Malin Bergendal

Inledare


Anonyma bloggar

  • Vad betyder det egentligen, när Miljöpartiet gör en pudel i fråga om anonyma bloggar? Pudeln på bilden är inte anonym (den heter Malin) men har annars inget med texten att göra.
Fria Tidningen

En pudel med svansen mellan benen

Det gäller att inte tala för fel krafter när man vill skydda unga på nätet, skriver Malin Bergendal.

I juni 2008, i samma veva som den svenska riksdagen skulle rösta igenom FRA-lagen, antog EU:s kultur- och utbildningsutskott en rapport , skriven av den estniska socialdemokratisk EU-parlamentarikern Marianne Mikko. I rapporten föreslog hon att alla bloggar skulle vara licensierade av staten och att myndigheterna skulle kunna reglera innehållet.

Avsikten var bland annat att höja bloggarnas kvalitet och se till att de var ”ärliga” eftersom det fanns så mycket ”spam, felinformation och ont uppsåt” i dem. Bloggarna riskerade rent av att ”förorena cyberrymden”, sa hon.

När förslaget väckte kritik ändrade hon sig, fast ändå inte: ”Vi behöver inte veta bloggarnas exakta identiteter. Vi behöver bara vissa referenser, en kvalitetsmärkning, en redovisning av vem som skriver och varför. Vi behöver det för att kunna lita på källan.” Bloggarna skulle alltså inte behöva identifiera sig – bara redovisa sin identitet och sina avsikter.

I EU-parlamentet fick rapporten ett blandat mottagande. Industriutskottet skrev till exempel i sitt utlåtande: ”Europaparlamentet välkomnar flera webbloggar som ett sätt att öka mångfalden av e-innehåll. Parlamentet är dock bekymrat över att det finns en verklig risk för att bloggar kan användas för personliga syften och propaganda eller som medel för kommersiell marknadsföring.”

Men majoriteten i parlamentet var lyckligtvis mindre bekymrad och röstade nej.

I april 2014 säger Åsa Romson i radio att Miljöpartiet vill stoppa näthat och nätmobbning, dels genom ”mer vuxennärvaro på internet”, dels genom att bloggare och andra som uttrycker sig på nätet tar ”mer ansvar”.

– Den som ansvarar för en blogg kan inte vara anonym. Det måste finnas någon att vända sig till som tar ansvar för att stänga av personer som använder sajter för att begå brott, sa hon.

Precis som när Marianne Mikkos rapport dök upp, blev det mycket liv. Piratpartiets Anna Troberg debatterade med Åsa Romson i radio och betonade vikten av att få vara anonym för papperslösa, unga hbtq-personer och andra. Och ungefär som Marianne Mikko retirerar Åsa Romson och Miljöpartiet till luddiga och motsägelsefulla formuleringar. De betonar vikten av att få vara anonym på nätet, och snart vet alla att Åsa Romson har gjort en pudel.

Men redan i nästa stycke rinner texten ut i lösa formuleringar om stora aktörers (Facebooks och Instagrams) frivilliga koder och en internationell praxis för att stävja brott på nätet. Vad betyder det? Att det ska vara tillåtet men helst omöjligt att driva en anonym blogg? Att man à la Mikko visserligen får vara anonym, men måste uppge sin identitet? Om det verkligen är en pudel har den svansen mellan benen. I sak gör den ingen avgörande skillnad.

Nu tror jag inte att Åsa Romson eller Miljöpartiet har en dold agenda som handlar om ett mer repressivt internet – kanske till skillnad från Marianne Mikko. Men det gäller att inte tala i fel krafters intresse i ivern att skydda unga och få bort mobbning och näthat.

Dessutom, med eller utan pudel, är Miljöpartiets förslag inte särskilt väl tänkt. Anonymt näthat utövas ofta av ganska medelålders personer och drabbar människor i alla åldrar. Mobbning är inte heller en specifik ungdomsföreteelse, fast Romson bara nämner ”skolgården” och internet som möjliga miljöer. Och det stora problemet är sällan att den är anonym.

Enligt mobbningsforskaren Zelma Fors handlar mobbning om makt och destruktiva hierarkier. Det är där arbete mot mobbning borde börja. Då är mer statlig och överstatlig kontroll över internet ett steg åt helt fel håll.

Fakta: 

Miljöpartiet om näthat: Stoppa näthetsen

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu