Recension


Konst
Miraklet i Tensta (Theoria)
Av: Magnus Bärtås
The paths to the common(s) are infinite
Av: Ayreen Anastas och Rene Gabri
När: T o m 28 september
Var: Tensta konsthall

  • Magnus Bärtås har i sin film låtit sju skådespelare representera sju stråk som han tycker sig funnit i nätdiskussionerna om "Miraklet i tensta".
  • Zizu, papperslös från Darfur, i Ayreen Anastas och Rene Gabris film Something for all the world.
Stockholms Fria

Från mirakel till lidande och lydnad

Tensta konsthall visar två konstfilmer, Miraklet i Tensta av Magnus Bärtås och The path to the common(s) av Ayreen Anastas och Rene Gabri.

Om någon säger sig ha sett Jungfru Maria i ett moln, i en träddunge eller i kondensen på ett kyrkfönster, vad skulle du tro? Frågan är grunden i Magnus Bärtås film Miraklet i Tensta (Theoria).

Den 19 augusti 2012 fotograferade en flicka med mobilen ett moln över Tensta som hon tyckte liknade Jungfru Maria. Ett par dagar senare kunde närmare 2 000 personer som samlats i Tenstas syrisk-ortodoxa kyrka se Marias bild i träden utanför kyrkan och i kondensen på ett av fönstren. Berättelserna om händelsen, som kom att kallas "Miraklet i Tensta", spred sig snabbt i sociala medier, även långt utanför Sverige. Men i etablerade medier var intresset svalt.

Magnus Bärtås film, som nu visas i Tensta konsthall, bygger på inlägg i sociala medier. Konstnären har valt att låta sju skådespelare representera sju stråk som han tycker sig ha funnit i nätdiskussionerna.

I filmen sitter skådespelarna framför varsin dator och läser citat från skärmen. Att filmen spelats in i samma mörka rum där den visas skapar närhet och närvaro.

Av de sju i filmen är fyra kvinnor och tre män. Där finns hon som tror och har fått bekräftelse, hon som säger att jungfrun vill be med oss, hon som inte vet vad hon ska tro men är tagen, och hon som ser händelsen som ett tecken på att människorna ska tala om fred.

Männens repliker står i skarp kontrast till kvinnornas. I många finns förlöjliganden och intolerans. En man säger att detta är ett bevis på att svenskar är mer rationella än andra, en annan att man kan se ansikten överallt och en tredje talar om starten för en världsomspännande konspiration.

Till filmens titel hör också begreppet Theoria, en social process i antikens Grekland då människor som varit med om något speciellt samlade andra för att berätta vad de varit med om.

Filmen är ingen dokumentär, snarare en glipa som släpper fram en liten rännil från de många diskussionerna på nätet. Du kan inte ha rätt. Jag vet att du tror fel. Du har inte sett något, ingen har sett något, och har någon sett något, så var det något annat.

Så slingrar sig diskussionen. En del åsikter tycks cementerade, som ur ett gammalt bagage som packas upp efter åratal i mörker. Det är som om männen i en känsla av att inte kunna se och förstå de andra barrikaderar sig bakom förakt och hat.

För människorna i församlingen i Tensta måste aggressiviteten tyckas absurd. De hade just haft besök av biskopen i den svårt krigshärjade staden Homs i Syrien. Och biskopen hade haft med sig en relik, en mycket liten bit tyg som sägs komma från Marias klädnad. Det må vara hur det vill med den saken, men oron för de anhöriga i Syrien är djup och har varit lång.

I verket The paths to the common(s) frågar sig flyktingen Zizu: ”Varför har jag inte rätt att bo här? Jag är ingen brottsling. Jag vill arbeta.”

Zizu från Darfur står i ett litet rum i ett hus som 250 flyktingar ockuperade i Amsterdam hösten 2013. Han är klädd i jacka med huva och man kan inte se hans ansikte. Han berättar för kameran och rör armarna i ilskna gester. Han är arg.

Zizus vittnesmål ingår i New York–konstnärerna Ayreen Anasta och Rene Gabris arbeten i Tensta konsthall som sammanfattas i begreppet The Paths to the Common(s). De kartlägger det allmänna ägandet i en nyliberal tid och vill att allt från idéer, kunskap, språk och historier till frön, skogar och hav måste pekas ut som allmänna. Idén känns oerhört väsentlig att sprida i ett samhälle där mer och mer privatiseras och tron på samhällets egentliga grund – det gemensamma – förtvinar.

Zizu från Darfur har begränsat tillträde. Hans tid i Europa började i en cell i Grekland: ”Tänk dig livet i en cell, plus rasismen.”

Europa stjäl allt i mitt land, säger han, de har dödat min bror och min syster, min pappa och mamma. Min bror dog och jag fick sex månaders fängelse. Han är en människa utan land.

”Jag har varit i Holland i sex år, jag har varit i Italien, Frankrike, Belgien, Köpenhamn… jag hamnar i fängelse för ingenting, jag säljer inga droger, men de tror mig inte.”

I en annan monitor berättar författaren Goksun Yazici om hur de tydligt påbjudna värderingarna gör Turkiet alltmer konservativt: ”Mannen sätts i centrum, alla i familjen ska lyda mannen. Det är ett offentligt formulerat värde. Barnen ska lyda sina föräldrar, även som vuxna, det säger staten också.”

Men affärerna ska tjäna pengar och budskapet är att medborgarna måste konsumera.

Goksun Yazici sammanfattar: ”Lydnad och profit är idealen. Civil olydnad är terrorism, kritik är också terrorism.”

Fakta: 

Miraklet i Tensta (Theoria) är en del av det undersökande projektet Den nya modellen som tar sin utgångspunkt i Palle Nielsens projekt om ett kvalitativt samhälle på Moderna museet 1968. Magnus Bärtås är en av dem som bjudits in att göra nya verk för projektet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Öyvind Fahlström ger liv i samtidskonsten

Recension

Öyvind Fahlström uppmanade till att manipulera världen 1964. Vad betyder det för konstnärer i dag, i en tid av alternativa fakta, relativa sanningar och fragmenterade berättelser?

Fria Tidningen

Konst i skuggan av kriget

Recension

Issa Touma är en syrisk konstnär och fotograf som har fristad i Gävle. Han är aktuell med utställningen Meddelanden från Aleppo.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu