Myten om det rena spelet | Fria.Nu
Sara Falkstad

Synpunkten


OS

  • Ryssland president Vladimir Putin visar upp en av facklorna som tillverkades inför OS i Moskva 1980.
Fria Tidningen

Myten om det rena spelet

Innan vi har öppnat ögonen för idrottens smutsiga baksidor kan vi knappast förvänta oss något som kan kallas för ”rent spel", skriver Sara
Falkstad-Byrne.

”Alla människor ska ha möjlighet att utöva idrott, utan någon form av diskriminering och i den olympiska andan, som förutsätter ömsesidig förståelse, vänskap, solidaritet och rättvist spel.”

Att detta utdrag ur den olympiska chartern står i stark kontrast mot årets största idrottsevenemang är vid det här laget ingen nyhet. När vinter-OS är över, kommer de skitiga spåren finnas kvar: skövlade naturreservat; hänsynslöst utnyttjade arbetare; tusentals människor som tvingats lämna sina hem; gripna och misshandlade människorättsaktivister.

Ryssland, vars sjumilakliv mot diktatoriska förhållanden den senaste tiden har lett till att intellektuella, aktivister och hbtq-personer flyr landet, solar sig obekymrat i uppmärksamheten. För i realiteten saknar IOK:s stadga koppling till mänskliga rättigheter, och kan inte göra någonting för att skydda de människor som gör detta groteska 330-miljardersarrangemang möjligt.

Varje gång något besudlar idrottens helylleimage uppstår en särskild sorts indignation hos dess utövare och åskådare, inte olik den som katolska kyrkans pedofilhärvor ger upphov till. Fotbollshuliganer förstår inte idrottens sanna natur. Den amerikanska fotbollens gruppvåldtäkter: en skamfläck. Atleter som dopat sig eller fuskat blir uthängda och svartlistade. Och nej, det här med att tortera gästarbetare känns inte riktigt förenligt med ”de olympiska idealen”. Men trots högljudd debatt, är bojkotten närmast obefintlig. Lika lite som katolikerna lämnar sin kyrka, lämnar publiken arenorna och tv-sofforna.

Orsaken till att internationella idrottsevenemang är i grunden oantastliga, är att de bygger på en helig treenighet: nationalstaten, marknadsekonomin och manlighetsnormen. Att olympiska spel används för att glorifiera en diktatur, eller att den amerikanska idrottsindustrin lägger 28 miljarder dollar om året på reklam, är helt symptomatiskt. Förbudet mot fotbollströjor på brittiska pubar är ingen olycklig konsekvens av idrottens våldsamma avarter, utan en direkt förlängning av dess själva kärna. Och är det egentligen så mycket lättare att vara gay i en svensk hockeyklubb, än i en rysk?

Med detta symbiosförhållande mellan strukturer framför ögonen, framstår påståendet att idrott inte skulle vara politiskt som löjeväckande. Jag tror att idrottens största problem är just dess heliga ideal. Var finns denna obesudlade idrott, där idel reko renlevnadsmänniskor samlas i en anda av gemenskap? I antikens Grekland, där nakna manliga olympier mätte sina krafter i väntan på att få njuta de prostituerade som transporterats in från hela medelhavsområdet? Eller kanske vid sommar-OS i Berlin 1936?

Idrotten är, trots alla sina positiva värden, en kulturyttring som måste förstås genom ett filter av tribalism, machokultur, renhetsideal och råkapitalism. Innan vi har öppnat ögonen för detta bagage, kan vi knappast förvänta oss något som kan kallas för ”rent spel”.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu