Partisoldat tar plats i parlamentet | Fria.Nu

Krönika


Andreas Ericsson
  • 300 000 tyskar röstade på Udo Voigt i valet till EU-parlamentet, där han nu tar plats. Här anspelar han på Nazitysklands brott i en valaffisch 2011.
Fria Tidningen

Partisoldat tar plats i parlamentet

NPD:s Udo Voigt går i sin fars fotspår och drar sig inte för att ljuga och skämta om förintelsen.

I romanen Han är tillbaka (Leopard förlag, 2013) vaknar Adolf Hitler upp i centrala Berlin, i nutid. Han dammar förvirrat av sig sotet från sin vapenrock och påbörjar sin resa med att försöka göra tillvaron begriplig.

Ingen Führerbunker, inget rikskansli. Staden är förändrad, liksom människorna. Der Führer i ett nutida Berlin är en anomali, en löjlig figur, vilket alla i hans omgivning ser – utom han själv.

– Det var det enda sättet att närma sig det här ämnet, genom komiken. Ämnet är fortfarande tabubelagt i Tyskland, menade författaren Timur Vermes när han besökte Stockholm förra året.

Kanske såg Timur Vermes det nazistiska partiet NPD:s frammarsch, att Tysklands nationalsocialistiska parti skulle få en plats i EU-parlamentet genom Udo Voigt.

Vore det inte för det skrämmande politiska landskapet som ritas upp i Europa, med ett pärlband av rasistiska partier, skulle man nästan kunna förväxla Voigt med ett förvirrat eko från nazitiden. Men utan den tidigare treprocentspärren har lite drygt 300 000 tyskar, motsvarande hela Islands befolkning, skickat NPD:s toppnamn till Europas maktcentrum i Bryssel.

Bland valkampanjens slagord under våren syntes inte bara det sedvanliga ”stoppa invandringen” och öppna blinkningar till nationalsocialismen, utan även plakat som ”Pengar till Oma istället för till Sinti och Roma”, vilket utlöste ångest hos den romska befolkningen i bland annat Nürnberg.

Plakaten tilläts ändå hänga kvar. Författningsdomstolen ansåg att det låg inom ramen för yttrandefriheten. Inför regionsvalen i Berlin 2011 poserade Udo Voigt på en motorcykel i i svart läderjacka. Hans handskbeklädda hand har ett bestämt grepp om gasgivaren. Affischen anspelar direkt på andra världskrigets gaskamrar. På affischen står det: ”Gas geben!” (gasa på).

När den tyska efterkrigsgenerationen började ställa sina föräldrar till svars för förbrytelser under andra världskriget tog Udo Voigt en helt annan färdriktning.

16 år gammal, 1968, året som vi förknippar med den stora vänstervågen, trampade han i sin fars upplöjda, svastikaformade fotspår. Fadern var Hitlerjunge, medlem i SA och återvände till Tyskland 1949 efter att ha suttit i rysk fångenskap efter krigsslutet.

Väl hemma i Vaterland tvingades han arbeta för brittiska Rhenarmén för att försörja sin familj. Tre år senare föddes Udo Voigt, som med pragmatisk hand kom att styra Tysklands nynazistiska parti under åren 1996–2011. Han anses ha lyckats förena tidigare motstridiga krafter på den högerextrema scenen: populister och militanta nazister.

Pappa – Udo Voigt har fortsatt att kalla fadern så även när han själv kommit upp i åren – var ledstjärna och sanningssägare. Också om historieskrivningen säger något annat är det pappas ord som väger tyngst.

– Jag litar mer på det jag har hört med egna öron, har Udo Voigt sagt i en av sina få intervjuer i tysk press.

Det var inte bara de romskfientliga plakaten som fick sitta kvar i Nürnberg, efter domstolsutredningen. Hela partiets existens har visserligen varit i gungning och djupt ifrågasatt. Voigt själv har dömts till hets mot folkgrupp och för att ha hyllat Hitler, men i försöket att förbjuda NPD 2003 var nazisterna så infiltrerade av informanter att operationen misslyckades. Bevisläget blev för besvärligt.

Infiltratörer hade både höga positioner inom organisationen och hade producerat politiskt extrema bevis, som antisemitiska stridsskrifter. Efter en invecklad juridisk process är ett nytt förbudsförfarande påbörjat sedan december 2013.

En våldsam knuff i förbudsriktningen uppstod efter den högerextrema terrorcellen NSU:s serie mord på utlandsfödda män. Även en polis dödades i samband med ett bombattentat. Utredarna arbetade länge efter teorin att morden var uppgörelser i den undre världen, på grund av offrens härkomst, och har därefter fått ta emot svidande kritik.

Ett syfte med Timur Vermes roman, berättar han, är att beskriva att fullblodsnazister inte alltid behöver vara synbart överelaka i varje andetag. Så kan också en viss medkänsla infinna sig med den vilsne Adolf Hitler, vars kända värld försvunnit och ersatts med det okända. Bland graffitimålade väggar tycker han sig känna igen sin privatsekreterare Martin Bormann i människovimlet.

Die Zeits reporter intygar i samband med ett personporträtt från 2004 att Udo Voigt är trevligt leende när de möts på en italiensk restaurang. Ler gör Voigt även i en intervju med en iransk journalist som går att se på Youtube. Men först skjuter han undan mikrofonen och lutar sig framåt, lätt förtroligt – väl medveten om att det enligt tysk lag är förbjudet att förneka Förintelsen:

– Homosexuella är abnorma människor, säger han och fortsätter:

– Och det stämmer inte att sex miljoner omkom i Auschwitz, det var bara 340 000. Det är stor skillnad. Eftersom det bara var 340 000 försvinner också det unika i den stora förbrytelsen – eller det som påstås vara den stora förbrytelsen.

Efter att det stod klart att de tyska nazisterna för första gången skulle få ett mandat i EU-parlamentet målade Udo Voigt sitt framtida Europa i rasbiologiska färger: enhetligt vitt.

– Vi vill försäkra oss om att en italienare, en fransman, en engelsman, en irländare och en tysk fortfarande är igenkännbara som européer och inte blir förväxlade med en ghanan eller kines, också om 50 år.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu