De opassande hotar systemet | Fria.Nu

Fördjupning


Kulturessä

  • De styrande vill utrota politiska konflikter genom likriktning och tankekontroll. Beatrice Prior (Shailene Woodley) känner sig inte hemma i någon falang och blir ett hot mot systemet.
Fria Tidningen

De opassande hotar systemet

Upproret börjar i människornas tankar. Det är den bärande idén i den senaste i raden revoltskildringar, bioaktuella dystopin Divergent. Charlotte Högberg ser likheter mellan filmen och alliansregeringens politik.

Att revoltera mot ett förljuget samhälle tycks bli ett allt vanligare tema i dagens ungdomsromaner och filmer. Det finns nästan inga gränser för hur avskyvärda de makthungriga kan vara eller hur omfattade en revolt kan bli, särskilt inom fantasy och science fiction. I de berättelserna finns det heller inga gränser för hur stor skillnad en ensam tonårstjej kan göra.

Upproret är ett centralt tema i Katniss Everdeens kamp för jämlikhet i populära Hungerspelen och en liknande kamp för Beatrice ”Tris” Prior (Shailene Woodley) i romantrilogi Divergent, vars första del är bioaktuell just nu i regi av Neil Burger.

Veronica Roths bok utspelar sig i ett dystopiskt Chicago där alla människor har delats upp i fem grupper. Grupperna, som kallas falanger, lever hårt åtskilda och fyller olika funktioner – några odlar grödor, andra sköter rättskipning eller ansvarar för försvaret vid den mur som omger staden.

Alla sextonåringar måste genomgå ett test som avgör var de passar in. När huvudkaraktären Beatrice gör sitt test händer det som inte får hända: resultatet blir ofullständigt. Hon passar inte riktigt in i någon falang, eller snarare passar hon in i flera. Hon är divergent.

I den verkliga världen talas det ofta varmt om hur globalisering och informationsteknologi för människor samman. Samtidigt visar statistik att bostadssegregationen i Sverige blivit dubbelt så stor de senaste 20 åren och klassklyftorna ökar. Vi har närmare till varandra på vissa plan, samtidigt är vi mer åtskilda än någonsin.

I Divergent har falangerna en gång skapats utifrån vilken orsak de olika grupperna menade låg till grund för samhällsproblemen. De som ansåg att okunskap var problemet skapade De lärda, de som ansåg att egoism var problemet skapade De osjälviska. Den falang som utsågs att leda samhället politiskt var De osjälviska, eftersom de inte förväntades vilja gynna sig själva.

Beatrice föds in i De osjälviska men väljer att lämna sin familj och ansluta sig till De tappra, som menar att människans feghet är det övergripande problem som måste bekämpas. Men hon förstår ganska snabbt att hon inte riktigt passar in där heller. Ledarna har blivit brutala och makthungriga.

Beatrice inser att det inte heller behöver finnas någon motsättning i hennes olika sidor: det kan vara modigt att vara osjälvisk. Det kan tolkas som en längtan efter att människor ska få vara komplexa och inte placeras i normativa fack. Filmen vill också erbjuda ett mångfacetterat perspektiv på våra egna samhällsproblem – lösningarna är sällan endimensionella.

De styrande i Divergent vill att människor ska vara enkelspåriga, välja ett sätt att tänka och vara. Uppdelningarna ska inte utmanas. Det farligaste som finns är de divergenta, de som inte vill eller kan välja bara ett sätt. Det är just hur du tänker som utgör den egentliga faran för systemet, får Beatrice höra: ”They don't want you to act a certain way. They want you to think a certain way. So you're easy to understand. So you won't pose a threat to them.”

Om människor tänker på ett förutbestämt sätt kan de också kontrolleras. I Divergent tar sig detta bokstavliga uttryck när människor blir viljelösa verktyg i händerna på makthungriga ledare. En parallell till hur det fungerar i verkligheten är utseendehetsen som åläggs kvinnor. Journalisten Naomi Wolf berättar i The beauty myth att många kvinnor svarar att de hellre vill gå ner några kilo, än att uppnå några andra mål. När en börjar se saker på nya sätt och analyserar samhället utifrån nya perspektiv, det är då det verkligt mäktiga sker. De tankarna och insikterna kan omdana samhällen.

De som inte klarat inträdesprovet till någon falang i Divergent får ekonomiskt stöd, mat och kläder. Det är de som råkat ut för det värsta som kan drabba en i Roths universum – att hamna utanför falangsystemet och bli dömd att leva på gatan, i fattigdom och skam. Liknelsen med alliansens Sverige är inte långsökt. Här har det fått benämningen utanförskap och även i Roths värld finns det grupper som kritiserar välfärdssamhället.

I Divergent propagerar De lärda för att stödet till de fattiga hindrar de andra grupperna från att blomstra, de går miste från det där överflödet de anser sig förtjänta av. Denna aspekt har dock tonats ned i filmatiseringen. I boken är det just detta som leder till att De lärda genomför en enormt obehaglig militärkupp för att vinna makten.

Utanför fiktionens värld ser vi ett liknande resonemang i hur politiska företrädare lobbar för lägre inkomstskatter, en minskning av ekonomiskt stöd till utsatta grupper och en urholkning av sociala skyddsnät.

Filmen kritiserar systemet – men också dem som revolterar mot det av fel orsaker. Vissa revoltörer vill ha all makt och ett överflöd av tillgångar, de är inga befriare som vill ha jämlikhet. Despoterna måste bekämpas av de få normkritiker som inte låter sig tystas av systemet.

Om Beatrice och alla andra kan organisera sig och lyckas med det, återstår att se – både i verkligheten och i fiktionen.

Annons

Rekommenderade artiklar

När ställer sci-fi om?

Recension

Blade runner 2049 är bra men det blir tjatigt med alla framtidsdystopier, skriver tidningens recensent.

Landets Fria

© 2017 Fria.Nu