Förutsägbart på Angereds teater
När Angereds teater ger sig på en sann historia om tre kvinnor i tre generationer i föreställningen Hemligt, som blir den tredje monologen i trilogin som just nu spelas, så blir det mediokert och förutsägbart efter två fullpoängare.
Inledningen på föreställningen är effektfull med en projicerad bild på vägen som rör sig och tar med publiken till svenska landsbygden på 1950-talet. Rutinerade skådespelaren Josephine Bauer, som även står för manus, bygger upp en suggestiv och kuslig stämning som räcker hela föreställningen ut. På många sätt är det en fantastisk berättelse tagen ur verkligheten men där historien ändå känns ”gjord”. Vad är nytt i denna berättelse?
Det är en föreställning för den som gillar det avskalade och subtila. Rekvisitan är sparsmakad och används knappt alls i pjäsen. Josephine Bauer gör rolltolkningarna snyggt, elegant, som en vanlig dag på jobbet och får mer än väl godkänt för hur hon lyckas visa på ångesten, smärtan och oron. Men de stora uttrycken uteblir, de magiska stunderna infinner sig inte där publiken på allvar får följa med bakåt i tiden. Vi förblir i stället kvar, iakttagande, och pjäsen missar de riktiga höjderna.
Hemligt är den svagaste föreställningen av de tre monologerna som just nu spelas på teatern. Både Bananhuset och Exil stack ut och kändes nya, oväntade. Hemligt är mera intryckt i tematiken, tagen utifrån, för att passa in i Angereds teaters mångåriga, nyskapande arbete där man undersöker teman kring migration, exil och relationer till den andre.