen fick de inte heller några parfymerade inbjudningskort till Almedalen från den svenska arbetarrörelsen. Och så vann Alliansen ett val till.

Utan att vilja ta upp Jimmie Åkessons vämjeliga hänvisning till Per Albin Hansson och nervösa försök att dra till sig röda väljare med löfte om bankskatter, kan jag bara dra slutsatsen att den allmänna opinionen har svängt sedan 2010.

För några månader sedan hörde jag Thomas Pikettys kanske största fan, den knivskarpa Katrine Kielos, flagga för ett nytt internationellt ifrågasättande av det rådande nyliberala systemet, även bland etablerade ekonomer. Då vågade jag inte tro det, men nu ser jag att Pikettys nyvunna stjärnstatus inte kan härledas till något annat.

Som vanligt är det de mest nervösa vinflöjlarna som är sist med att fatta hur det ligger till. Det är ironiskt och sorgligt att de enda som inte begripit att vi som bor i Sverige törstar efter ett mer jämlikart samhälle, är Socialdemokraterna. Tillsammans med LO bokar de sig ett stiligt affischnamn, men ryggar tillbaka när han visar sig ha något att säga.

Nej, Magdalena Andersson har, lika lite som alliansregeringen, för avsikt att återinföra några skatter som kan uppröra de övre samhällsskikten – det var förresten S-regeringen som avskaffade arvs- och gåvoskatten redan 2004.

Men arbetarrörelsens ängslighet hindrar det inte från att bubbla både i val-Sverige och i den globala ekonomin. Jämlikhet är det nya svarta.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu