• – Jag blev förvånad när partiet frågade mig om jag ville vara med i listan. Men snart förstod jag att det handlade om att fylla upp kvoten, säger Renata Cabrales.
Fria Tidningen

”Värst är att inte få partiets stöd”

I söndagens val till kongressen i Colombia är 33 procent av kandidaterna kvinnor. Men många av dem klagar på styvmoderlig behandling av sina partier.

Det är kall måndagskväll i Bogota. Med knappt en vecka kvar till valet håller feministiska organisationer ett samtal med kvinnliga kandidater till kongressen. 10 kvinnor får svara på frågor om vad de tänker göra i frågor som abort, mäns våld mot kvinnor och fredssamtalen mellan staten och vänstergerillan FARC.

Ur ett svenskt perspektiv kan sammankomsten verka normal. Men den är desto mer ovanlig i ett colombianskt perspektiv. Ett valmöte med rubriken "för kvinnor av kvinnor" är sällsynt i ett land där politiska val fortfarande handlar om tjänster och gentjänster, klientelism och korruption, och där valprogram sällan diskuteras. Och än mindre kvinnofrågor.

Sedan fyra år tillbaka måste 30 procent av kandidaterna på partiernas listor vara kvinnor. Men det är fortfarande tufft för många partier att uppfylla villkoret.

– Det tog lång tid för mig att bestämma mig att delta i valet, säger Sofi Ospina, antropolog och kandidat till Representanthuset för De Gröna.

– Jag har alltid sysslat med politik, för mitt arbete med kvinnoorganisationer är ju politiskt i högsta grad. Men när partiet frågade mig: vill du kandidera till Representanthuset, så var jag tvungen att tänka till noga. Jag tror att det är en genusfråga, vi kvinnor måste ta hänsyn till mycket annat innan vi bestämmer oss för att ge all vår tid till politiken, säger hon.

Colombia har en bottenplats i Latinamerika vad gäller kvinnlig representation i kongressen med bara 14 procent kvinnor. En politisk kampanj kostar mycket pengar och det gör att många inte ställer upp. Ändå måste partierna fylla kvinnokvoten i sina listor. Resultatet är att kvinnor ofta erbjuds platser som utfyllnad.

Första gången Sofi Ospina ställa upp i ett val var 2011, när hon kandiderade till kommunfullmäktige i sin hemkommun Cali. Den gången fick hon bara 532 röster och lyckades inte platsa bland de valda. Att partiet satsade allt på förstanamnet på listan fick henne att tänka till en extragång innan hon sade ja till att kandidera igen, den här gången till ett nationellt organ.

– Jag frågade: Kommer jag att få stöd av partiet? En kampanjchef, en kommunikationschef och resurser till att driva kampanjen? Det fick jag inte, allt jag fick var en bra placering: nr 2 på listan, berättar hon med besvikelse i rösten.

Ändå bestämde hon sig för att ställa upp.

–Jag har länge pratat om att vi kvinnor måste ta plats där de politiska besluten fattas. Jag måste föregå med gott exempel, säger hon.

Renata Cabrales är 38 år, kommunist och frånskild mamma till tre barn. När vi träffas på ett kafé i ett trendigt område i Bogota har hon just tagit emot sitt yngsta barn som kommer med skolbussen.

Hon kandiderar till Representanthuset för Bogotá i en allians mellan kommunistpartiet och det återuppståndna Unión Patriótica, ett vänsterparti som förlorade drygt 3000 av sina medlemmar i politiska mord under 80-och 90-talet men nu har gjort comeback.

– Jag blev förvånad när partiet frågade mig om jag ville vara med i listan. Men snart förstod jag att det handlade om att fylla upp kvoten, säger hon.

– Jag trodde att jag kunde få med mig kvinnorna i partiet och att vi tillsammans kunde få mäta våra krafter internt, men tyvärr saknas mycket politiskt medvetande bland kvinnorna också, och partiet tog beslutet att vi alla ska jobba för förstanamnet på listan, säger Renata och tar en klunk kaffe medan hennes son leker med hennes penna och anteckningsblock.

Många kvinnor klagar på att partierna inte aktivt stödjer sina kvinnoförbund. Förra året arbetade Sofi Opsina med att ordna en nationell sammankomst av kvinnorna i De Gröna. Målet var att diskutera partiets politik utifrån ett genusperspektiv.

– Vi hade blivit lovade pengar från partiet, fixat lokal, allt var klart. Men med bara ett par veckor kvar så fick vi veta att partiet inte skulle stödja oss ekonomiskt därför att det var i en finansiell kris. Den första utgiften de tog bort var kvinnokonferensen, berättar Sofi Ospina.

Renata Cabrales har gjort liknande erfarenheter inom kommunistpartiet.

– När vi föreslog en politisk skola för kvinnor så blev svaret luddigt. De bad de oss att vänta till efter valet. Målet är att höja det politiska medvetandet bland kvinnor. Att vi ska göra politik på vårt sätt och för våra egna intressen, jag tror det blev för mycket för partiet, säger hon.

Som vänsterkandidat möter Renata dödshot från krafter som sätter likhetstecken mellan gerillan och den demokratiska vänstern. Det har fått hennes ex-man att begära ensam vårdnad om deras gemensamma barn, eftersom han menar att hon är ”oansvarig” som kandiderar när hon är mamma.

– Jag tror det värsta ändå är att inte få stöd från partiet. Igår skrev jag en artikel till partiets tidning som kommer ut nu i veckan med tema Kvinnodagen. De refuserade artikeln utan förklaring. Men jag tror att det är på grund av följande mening: ”Och här står vi, de osynliga, kvinnorna som kandiderar i partiets listor bara för att fylla upp kvoten. Vi har blivit utnyttjade av partiet, ändå står vi här, för partiets historia och våra kära som vi förlorat i blodbadet. Stå upp den kvinnan som inte blivit utnyttjad av patriarkatet!”

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Få kvinnor i svenska Paralympicstruppen

8 mars

Samtidigt som Internationella kvinnodagen firas drar Paralympics igång i Sotji. Av de nitton deltagarna i den svenska truppen är bara fyra kvinnor.

Skånes Fria

© 2024 Fria.Nu