Leker med fiktionens makt | Fria.Nu

Recension


Litteratur
Allt det där jag sade till dig var sant
Författare: Amanda Svensson
Förlag: Norstedts

  • Vänskap och kärlek mellan kvinnor skildras i Amanda Svenssons nya roman.
Fria Tidningen

Leker med fiktionens makt

Med avstamp i äventyrsberättelsen har Amanda Svensson skrivit en stundtals djupt drabbande roman om kärlek, skriver Anna Remmets.

När en läser Amanda Svenssons senaste roman är det svårt att inte tänka på en annan nyutgiven roman: Elin Boardys fina Mary Jones historia. Båda tar avstamp i äventyrsberättelsernas arketypiska piratmiljöer för att skildra vänskap och kärlek mellan kvinnor, och båda har en ramberättelse som skildrar hur den kvinnliga huvudpersonen skriver ner sin egen berättelse, hur hon blir ett talande subjekt.

I Svenssons roman är denna position dock betydligt mer komplicerad. Allt det där jag sade till dig var sant är lek med identiteter, men framför allt med fiktionens makt och möjligheter. Ramberättelsen utspelar sig på en klaustrofobiskt skildrad folkskola dit den nittonåriga huvudpersonen kommer för att ”lära sig skriva poesi”, något hon dock själv förhåller sig minst sagt cynisk till. Det är inte heller skrivandet på skolan som blir det viktiga, utan de fiktiva världar som skapas i och med huvudpersonens möte med två personer: ”Poeten” och Ilse.

Med "Poeten" inleder hon en sexuell relation. Han är våldsam och manipulativ och har låg självkänsla, vilket skapar ett behov av att identifiera sig med diverse manliga litterära ”genier” genom historien. Huvudpersonens roll blir då att föreställa dessa ”geniers” olika kvinnor, upphöjda på piedestal men samtidigt föraktade.

Den kaxiga och högljudda Ilse blir vän och ”syster” och fungerar som motvikt till de förtryckta identiteter ”Poeten” skapat åt huvudpersonen. Ilse erbjuder en ny identitet: Mary Read, den kvinnliga piraten som stjäl, dricker rom och har en älskare i varje hamn.

Svenssons symbolik är övertydlig, nästan pedagogisk och samtliga karaktärer är arketypiska, men det är förmodligen syftet. Hennes avsikt lär inte ha varit att skapa en fullt ut realistisk roman, utan en text som tvärtom visar upp sina egna ”sömmar”, som pekar på sig själv i egenskap av text och fiktion. Men det hindrar inte boken från att stundtals vara djupt drabbande och riktigt obehaglig.

Tyvärr får jag känslan att Svensson har haft lite bråttom att nå fram till slutet (som utan att säga för mycket tycks vara en referens till Stieg Larssons Män som hatar kvinnor), vilket gör att den andra hälften, på många sätt den viktigaste, känns mindre genomarbetad.

Amanda Svenssons roman är en fängslande historia om hur jaget förintas genom att göras till objekt i någon annans berättelse. Men det handlar också om hur fiktionen kan förflytta en från en folkhögskola på landsbygden till friheten på ett sjörövarskepp.

Att friheten för två kvinnor (om än utklädda till män) ombord på ett sjörövarskepp någon gång på 1700-talet förmodligen är en fiktion i fiktionen är mindre viktigt i sammanhanget. Det är den berättelsen som gör att huvudpersonen till sist kan bli fri i verkliga livet. På vilken nivå i berättelsen detta utspelar sig kan vi dock aldrig bli riktigt säkra på.

Annons

Rekommenderade artiklar

En spricka i underordningen

Recension

Ulrika Dahls essäsamling Skamgrepp hör till det mest tankeväckande som har skrivits om feminism på länge.

Fria Tidningen

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu