Analys: Tågstrejken är ett trendbrott | Fria.Nu
  • Strejkvakt på centralen i Malmö. Nästa vecka kan tågstrejken utvidgas till Småland och Stockholm.
Fria Tidningen

Analys: Tågstrejken är ett trendbrott

Att ett LO-förbund strejkar för tryggare anställningsvillkor är något vi inte sett mycket av i Sverige – fram tills nu, skriver Jon Weman.

För andra veckan i rad står Öresundstågen och ”Snälltåget” mellan Malmö och Stockholm stilla. Tidigare i veckan varslade fackförbundet Seko också om strejk på Kustpilen från den 17 juni och från den 20 juni, lagom till midsommar, också på Krösapilen i Småland och pendeltågen i Stockholm, samtliga linjer som drivs av transportbolaget Veolia.

Bakgrunden är att Veolia i maj varslat 250 anställda på Öresundstågen om uppsägning, för att istället omvandla deras tjänster till deltids- eller timanställningar. Sekos motkrav var bland annat att timanställningar efter ett år omvandlas till fasta tjänster, vilket Veolia avvisat.

Veolia hävdar, bland annat i helsidesannonser i flera Skånetidningar, att nuvarande schemaregler tvingar dem att betala heltidslön för arbetsveckor på ned till 28 timmar. Seko har kontrat med att de lagt ett eget schemaförslag som skulle göra en hög schematäckning möjligt.

LO:s förbundsstyrelse har uttalat sitt stöd för Seko, vilket man annars sällan gör i enskilda förbunds konflikter.

– Men det här handlar om hela den svenska arbetsmarknaden, och därför var vi alla i styrelsen överens om att gå ut med ett stöduttalande, förklarade LO:s förbundsordförande Karl-Petter Thorvaldsson.

– Det visar att LO fokuserar på att missbruket av timanställningar måste få ett slut, att vi har en enad front, kommenterade Sekos Per-Ola Fällman.

Hittills har Elektrikerförbundet, känt som ett av de stridbaraste LO-förbunden, varslat om sympatiåtgärder från 23 juni.

Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren har också uttalat sig till stöd för Veolias linje.

– Det innebär i praktiken att facket vill ha ett veto för att få bestämma andelen visstids- och timanställda. Det strider mot arbetsgivarens rätt att fördela och leda arbetet och är en viktig principiell fråga. Arbetsgivaren kan inte ge bort den principen, kommenterar han Sekos förslag.

Uttalandet är intressant då det visar på hur kategorisk arbetsköparsidans linje i frågan om anställningsformer blivit. Svenskt Näringsliv verkar anse att fast eller tillfällig anställning generellt inte ens är en förhandlingsfråga utan företagets sak att ensidigt besluta om.

Fram till 2007 var enligt lagen fast anställning fortfarande huvudregeln, och avsteg från den måste, formellt i varje fall, motiveras. Då infördes så kallad allmän visstidsanställning, som gjorde det möjligt med tillfälliga anställningar utan något särskilt skäl.

Från 1990 till 2000 steg andelen tillfälliga anställningar på arbetsmarknaden från 8 till 14 procent, och ungefär där ligger den fortfarande, enligt SCB. Men kategorin ”behovs-, tim-, säsongs- och allmänna visstidsanställningar”, som representerar de allra osäkraste arbetsvillkoren, har fortsatt att öka från 5 procent 2000 till 9 procent i dag. Istället har kategorierna vikariat och projekt- och provanställningar minskat. Fyra av fem nya anställningar är i dag tillfälliga.

Lägger man ihop uttalanden från LO och Svenskt Näringsliv kan det verka som att en rejäl klyfta har öppnat sig i synen på vad som ska gälla på den svenska arbetsmarknaden. Men trots att kritiken mot den otryggare arbetsmarknaden länge framförts i fackföreningspressen och i första maj-tal har LO fram till nu inte visat någon vilja att hota med strejk för att möta utvecklingen. I förra avtalsrörelsen var för första gången användandet av bemanningsföretag, en besläktad fråga, uppe på förhandlingsbordet, men det slutade på de flesta avtalsområden med ganska svaga kompromisser.

Att mönstret nu brutits kan ha flera orsaker. Seko har den lagliga möjligheten att gå ut i strejk eftersom de för tillfället inte är bundna av fredsplikt. Lokförare är en yrkesgrupp med självförtroende som är vana vid bra villkor och inte utan vidare accepterar försämringar. Det kan också vara så att man helt enkelt upplever att utvecklingen gått för långt, och i förlängningen hotar fackets möjligheter att förhandla och gör fackmedlemskap mindre intressant för den växande gruppen osäkert anställda.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2020 Fria.Nu