Nya sidor av Mumins mamma | Fria.Nu

Recension


Litteratur
Tove Jansson: Arbeta och älska
Författare Tuula Karjalainen
Översättning Hanna Lahdenperä Förlag Norstedts

  • Tove Janssons muminböcker anklagades för att sprida en borgerlig världsbild men har en subversiv dimension, skriver Anna Remmets.
  • Skiss till Småtrollen och den stora översvämningen, 1940-tal.
Fria Tidningen

Nya sidor av Mumins mamma

I år är det hundra år sedan Tove Jansson föddes. Anna Remmets läser en nyutkommen biografi som kastar nytt ljus över konstnärskapet.

Till hundraårsjubileet av konstnären och författaren Tove Janssons födelse kommer en ny biografi. Tove Jansson: Arbeta och älska av konsthistorikern Tuula Karjalainen behandlar den världsberömda finlandssvenskans liv och verk. Det finns knappast någon som inte känner till Tove Jansson som Mumins skapare.

De älskvärda trollen med runda kroppar och stora nosar finns på allt från designkoppar till Finlandsfärjor. Men under hela sitt liv kunde hon aldrig riktigt släppa sin dröm om att en dag bli erkänd som bildkonstnär i de finkulturella salongerna.

Tove Jansson föddes samma år som första världskriget utbröt och växte upp i ett konstnärshem. Som i de flesta familjer där både mannen och kvinnan var konstnärer fick moderns karriär stå tillbaka för faderns. Hans auktoritet i egenskap av konstnär upphörde Tove Jansson aldrig att respektera, samtidigt som deras relation i övrigt präglades av djupa konflikter: fadern var inskränkt och antisemitisk och hade svårt att visa ömhet för andra än för den lilla ilskna apa (!) som han adopterade på äldre dagar. Relationen till modern förblev däremot varm och innerlig ända fram till dennas död.

Tove Jansson skulle komma att skriva om föräldrarna, framför allt fadern, i den självbiografiska boken Bildhuggarens dotter från 1968. Många författarbiografiska tolkningar, ibland explicit understödda av författaren själv, har gjorts av föräldrarelationerna även i Mumin-berättelserna och till dessa läsningar sällar sig Karjalainen. I den trygga och kärleksfulla men samtidigt lekfulla Muminmamman ser hon Signe Hammarsten-Jansson och i den kreativa men ofta inåtvända Muminpappan, särskilt så som han gestaltas i boken Pappan och havet (1965) ser hon Viktor Jansson.

Hon började rita och måla tidigt och endast 16 år gammal började hon studera konst. Denna biografi behandlar Janssons tidiga konstnärskap lika utförligt som Mumin-eran. Genom att redovisa influenser och tendenser i hennes tidiga måleri sätter konsthistorikern Karjalainen Tove Janssons särpräglade stil i en modernistisk kontext som ofta glöms bort.

Tove Jansson förespråkade alltid devisen ”konsten för konstens egen skull”, vilket också var hennes konsekventa svar när hennes mumintroll anklagades för att förespråka en borgerlig ideologi. Ändå medverkade hon under lång tid i den satiriska tidskriften Garm.

Detta var under andra världskriget och hennes pacifism och avsky för kriget präglade varje illustration, vilket inte var helt okontroversiellt då den officiella inställningen i det krigsdrabbade Finland var patriotism och kämparglöd.

Redan i Garm-illustrationerna börjar den figur som senare ska bli Mumintrollet uppträda. De tidiga versionerna har dock mycket lite gemensamt med den figur som skulle bli världsberömd. De tidiga mumintrollen var i det närmaste demoniska, med smala kroppar och röda ögon. Gradvis fick de sedan sin nuvarande, mjuka form och 1945 kom den första boken, Småtrollen och den stora översvämningen.

Även om trollen nu hade fått vänliga och kramgoa utseenden fanns spänningsfältet mellan det trygga och det hotfulla kvar. Utanför det kakelugnsliknande Muminhuset och Muminmammans omsorger finns mörka skogar och vidsträckta hav som befolkas av diverse mer eller mindre skrämmande figurer. Karjalainen visar hur traumat från kriget, som var ett återkommande tema i Garm, går igen i Kometjakten från 1946 där mumintrollens värld hotas av en komet. Undergångsmotivet är tydligt och beskrivningarna märkbart influerade av krigets förödelse.

Eftersom död och undergång hade en så framträdande plats var läsare och kritiker redan från början osäkra på om Muminböckerna skulle läsas som berättelser för vuxna eller för barn.

Vanligt förekommande var som sagt också den kritik som gjorde gällande att Mumitrollen reproducerade en borgerlig och konservativ världsbild. Det är en intressant aspekt som behandlas, om än inte särskilt djuplodande, i Karjalainens biografi. För medan Muminfamiljen själv i högsta grad kan sägas bejaka idén om den ideala, borgerliga kärnfamiljen, så är det i spänningsfältet mellan dem och alla de varelser som finns i periferin som mycket av berättelsernas mening skapas.

Här finns den bohemiska vandraren Snusmumriken, den argsinta och självständiga Lilla My, den sexuellt frigjorda Mymlan* och den androgyna Too-ticki. Karaktärerna har alla på olika sätt en lockande och omdanande effekt på Muminfamiljen och ger därmed berättelserna en subversiv dimension.

Trots kritiken och förvirringen kring målgruppen blev Janssons mumintroll snabbt älskade i hela världen, främst utanför Finland. Med kommersialiseringen fick Tove Jansson ekonomisk trygghet, men det fick henne också att känna sig fängslad i det fack hon hamnat i. Drömmen om att bli en erkänd bildkonstnär hängde alltjämt kvar.

Det är vemodigt att läsa om denna längtan, både därför att den i stort förblev ouppfylld, och för att den säger mycket om den konstsyn som vurmade för (det manliga) geniet och kategoriskt avfärdade den sortens arbete som Jansson utförde i Mumin-böckerna.

Trots besvikelserna och de återkommande depressionerna är det ett ganska lyckligt och framför allt fritt liv som målas upp i boken. Långt före sin tid, även om de intellektuella konstnärskretsarna var mer tillåtande än övriga samhället, levde Tove Jansson utanför heteronormen. I fyrtioårsåldern träffade hon den kvinna som skulle bli hennes livskamrat ända till slutet – Tuulikke Pietilä, allmänt känd som Too-tickis förlaga.

Konstnärsbiografier om kvinnor tenderar på ett olyckligt sätt tappa bort just konstnärskapet och istället fokusera på relationer och eventuella moderskap. Tove Jansson förblev barnfri, så varningsklockorna ringer onekligen av biografins titel, Arbeta och älska. Men Karjalainen har skapat ett konstnärsporträtt där konstnärskapet får står i centrum, även om biografin förstås även behandlar Janssons relationer till såväl familj som kärlekspartners.

* Mymlan har ett tjugotal barn, varav ett är Lilla My, men tillsynes ingen make.

Fakta: 

Tove Jansson

• Tove Jansson (1914–2001) är en av Finlands mest kända konstnärer och författare. Muminböckerna har översatts i stora delar av världen. Hon skrev även noveller och romaner och illustrerade bland annat Alice i Underlandet och Bilbo.

• Tuula Karjalainen har nyligen tilldelats Lauri Jäntti Prize på 15 000 euro för sin omfattande och rikligt illustrerade biografi.

Annons

Rekommenderade artiklar

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

Smith skriver starkt om klass och ras

Recension

Precis som i Zadie Smiths stora genombrott Vita tänder målar hon i Swing time upp ett tvärsnitt av klassamhället, skriver Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu