Kriminalisering av medmänsklighet | Fria.Nu
Sara Falkstad

Synpunkten


Sara Falkstad
  • Kan medmänsklighet bidra till att upprätthålla orättvisor?
Fria Tidningen

Kriminalisering av medmänsklighet

Motviljan att se varje människas ovillkorade egenvärde är en dystopisk utveckling som isar ända in i märgen.

För några år sedan volontärarbetade jag på ett center för utrotningshotade djur i Malaysia. Att vistas endast bland djurvänner var fantastiskt, men det dröjde inte länge innan jag fick uppleva att delat engagemang inte alltid innebär delade åsikter.

Konflikten gällde de halvvilda katter som hölls kring personalbostäderna. Personalen hade fattat ett beslut om att katterna skulle skjutas, bland annat av oro för den rödlistade arten tröglori, ett lätt bytesdjur för tamkatter som levde i den omgivande djungeln. Efter många upprörda känslor ändrade de beslutet, troligen i väntan på en mer medgörlig volontärgrupp. Min egen slutsats av diskussionerna var att ens ställningstagande beror på om man prioriterar den biologiska mångfalden eller sätter ett egenvärde i djuret som individ.

Paralleller mellan ekosystem och samhälle är både orättvisa och tveksamma, och just därför blir jag orolig när jag ser samma etiska vattendelare i vår människosyn. Det finns de som ser varje människas egenvärde, och så finns det de som tycker att några kan offras på vägen. Efter att ha läst Bo Rothsteins argumentation för att kriminalisera donationer till tiggare i DN den 28 december, framstår denna skiljelinje med kuslig klarhet.

Låt oss klargöra skillnaden mellan medmänskliga handlingar och politisk strategi. Jag tror inte att jag löser det strukturella problemet genom att ge pengar till tiggare. Jag tycker inte att någon ska behöva leva på allmosor. Men jag förbehåller mig rätten att se både mig själv och andra människor både som individer och som delar av en samhällskropp, med rätt att både behövas och bli behövda.

Om jag hjälper en funktionshindrad vän, saboterar jag då kampen för fler assistanstimmar? Om jag gömmer en flykting, kan jag då inte samtidigt verka för en humanare asylpolitik? Och om jag ser till att en hemlös människa får ett mål mat, kan jag inte samtidigt motverka social ojämlikhet? Utesluter ett politiskt ansvar verkligen frivillighet, mellanmänskliga relationer och ett aktivt civilsamhälle?

Motviljan att se varje människas ovillkorade egenvärde är ingen isolerad företeelse, utan en del av en dystopisk utveckling som isar ända in i märgen – i Italien, till exempel, är det olagligt att hjälpa båtflyktingar. Det mest skrämmande är inte Bo Rothsteins text, utan kommentarsfältet: den oreflekterande massan av medhåll. Det gapande hålet efter villkorslösa människokärleken.

Rothstein menar att strukturella åtgärder från samhället uteblir på grund av att människor ger pengar till tiggare. Det är inte sant. Ingen politiker säger att: ”hemlösa lever ändå så fett på allmosor, så de behöver inget från oss.” Nej, anledningen till att det offentliga inte tar ansvar, är det tysta mordet på välfärden, där missbrukare, psykiskt sjuka och människor som inte är födda i Sverige är de som ryker först.

Det kommer vi inte att stoppa genom att kriminalisera medmänsklighet.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu