I början av maj år 2013 sker det som sägs ha varit den tändande gnistan till de så kallade Husby-upploppen. Polisen skickas ut på ett larm efter att en väktare har blivit hotad av en 68-årig man med kniv. Några timmar senare är mannen skjuten till döds av piketpolis och körs bort i en bårbil men en polisrapport väljer att beskriva det som att mannen avlidit först senare på sjukhus. Knappt två veckor senare står journalistklungor från såväl svenska medier som Al Jazeera, BBC och Russia Today och sänder live från Husbys lilla stadsdelscentrum. De stora medierna har kritiserats från flera håll för att ha trappat upp kravallerna och gett en ensidig och ibland felaktig bild av upploppen. En av kritikerna är Tomas Odén, journalist och medieforskare vid Göteborgs universitet, som har jämfört svensk och brittisk medierapportering från olika upplopp. Han påpekar att medierna alltid är medskapare i uppmärksammade händelser.

– Vi talar om en copycat-funktion som media spelat en roll i. Andra människor i andra delar av landet ser en lockelse i att göra likadant för att sätta enskilda förorter på kartan, säger han.

Mycket av rapporteringen kom att handla om antalet eldsatta bilar och till exempel hade kvällstidningarna stort fokus på filmsekvenser med tillhörande artiklar med rubriker som ”Se hur stenarna kastas i Husby” och ”Bilar i brand i Husby”. Peder Carlquist, tv-producent och kursledare på medieinstitutet Fojo, menar att många misslyckades med att ge händelserna proportioner. Redaktionerna hetsade istället sina reportrar att snabbt komma med material baserade på dramatik och närvaro.

– Det är självklart att medierna ska bevaka en så ovanlig och dramatisk händelse som dessutom ger möjlighet att spegla förhållandena i förorterna. Men det vi såg var ett överdrivet intresse för själva dramatiken och elden. Det är ett klassiskt exempel på hur bildens dramatik styr nyhetsförmedlingen. Dessutom framställdes det som om hela Husby stod i lågor när det i själva verket var ett par bilar på några få platser, säger han.

Peder Carlqvist kritiserar även mediebevakningen kring dödsskjutningen. Lokaltidningen Norra sidan var först med att rapportera om de felaktiga uppgifterna som polisen hade gett.

– Det förvånade mig mycket att ingen intresserade sig för att gräva i dödsskjutningen. Jag har svårt att tro att det var svårt att få fram information om vem som skjutit eftersom det uppdagades rätt fort att polisen ljugit om när dödsfallet uppdagades. Svenska medier accepterade polisens uppgifter i för hög grad, säger han.

Men Tomas Odén håller inte med. Han tycker att många medier belyste polisens agerande och de direkta orsakerna till upploppen.

– Generellt var svenska medier lite inriktade på bakomliggande orsaker, som segregation och arbetslöshet, och mycket på de aktuella händelserna som bilbränder. Men det finns exempel på medier som i ett tidigt skeende lyfte fram bakomliggande faktorer, säger han.

Negra Efendić är reporter på Svenska Dagbladet och tillbringade en dag i Husby under upploppen i maj innan teamet förflyttade sig till Jakobsberg, en av flera stockholmförorter som bilbränderna spred sig till. Hon tillbakavisar kritiken som har riktats mot svenska journalister om den uteblivna granskningen av polisens uppgifter.

– Det känns konstigt att höra att vi journalister accepterade polisens information. Jag åkte till Husby och jag rapporterade om det jag såg. Jag har inte bevakat eller skrivit något om dödsfallet, säger hon.

Aftonbladets Kenan Habul, som har tillbringat mest tid i Husby av tidningens utsända reportrar under oroligheterna, är lite mer självkritisk.

– Trots att vi var flera reportrar på plats så var vi inte tillräckligt många för att bevaka allt. Någonstans måste man lita på att polisen sköter informationen. Vi gjorde däremot reportage om det när väl informationen om att polisen misskött informationen kommit ut, säger han.

Bägge reportrarna säger att de pratade med många olika människor som ungdomar, frivilliga och vanliga boende för att bilda sig en egen uppfattning om de bakomliggande orsakerna. Organisationen Megafonen som vänder sig till ungdomar för social rättvisa i några av Stockholms förorter uppmärksammades mycket i medierna under upploppen men Kenan Habul säger att han tyckte det var viktigt att inte göra dem till representanter för alla Husbybor.

– Jag pratade med många olika människor: såna som kastat sten och deras anhöriga, de som försökt hindra upploppen, folk från kommunen och polisen. Jag ville inte göra Megafonen till representant. Jag intervjuade också en stenkastare men intervjun med honom tog plats på en parkbänk och inte i samband med stenkastningen, säger han.

– Vi valde att inte fokusera så mycket på bara Husby, vi var där en dag och åkte sedan till Jakobsberg där vi följde med boende som vakade över sina egna bostadsområden. Där var det lugnt. Vi följde inte bara efter bilar som brann, säger Negra Efendić.

Negra Efendić och Kenan Habul ger båda exempel på artiklar i tidningarna som visar på en annan sida av Husby än den i kaos och lågor, och tillbakavisar därmed kritiken att man glömt de bakomliggande orsakerna och bara fokuserat på dramatiken.

– Det är klart att vi måste rapportera om det som händer för stunden när man är på plats, men vi har också skrivit många artiklar om bakomliggande orsaker där många har fått komma till tals. Vi har försökt hämta in information på bred front, säger Negra Efendić.

– Det är trams att vi bara fokuserat på dramatiken och elden, säger Kenan Habul. Vi måste rapportera minut för minut. Folk förstår inte att vi diskuterat oroligheterna i olika kanaler: i tryck, tv-studio och i debatter och ofta diskuterat de sociala förhållandena. Vi publicerade också Gellert Tamas tjugo år gamla artikel om Husby för att sätta händelsen i ett större sammanhang. Det är naturligt att folk tittar extra när det smäller. Men man förstår väl att vi inte kan prata med sociologer när man sänder live från platsen.