På många sätt är tisdagens dom – 6,5 års fängelse ­– mot den 35-årige vänsteraktivisten inte särskilt konstig. Mannen har själv erkänt att han huggit en nazist två gånger i ryggen. Visserligen hävdar han att det skedde i nödvärn och att avsikten inte var att döda, men ingen kan blunda för att knivhugg i ryggen kan få just det resultatet.

Många antifascister hade säkerligen helst sett en helt friande dom. Men Joel har själv erkänt sig skyldig till misshandel, och de flesta som kritiserar domen riktar snarare in sig på själva straffet, som anses högt jämfört med liknande fall. Inte minst i jämförelse med de nazister som dömts för attacken som faktiskt inledde våldsamheterna i Kärrtorp, som dömdes till några månaders fängelse för våldsamt upplopp.

Men förutom straffet kan andra aspekter av åtalet och domen bli föremål för diskussion. Åklagaren Tove Kullberg menade att samtliga demonstranter som deltog i ”motattacken” och drev bort nazisterna från torget i Kärrtorp gjort sig skyldiga till våldsamt upplopp, och att Joel gjort sig skyldig till anstiftan till detsamma.

Här gjorde rätten en annan bedömning, och slår fast att det var legitimt att med ”visst våld” inte bara freda sig mot ett olagligt angrepp, utan också driva bort de angripande nazisterna från torget så att den antirasistiska manifestationen kunde fortsätta. Tingsrätten slår också fast att det inte kan anses som ”anstiftan” att i förväg uppmana folk att komma till demonstrationen – även om det uttryckligen sker för att försvara den från en eventuell nazistattack.

Samtidigt ger sig tingsrätten in i en juridisk och moralisk snårskog när den försöker slå fast exakt när det legitima försvaret övergår till ”våldsamt upplopp”. Är det när nazisterna lämnat torget och står på parkeringen intill? När de drivits ut i skogen? När någon av de fåtaliga och stressade poliserna på platsen tycker att det är nog?

Jag var själv i Kärrtorp när nazisterna drevs bort, och kan intyga att de inte direkt flydde med svansen mellan benen. Flaskor, knallskott och stenar kastades mot polisen och de antirasistiska demonstranterna. Enligt rätten borde de senare då ha vänt och självmant gått tillbaka till torget.

Förutom försök till dråp döms Joel för att ha kastat en ”grön vattenkanna” i riktning mot nazisterna när de retirerat till utkanten av Nackareservatet. Med en sådan gränsdragning kan fler antirasistiska demonstranter ­– även sådana som aldrig skulle drömma om att bära kniv – dömas till fängelse.