Det mytomspunna Bilderbergmötet, där världspolitiker och näringslivstoppar samlas för diskreta överläggningar, har i årtionden pekats ut som en global skuggregering och vagga för ondsinta sammansvärjningar. När mötet hölls i år på brittiska Grove Hotel fick det sällskap av en färgglad ”Bilderberg Fringe Festival” med 2 000 deltagare (fler fick inte plats). Från talarpodiet pekades Bilderberggruppen ut som ansvarig för en provkarta av illvilliga, hemliga projekt världen antas vara utsatt för – bland annat avsiktligt spridande av cancervirus. Tidningen Vices reporter beskrev i en sarkastisk artikel Bilderberg Fringe Festival som uttryck för en ny massrörelse – konspiratism. ”Den största konspiratistmanifestation världen hittills skådat”, skrev tidningen.

En undersökning gjord av amerikanska opinionsinstitutet Public Policy Polling visar att 37 procent av de tillfrågade betraktar den globala uppvärmningen som en bluff, 21 procent tror att staten gömmer kraschade UFO:n, och 11 procent att den amerikanska regering tillät 11 september-attentaten att ske. Och 4 procent, 12 miljoner amerikaner, tror att ”ödlemänniskor kontrollerar politiken” (lugn, förklaring kommer nedan). Det är lika stor andel amerikaner som tror på en global reptilkonspiration som de som stödjer svenska kristdemokraterna. ”Vi befinner oss i en konspirationsteoriernas guldålder”, rapporterar brittiska BBC:s nyheter.

Går det att tala om tron på konspirationsteorier som en ny rörelse eller ideologi? Vad går den ut på i så fall?

Vad är en konspirationsteori?

Låt oss först försöka reda ut – vad menar vi egentligen med begreppet? Att amerikanska opinionsinstitutet Public Policy Polling också frågar om ”Bush vilseledde avsiktligt allmänhet om massförstörelsevapen i Irak” (44 procent tror det) visar på problematiken. Kan något så pass näraliggande verkligen vara en konspirationsteori?

Ordboksdefinitionen på konspiration är ett hemligt samarbete mellan flera personer; men med den definitionen skulle det i så fall omfatta exempelvis vanlig maffiaverksamhet.

– Man får nog snäva in det som att en händelse har en annan förklaring än den mest enkla och synbara och att den har planerats på ett sätt som allmänheten inte känner till, säger historikern Rasmus Fleischer vid Stockholms Universitet, som i en uppsats analyserat konspirationstroende, ”konspirationism”, och skrivit artiklar om bland annat Palmespanare. Men i praktiken är det inte så enkelt heller. I just Palmemordet handlade det så kallade kurdspåret onekligen om en hemlig komplott.

– Men det kallades aldrig ”konspirationsteori” i media. När makthavare anklagar fientliga grupper för sammansvärjningar brukar det sällan beskrivas så, säger Gunnar Wall, författare till boken Konspirationer från förra året, där han tittar på argument för och emot en del populära konspirationsteorier, och som tidigare i Mörkläggning granskat Palmeutredningen.

I Sverige brukar nättidningen Vaken, med artiklar om allt från världspolitik till hälsokost, ofta lyftas fram som en typisk konspirationssida, särskilt av sina kritiker. Men Marcus Borg, från Vakens redaktionsgrupp, förkastar begreppet.

– Vi ser det som en term mest för att misskreditera avvikande röster. Jag betraktar oss som alternativ media som rapporterar sådana nyheter som stora medier inte släpper fram, säger han.

Det tycks oväntat svårt att definiera begreppet. Men låt oss titta närmre på några av de mest kända namnen som de facto brukar betecknas som etablerade konspirationsteoretiker.

Konspirationernas kungar

De två huvudtalarna utanför Grove Hotel hette Alex Jones och David Icke, som bägge onekligen profilerat sig med teorier om att mycket av vad som sker i världen ”planerats på ett sätt som allmänheten inte känner till”.

Radioprataren Alex Jones dagliga femtimmarslånga program består till stora delar av monologer, där han ibland arbetar sig upp till rena raseriutbrott. Han kommer ur den ultraliberala, samtidigt bibeltrogna, högern och stödjer den oortodoxe republikanske politikern Ron Paul, men föraktar den republikanska mittfåran. Han kombinerar det med kritik mot många storföretag och av finansvärlden. Amerikanska centralbanken, Fed, ligger särskilt i skottlinjen. Hans program präglas av apokalyptisk stämning; NSA-avslöjandena, striktare vapenlagar och andra nyheter kombineras till en bild av ett USA på randen till diktatur.

Han återkommer frekvent till att tala om dolda planer på att ställa USA under FN-kontroll, konfiskera alla privata vapen och inför ”den nya världsordningen”. I sitt esse är han när lyckas infiltrera elitklubben Bohemian Grove och filma vad han hävdar är ”demondyrkande ritualer”. Hemliga sällskap spelar allmänt en stor roll i hans resonemang.

Jones kan verka oberäknelig, men hans kontakt med sin publik är ofelbar. Vare sig han talar med en presidentkandidat eller en lastbilschafför i Oklahoma bemöter han honom (såväl inringare som inbjudna gäster är nästan undantagslöst män) som en jämlike och tar alltid deras idéer på allvar.

David Icke, tidigare politiker i brittiska Gröna Partiet är kanske den mest ikoniske konspirationsteoretikern av dem alla. Hans böcker börjar med mänsklighetens förhistoria och omfattar mordet på Kennedy, prinsessan Dianas död och 11 september – ständigt med samma förklaring bakom kulisserna: historien har styrts av reptilliknande utomjordingar kapabla att skepnadskifta till mänsklig form.

Ickes ton är lugn och ofta lätt ironisk, och ödleavsnitten omväxlar med fullt resonabla reflektioner kring politik och gruppsykologi, som när han jämför människan i det moderna samhället med en fårflock som vallar sig själv. I boken The Biggest Secret gör han förutsägelsen att den globala eliten under den närmaste framtiden kommer att sträva efter att skrämma folk med terrorism, utvidga elektronisk övervakning och försöka förena världen genom frihandelsområden; ganska träffsäkert för att vara skrivet 1998. ”Steg-för-steg-metoden” (att presentera stora projekt i småbitar som var och en verkar ofarlig) och ”problem-reaktion-lösning” (att att först göra allmänheten upprörd över ett problem och sedan presentera en egen, förplanerad, åtgärd som lösning) beskriver han som centrala redskap för makteliten att driva igenom ett impopulärt program. Det skiljer sig marginellt från hur exempelvis vänsterjournalisten Naomi Klein beskriver nyliberalismens genombrott i boken Chockdoktrinen.

I boken Children of the Matrix komplicerar han sin världsbild med passagen ”om reptilerna inte hade existerat, hade vi varit tvungna att uppfinna dem. På någon nivå är det antagligen det vi gjort”: mänsklighetens förkärlek för våld, manipulation och dominans har attraherat varelser som förkropsligar allt detta, och genom att övervinna dem kommer vi samtidigt att övervinna dessa tendenser hos oss själva, menar han. Men det går också att tolka som en kommentar till hans egen teori.

I en diskussion med en amerikansk högerextrem grupp förklarade han att ”jag vet inte vilket jag tycker sämst om, världen styrd av Brödraskapet (reptilerna) eller den värld ni vill skapa i dess ställe”. Själv förespråkar han ickevåld. Men den New Age-rörelse som han kommer ur kritiserar han som till största delen befolkad av charlataner och vilseledda.

De mer extrema påståendena underbyggs ofta genom direkta vittnesmål, många anonyma men inte alla; en Cathy O’Brien har exempelvis skrivit en egen bok, Trance Formation in America, där hon benhårt håller fast vid att hon hjärntvättats och utnyttjats sexuellt av en rad ledande USA-politiker, varav en del bytte skepnad och praktiserade satanistiska människooffer.

En lite udda fågel i sällskapet är den medieskygge filmmakaren Peter Joseph som med Zeitgeist skapade en inom genren banbrytande dokumentär med sin professionella, suggestiva redigering. Filmen börjar med teorin att Jesus är en fiktiv gestalt modellerad efter tidigare frälsarmyter; övergår till att argumentera för att World trade center-tornen sprängdes; för att slutligen ge en kritik av det moderna finanssystemet och dess skapande av ”pengar ur luft”. Övergångarna mellan avsnitten är tunna; det ligger inte långt borta att gissa att han valt ut ämnena just för att de är populära bland konspirationsteoretiker.

Filmen har i sin tur fungerat som rekryteringsverktyg för en global organisation, The Zeitgeist Movement, som i enlighet med Josephs övertygelse ska verka för en ”resurs-baserad ekonomi”, närmast en form av utopisk socialism i 1800-talsstil där den optimala samhällsorganisationen skulle beräknas av vetenskapligt utformade datoralgoritmer.

Ett antal ämnen kommer tillbaka hos alla tänkarna, liksom i de nyheter som brukar lyftas upp i Vaken: 11 september, elektronisk övervakning och varningar för framtida planer på operera in microchip i befolkningen, finanssystemet och hemliga eller i varje fall slutna sällskap, som frimurarna och just Bilderberggruppen.

En ny egen ideologi?

Betyder detta att man i dag kan tala om konspirationstänkande som en ny, egen ideologi?

– När konspirationer blir centrala för ens förståelse av världen och man tror att allt hänger samman i en superkonspiration, då blir det en ideologi, konspiratism, säger Rasmus Fleischer.

– Vi som arbetar med Vaken har olika politisk inställning, många har nog en filosofi där man vill ha mer makt till individen, men så är det inte för alla. För mig är det viktigt att det ekonomiska systemet är byggt felaktigt, det är något som inte diskuteras i svensk politik i dag, säger Marcus Borg.

Synen på den konventionella politiken som ett falskt spel, där alla partier styrs av samma bakomliggande krafter, uttrycker också bland andra David Icke. Liknande tankar är inte ovanliga även hos andra grupper långt från den politiska mittfåran. Men hos konspirationstänkare är det ofta draget ännu längre: nästan alla viktiga världshändelser, som ryska revolutionen och världskrigen, beskrivs som falska iscensättningar, ”kulisser”. Regissörerna bakom kan sökas i hemliga sällskap och målet för planen beskrivs ofta som Den nya världsordningen, New World Order, NWO – ett globalt system präglat av total kontroll.

– Nya världsordningen är ju något som Bush och andra politiker öppet har pratat om. Allt blir mer och mer toppstyrt och längre från folket, EU etcetera. Mycket av det vi rapporterar om i Vaken hänger samman under ytan, enligt min mening. Men vi skriver inte folk på näsan vilka slutsatser de ska dra, säger Marcus Borg.

Om du tror på en konspirationsteori, ökar det starkt sannolikheten att du tror på flera, även om de inte logiskt hänger ihop, enligt Conspiracy and Democracy, ett brittiskt forskningsprojekt vid universitetet i Cambridge som analyserar konspirationsteorier utifrån ett samhällsvetenskapligt perspektiv. I den vagt definierade grupp som i alla fall av sina motståndare brukar kallas ”konspirationsteoretiker” är det onekligen vissa motiv och tankefigurer som tenderar att återkomma.

Men fast de ofta kan citeras gillande av samma personer, är Peter Josephs och Alex Jones samhällsvisioner faktiskt varandras motsatser. Omfattande konspirationsteorier om bland annat 11 september och en rad andra attentat kan man hitta också hitta hos rörelser med mer traditionella ideologier, exempelvis socialistiska World Socialist Web Site. Kanske är det rimligare att se ”konspiratism” som ett möjligt element i en politisk världsåskådning, än som en ideologi i sig.

I så fall – borde vi se positivt eller negativt på det elementet?

”Konspirationsteorier förstör demokratin”

”Konspirationsteorier hotar att förstöra demokratin”, säger John Naughton, från Conspiracy and Democracy, till BBC. En annan brittisk forskargrupp driver likaledes kritiska siten Conspiracy Psychology, och nämner att konspirationsteorier kring vacciner kan leda till ökad sjukdomsspridning som exempel på att ”de inte är harmlös underhållning”.

Båda forskargrupperna behandlar konspirationsteorier främst som ett psykologiskt fenomen, orsakat delvis av medfödda skevheter i människans sätt att tänka: exempelvis tror de att motviljan mot att acceptera myndigheternas förklaring till John F Kennedys död kan ha sitt ursprung i föreställningen att ”stora händelser måste ha stora orsaker”. Informationsöverflödet i det moderna samhället och internet ser de som förklaringar till deras stora tillväxt under de senste årtiondena: ”Internet är en enda stor konspirationsteori: varje text leder vidare till en annan och det tar aldrig slut”.

Rasmus Fleischer tror också att konspirationsteorier kan ha en psykologisk lockelse.

– Det är en enkel världsbild entydigt uppdelad på gott och ont, och det enda man behöver göra är att sprida sanningen. Det tenderar också att bli ett sluttande plan. Om man har en teori som man gärna vill hålla fast vid trots att motbevis dyker upp, då blir det lätt att man tar till allt fler konspirationer för att bortförklara dem.

I artikeln ”Varning för konspirationen!” i tidskiften Arena skriver Fleischer om konspiratismens ”i grunden ultrareaktionära politiska budskap”.

– Konspirationstänkande är en reaktion på den moderna kapitalismen. Kapitalismen är ett system som utvecklas bortom någons kontroll, styrt av automatiska ekonomiska mekanismer. Samtidigt omfattar samhället fortfarande en upplysningsideologi där historien styrs av människors beslut. Detta går inte ihop. Då leds man till att förklara allt med bakomliggande konspirationer, menar Fleischer. Dagens ”konspiratism” appelerar både till människor med höger- och vänstervärderingar, konstaterar han och fortsätter;

– Också den klassiska fascismen förmådde kombinera höger- och vänsterargument. Men det är en falsk lösning eftersom den helt enkelt bygger på en felaktig verklighetsbild. Samhället ser inte ut som det gör på grund av att någon liten mäktig grupp sitter och regisserar allt.

Kan det bli paradoxalt att som samhällskritiker bemöta konspirationsteoretiker – man säger att man ska acceptera den vedertagna bilden, att man ska lita på auktoriteter… hur ser du på det?

– Tja, man får helt enkelt acceptera att ingen kan ta in all nödvändig kunskap om allt, att man faktiskt måste ha tilltro till experter åtminstone inom en del områden.

Men är alla fel?

Gunnar Wall ser inte lika negativt på människors sökande efter konspirationer. Mekanismerna som ligger bakom är inte alldeles irrationella, menar han.

– Det är lätt att peka ut när detta blev ett stort fenomen i USA, som är konspirationsteoriernas hemland, det var efter Kennedymordet. Det som hände där var att polisen tvärsäkert hävdade att Lee Harvey Oswald var ensam gärningsman, trots att mycket tydde på motsatsen. Folk uppfattade att myndigheterna ljög om viktiga saker och täckte upp varandras lögner. Då blev det lätt att dra slutsatsen att de ljuger om allt, också sådant där de förmodligen talar sanning, utomjordingar och så.

Wall själv tycker det finns många tecken på, om inte direkt inblandning, så i varje fall systematiskt vilseledande av allmänheten från myndigheternas sida i Kennedymordet, Palmemordet och 11 september-attentaten. En av de konspirationer som hade varit svårare att tro på – om inte dess existens varit dokumenterad bortom allt tvivel – är MK ULTRA, CIA:s hjärntvättsprogram med inslag som LSD-experiment och planer på att skapa ”fjärrstyrda” mänskliga marionetter.

MK Ultra var ju inte bara om ett fåtal personer som höll tyst om en hemlighet. Det var en fysiskt existerande verksamhet omfattande hundratals eller tusentals människor under två årtionden. Ändå gick det att hålla hemligt. Är stora konspirationer lättare att dölja än vad vi föreställer oss?

– Ja, absolut. Finns det en grupp som är lojal med varandra så accepterar medlemmarna att saker ska hållas hemliga och då går det att dölja även ganska omfattande verksamheter. Som IB i Sverige, det var ju en massa människor inblandade i det, men det hade aldrig kommit ut några spekulationer i medierna innan Folket i Bild lade fram bevis.

Wall tror också att det finns en psykologisk lockelse i konspirationsteorier, men han ser samtidigt en tendens till motsatsen, ett irrationellt anti-konspirationstänkande.

– Bland akademiker och opinionsbildare är det väldigt impopulärt att spekulera kring konspirationer inom makteliten, trots att historien visar att de alls inte är så ovanliga. Man vill inte bli betraktad som oseriös. Man kan se på avlyssningsskandalen Watergate, det var oerhört kontroversiellt att diskutera om president Nixon var direkt inblandad, ända tills det kom fram otvetydiga fakta att det var så. Akademiker forskar inte gärna kring konspirationer om det inte finns klara bevis. Men bevis kommer oftast inte upp utan en undersökning, och för en undersökning måste man först lägga fram misstankar, argumenterar Wall.

Han ser ingen direkt motsättning med mer systeminriktad samhällskritik.

– Sammansvärjningar är inte grundorsaken till samhällsproblem, det är ekonomiska och andra maktstrukturer. Men däremot kan en struktur skapa och kräva konspirationer. När en maktstruktur förutsätter vissa lögner för att upprätthållas, och sedan dyker det upp något som hotar att kullkasta de lögnerna, då kan det finnas grupper som tar på sig att i hemlighet åtgärda problemet.

En konspirationsteori är på något sätt också lättåskådlig, den pekar ut direkt skyldiga. Kan det ibland vara en folkligare typ av samhällskritik än resonemang om strukturer?

– Ja, det tror jag. Akademiker exempelvis vet att så länge de håller sig på en tillräckligt abstrakt nivå kan de säga nästan vad som helst, men om man uttrycker sig mer lättfattligt är det genast farligare, då kan man anklagas för att vara omstörtande.

Konspirationism – och antikonspirationism?

Det är lätt att uppfatta sig förflyttad till lustiga huset i diskussioner med mer extrema konspirationsanhängare: tvungen att bemöta det ena underliga argumentet efter det andra för att allt från förintelsen till atombomberna till amerikanska skolskjutningar inte inträffat. Samtidigt kan det leda till en självrannsakan: vad har jag själv för grund för mina åsikter? Är det jag betraktar som sunt förnuft egentligen helt enkelt den konventionella uppfattningen? Jag ser mig som kritiskt tänkande, men hur stor del av mina åsikter har jag verkligen underkastat kritisk granskning?

Tron på vittomfattande konspirationer kan vara ett enkelt svar på svåra frågor. Men kan det också vara ett utslag av bekvämlighet att utgå från att vedertagna sanningar är i stort sett korrekta? I en tid när mycket av den mer ideologiska samhällskritiken kan verka desarmerad, kan konspirationsteorier vara ett sätt att ta absolut avstånd från makten? Kan oviljan att undersöka konspirationsteorier, och själva den avståndstagande användningen av ordet, vara ett uttryck för en vilja att förbli ”respekterade samhällskritiker”?

Gunnar Wall tycker åsiktsspektrat är mycket polariserat mellan de som ser stora konspirationer bakom det mesta som händer och de som knappast alls tror de förekommer eller i alla fall sällan diskuterar dem.

– Men i verkligheten är det mer komplext, konspirationer är antagligen vanligare än vad de flesta föreställer sig, men sällan så omfattande och perfekt organiserade som de hängivna konspirationstroende antar, säger han.