För fyra år sedan kom hon ut med diktsamlingen Kallskänken, en samling om vardagsslitet i ett restaurangkök. Boken har gjort henne till en av Sveriges mest lästa poeter just nu.

Förra veckan släppte hon sin andra diktsamling Vad ska vi göra med varandra som handlar om livet efter slitjobbet. Om bostadsbristens Stockholm som lika gärna skulle kunna handla om Göteborg. Om att komma hem till lägenheter med ”någon annans namn på dörren, alltid någon annans namn” och om vad det och osäkra anställningar gör med en. Men det är också en kärlekshistoria som brister i takt med nedrustningen av välfärden.

Efter välbesökta releasefester i både Stockholm och Göteborg känner Jenny Wrangborg sig överväldigad.

­– Det kom så mycket folk och var så bra stämning så det här var en väldigt bra början på bokåret för mig. Nu börjar mina vanliga läsningar, främst i Stockholm men också i Halmstad på lördag på Socialistiskt forum. Det rullar på nu.

Jenny Wrangborg började skriva poesi när hon var 14 år. Hon var väldigt frustrerad över orättvisor i samhället och poesin passade hennes temperament.

– Jag är ganska rastlös, så poesin var en bra form för mig.

Från början var det poetry slam som gällde. Nu har hennes dikter nyligen tonsatts och hon uppträder ofta med bandet Stationen. Det är mäktigt när hon läser på releasefesten i Göteborg, belyst av rött sken och uppbackad av dov rock: ”Ingenting talar för att vi kommer att få det bättre/mycket talar för att vi måste resa oss upp/upplopp och kravaller i mina drömmar i natt/det är/utförsäljningarnas/samförståndets/den negativa tillväxtens år/och du är ledare för oppositionen”.

Med litterära förebilder som Stig Sjödin och Pablo Neruda vill hon skriva poesi som kan förändra. Och hon tror på poesins kraft att göra just det.

– Kanske inte poesi i sig, men vad den gör i människor, vad som händer i oss när vi läser poesi. Jag blir väldigt glad när jag får höra att någon som annars aldrig läst poesi har fastnat för en av mina diktsamlingar.

Hon blev politiskt aktiv i Ung vänster när hon var 16. På senare år har hennes politiska engagemang mest varit fackligt. Hon skriver också krönikor i tidningarna Dagens arbete, Kommunalarbetaren och Flamman. Däremellan arbetar hon som kallskänka.

Att hennes diktsamlingar är så starkt vänsterpolitiska har skapat reaktioner hos liberala recensenter. Jenny Wrangborg själv tycker att Expressens recension av diktsamlingen är en "debattartikel”. Recensenten håller inte med om hennes världsbild utan menar att samlingen är marknadsförd som kampdikt som vill förändra världen. Men recensenten ”har störst glädje av den när jag läser den som ett personligt vittnesmål av en deppig och osäker period i livet”.

– Jag är glad att min poesi väcker reaktioner och diskussion. Fan vad fint att liberaler blir sura över min diktsamling.