Svart humor när Betlehem och Umeå möts | Fria.Nu
  • Atta Nasser och Camilla Björnehall är några av skådespelarna som i Making senses ger röst åt perspektiv som sällan hörs och syns på scen.
Landets Fria

Svart humor när Betlehem och Umeå möts

En kvinna som är döv och älskar att dansa. En som tycker att det roligaste som finns är när andra ramlar och slår sig och en vars liv får färg när hon blir blind. Ett myller av berättelser från kvinnor med funktionsnedsättningar i Sverige och Palestina har blivit pjäsen Making senses.

Ögonblicksteatern i Umeås samarbete med Al-Harah theatre i Betlehem tog bland annat sin början i en c-uppsats om kvinnor med funktionsnedsättningar i Palestina.

– Slutsatserna var spännande – att funktionsnedsättningar kunde innebära en annan frihet för kvinnor i Palestina. Det fanns två ytterligheter. Antingen gömde familjen dig i hemmet, eller så kunde du studera, röka, dricka och raka av dig håret, sådant som skulle vara oacceptabelt annars, för du sågs inte som giftasmaterial, berättar Johanna Salander, en av pjäsens regissörer och konstnärlig ledare på Ögonblicksteatern.

Efter att ha besökt varandra bestämde sig teatrarna för att samarbeta. De intervjuade kvinnor med funktionsnedsättningar i respektive land och de många berättelserna sattes ihop till sex fiktiva karaktärer som gestaltas av var sin skådespelare. Tre av skådespelarna är från Al-Harah och tre från Ögonblicksteatern. En sitter i rullstol, en är blind och en är man. På scenen talas arabiska, engelska, svenska och teckenspråk. Den döva karaktären använder teckenspråk trots att skådespelaren inte själv är döv.

– Det är en del av idén, att en skådespelare utan funktionsnedsättning kan spela en person med funktionsnedsättning, och att en skådespelare med en funktionsnedsättning spelar en person med en annan funktionsnedsättning än sin vanliga.

De olika språken blir också en del av att gestalta skillnader i funktionalitet. En del översätts, men inte allt.

– Som publik upplever du att du inte får med dig allting. Där har du på ett sätt en funktionsnedsättning eftersom du inte förstår alla språken, säger Johanna Salander.

Det finns både likheter och skillnader mellan kvinnornas situation i Palestina respektive Sverige, berättar hon.

– Det spelar roll att vi lever i ett individualistiskt samhälle som är byggt kring att individen ska klara sig själv. I Palestina lägger man mycket ansvar på familjen eftersom trygghetssystemen inte finns på samma sätt. Det gör att önskningarna och drömmarna i livet ser olika ut.

Till exempel är det mycket vanligare i Sverige att leva ensam eller som singel och det finns fler olika familjekonstellationer.

– I Palestina är det en stor grej som säger om du är normal eller inte. Där får man frågan – när ska du gifta dig? Man har också en syn på att funktionsnedsättningar är något genetiskt. Någon kanske inte vill gifta sig och få barn med dig eller din bror, det blir som om det är fel på familjen.

Making senses har först visats i Betlehem och på Västbanken där reaktionerna varit väldigt olika. Enligt Johanna Salander har publiken där inte varit lika van vid dokumentär metateater som inte utspelar sig på någon särskild plats, som en svensk publik är.

– Frågorna är också mer brännande där. Det var en otrolig grej att Shareehan Hadweh, som inte ser, var på scen. Hon blev en ikon för vad som är möjligt och ingav jättemycket hopp.

Det var också uppskattat att föreställningen inte målar upp en stereotyp, negativ bild av situationen i Palestina, utan innehåller mycket styrka och humor. Dock fick skådespelarna tona ned sin klädsel i de mest konservativa byarna och teatrarna valde att inte översätta de mer kontroversiella delarna av texten, som partiet som handlar om en kvinna som lever med en annan kvinna.

– En man reste sig upp under en föreställning och var väldigt upprörd. Han sa att ”våra barn dansar inte disko”. Jag tror inte att alla förstod att just det var en svensk kvinnas berättelse, säger hon.

De sex karaktärerna skiljer sig mycket åt.

– En kvinna är dels väldigt stor och dels har hon inget luktsinne. Det har inneburit ett utanförskap eftersom hon har luktat väldigt illa och inte förstått det själv. Hon hade också en väldigt hemsk barndom.

En annan kvinna förlorade sin syn när hon var 16 och kände att det var först då hennes liv började.

– Hon har aldrig upplevt någon begränsning utifrån den händelsen. Innan var hon en vanlig, grå person – efteråt fick livet färg. Hon fick nya kontakter, sammanhang och reflektioner.

En tredje kvinna är döv och älskar att dansa. Hon träffar en kvinna och upptäcker att hon är bisexuell. Hon har ofta känt sig konstig och utanför men inte på grund av dövheten, utan på grund av egenskaper som att hon kanske skrattar när andra inte skrattar eller tar väldigt mycket plats.

En viktig utgångspunkt för arbetet var att föreställningen inte skulle handla om funktionsnedsättningar.

– Det tar stor plats i vissa berättelser. Till exempel kan det handla om att inte kunna komma in på diskot för att det finns en trappa. Men att du sitter i rullstol skulle säga allt om dig som person, det stämmer inte. Det här är allmänmänskliga grejer. Det handlar om allas vår längtan efter sammanhang, säger Johanna Salander.

Det är mycket svart humor i föreställningen.

– Vi jobbar mycket med ironi. Vissa av berättelserna är enormt tragiska, men vi gör dem snarare absurda. Om det finns självömkan är det en tävling i självömkan. Det är för att visa på styrka. Att det är hemskt och synd om personer med funktionsnedsättningar har vi blivit visade så många gånger. Det här är ett inifrånperspektiv och då är världen annorlunda.

Fakta: 

Making senses har svensk premiär på Sagateatern i Umeå den 14 mars och spelas därefter i Skellefteå, Sundsvall och Stockholm.

Läs mer på www.ogonblicksteatern.se

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2020 Fria.Nu