• Islands sista exemplar av bälten/kedjor som numera förvaras på Alltinget.
Göteborgs Fria

Så lyckas isländsk psykiatri utan bälten

Inom svensk psykiatri spänns patienter fast med bälten, ofta flera timmar i sträck. På Island är det förbjudet. Vad gör de då istället på Island? Har de överflöd av personal? Nej, men personal utbildad i kommunikation och utan machoattityder. Det kan vården i Sverige lära av, skriver journalisten och aktivisten Linda Weichselbraun som nyligen kommit hem från Island.

”Vad ska jag ta mig till? Jag orkar inte en natt till i bälte”. Jag stod med mobilen tryckt mot örat och lyssnade till min vän Annelis desperata röst. Det var sommaren 2012 och hon var tvångsinlagd på Östra sjukhuset i Göteborg. Psykotisk och i stort behov av vård. Och hon hade blivit bältad. Igen.

Att bältesläggning är problematiskt är de flesta överens om. Ändå hävdas det ofta att psykiatrin inte klarar sig utan möjligheten att spänna fast den som riskerar att skada sig själv eller andra. Men hur skulle det vara om det fanns andra sätt att bemöta ångestfyllda, aggressiva eller våldsamma patienter? Skulle bälten då behövas?

För oss är frågan livsviktig. När Anneli kom ut från sjukhuset vrålade hon att hon inte överlever en bältning till. Att hon kommer fly den vård hon verkligen behöver om hon blir sjuk igen. Det enda som återstår då är tvång. Och med största sannolikhet nya bältningar.

Vi menar båda att det här måste få ett stopp. Men en bältesfri vård kräver ökad kunskap, förändring av attityder och fungerande alternativ. För att bidra till detta reste vi nyligen till Island för att ta reda på hur deras psykiatri hanterar situationer som i Sverige leder till fastspänning. På Island har nämligen inga bälten använts på över 80 år.

Helgi Tómasson, den psykiater som redan på 1930-talet avskaffade alla former av mekaniska tvångsmedel, trodde mer på kraften i mänsklig närvaro än på fastspänning. Om en patient var orolig, ångestfylld eller arg sattes mer personal in för att prata med, lugna och om nödvändigt hålla patienten. Denna idé utgör fortfarande kärnan i den isländska vårdtraditionen.

I våra samtal med isländsk vårdpersonal framhölls vikten av att bemöta oroliga, arga eller våldsamma patienter med respekt. Att försöka förstå orsaken bakom känslotillståndet och ge av sin tid och lyssna. Självklara saker, kan det tyckas. Men vi, som i akuta lägen mött vården som patient respektive närstående, har sällan upplevt att intresset att försöka förstå stått i fokus. Vår erfarenhet är att det som ofta prioriteras här är att patienten ska hålla sig lugn, inte störa och inte visa starka känslor.

Men hur lyckas isländsk personal ge av sin tid och lyssna? Har de överflöd av personal? Nej, faktum är att flera intervjuade menade att personaltätheten är högre i Sverige. Så kanske handlar det mer om kunskap, attityder och organisatoriska förutsättningar. Den isländska psykiatrichefen betonade exempelvis vikten av stabila arbetsgrupper och välutbildad personal utan machoattityd.

Vid svåra lägen med akut risk för våld eller självskada tillkallas ett specialteam med spetskompetens i förhandlings- och nedtrappningsteknik. Ofta lyckas faran avstyras genom verbal kommunikation, men ungefär var fjärde gång misslyckas detta. Då används fysisk fasthållning, det närmaste en bältesläggning man kan komma. Tre eller fyra personer håller då i patienten, som kanske också läggs ner på golvet. En person kommunicerar för att lugna och nå en överenskommelse.

Metoden saknar inte kritik. Den kan vara skrämmande, kränkande och orsaka fysisk smärta. Vissa tycker inte heller om kroppskontakt. Trots detta föredrar man på Island manuell fasthållning framför bälte, bland annat med argumentet att metoden är så obehaglig för både personal och patient att alla gör sitt yttersta för att komma ur situationen så fort som möjligt. Ofta är en fasthållning över på några minuter, sällan pågår den mer än en halvtimme. En bältesläggning i Sverige varar ofta fyra timmar.

I samtal med brukare och anhöriga hade många svårt att tro på att svensk psykiatri fortfarande använder bälten. Flera menade att metoden är inhuman och bör förpassas till historien. Även vårdpersonal såg bälten som förlegade och kontraproduktiva. Bland annat intervjuades två psykiatrer som arbetat både i Sverige och på Island. Den ena, Ottar Gudmundsson, menade att avdelningar med möjlighet att bälta får en atmosfär som gör patienter mer fientliga. Den andra, Ólafur Aevarsson, som har arbetat många år inom akutpsykiatrin på Sahlgrenska, framhöll att bälten inte passar in i den medicinska modellen. ”Läkare kan ju inte binda patienter. Det går bara inte”, menade Aevarsson. Själv hade han aldrig sett en bältessäng innan han kom till Göteborg. Den stod orörd när han arbetade, för han hade redan lärt sig andra sätt att möta svåra situationer. Detta, menar jag, visar att det går att bedriva vård utan bälten även här i Sverige. Det finns mycket att lära av det isländska exemplet.

Och kanske slipper Anneli och andra människor i psykisk kris att spännas fast i framtiden. Nyligen träffade jag avdelningspersonal från Örebro som berättade att de minskat sina bältningar med över 80 procent genom att satsa på bemötande och på att ge patienter fler valmöjligheter. En psykiatrisjuksköterska från Skåne har också hört av sig och berättat att han kontaktat sina isländska kollegor för att lära mer om verbala nedtrappningstekniker. Så i dag vågar jag tro på en psykiatri utan bältesläggning. Fungerar det på Island kan det fungera här.

Fakta: 

Linda Weichselbraun är journalist med engagemang i tvångsvårdsfrågor, driver kampanjen www.no-more.se

Fokusfrågor

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Patienter vittnar om kränkningar i vården

Förra veckan anmäldes Västra Götalandsregionen för diskriminering av en patient som är transperson. Det är ingen unik händelse. Få anmäler, men GFT har haft kontakt med flera transpersoner som vittnar om kränkningar – och som kräver att alla patienter får ett värdigt bemötande.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu