Simon Felix Adler

Krönika


Simon Felix Adler
Skånes Fria

Mjuka ord i flyktingfängelset

Simon Felix Adler blickar ut ifrån ett Ikea-inrett mötesrum på förvaret i Åstorp där han driver ett skrivprojekt med människorna som sitter inlåsta mot sin vilja.

”Vi har ganska stor omsättning av de boende nu när polisen har börjat arbeta effektivare. Numera har vi inte så hög beläggning på avdelningarna”, säger hon och tittar avvaktande på mig över sin kaffekopp.

Allt känns så normalt, nästan avslappnat. På andra sidan bordet sitter de operativa cheferna för Migrationsverkets flyktingförvar. Tre kvinnor i övre medelåldern. Kontorsklädda och sminkade. Inte för mycket, inte för lite. De lyssnar, ler och ställer frågor vartefter jag och min vän förklarar vårt ärende.

Jag kramar pennan under bordet och ler ansträngt tillbaka. Mötesrummet är ljust och Ikea-inrett. Utanför de stora fönstren snöar det. Man kan se in men inte ut. Det vet både jag och min vän för vi har stått där utanför många gånger. Ibland väntande på att bli insläppta genom den första säkerhetsdörren. Ibland med banderoller frysande framför polis och avspärrningar. Det har känts långt bättre än det jag känner nu. Nu känns det som jag godkänner allt varje gång jag nickar eller ler. Nu känns det som om jag bekräftar att allt detta är normalt. De kliniskt rena korridorerna, pansarglasen och det faktum att människor sitter fängslade i samma byggnad bara några meter ifrån oss. Människor som inte är dömda för något brott. De boende som kvinnorna talar om är i själva verket fångar som har spärrats in utan rättegång, utan att få chans att försvara sig. Deras brott är att de finns. Att de utan ett vinrött EU-pass befinner sig i Sverige. Därför har staten spärrat in dem.

Omsättning. Det betyder att civilklädda gränspoliser anländer till förvaret med en väska. I väskan har de; pepparspray, handfängsel och fotfängsel. Sedan deporteras fången. Många gånger till fruktansvärda öden. Ibland till döden. Det är därför de nu sitter inlåsta här. För att de har vågat drömma om en bättre tillvaro på en annan plats där inte våld hotar utanför dörren.

När den fängslade sedan har förts bort, inte sällan via psykakuten i Helsingborg för att få lugnande, så sätts personen på ett plan tillbaka till ett okänt öde. Förvarscheferna, poliserna och Migrationsverket vet aldrig vad som händer fångarna när de har flugits tillbaka. För där slutar statens ansvar. ”Vi avslutar alltid med ett handslag”, svarade en gränspolis på frågan om hur Sverige bara kan dumpa människor utan vidare. Ett handslag. Rent och snyggt. Precis som rummet där vi sitter nu. Efter att en fånge har deporterats kommer en annan in och tar dennes plats. Omsättning. Flyktingförvaret är inte bara ett förvar. Fängelset och den långa tiden av frihetsberövande fyller en annan funktion. Ett straff, en varning. Kommer ni hit igen så vet ni vad som väntar.

Jag tittar på kvinnorna på andra sidan bordet. Hur kan de bara sitta där och låtsas att de driver en helt vanlig verksamhet. Ett boende, ett kontor eller en fabrik. Men så inser jag att de inte låtsas, att de inte spelar något spel. De är inga hårda fängelsevakter. De är vanliga människor som bara vill göra sitt jobb. De skulle kunna vara min granne eller min mor. Deras vänlighet är uppriktig, ja nästan varm.

”Det är nog ingen idé att ni kommer på förmiddagen”, säger en av cheferna. ”Många av de boende är unga. Ni vet hur unga är. De sover ju länge på morgnarna.”

Det slår mig att de förmodligen är barn. Kanske tonåringar.

När Karl Adolf Eichmann ställdes inför rätta i Jerusalem efter andra världskriget visste han att hans dagar var räknade. Det var kanske därför han svarade så öppet och ärligt på rättens frågor om hur han hade organiserat förintelsen av miljontals människor. När Eichmann fick frågan om hur han och hans medbrottslingar kunde skicka hundratusentals människor till döden varje dag svarade han att det var lätt.

Inom SS organiserades språket så att ingen kände ansvar. Fångar blev nummer, flöden och enheter. Avrättningar kallades verkställningar eller lösningar. På det sättet slapp människor tänka på att det handlade om andra mänskor av kött och blod. På det sättet blev det fruktansvärda fullkomligt normalt.

Mötet avslutas och vi har kommit ett steg närmare det vi vill åstadkomma. Att få bli insläppta i flyktingfängelset. Att få skriva tillsammans med människorna som sitter inlåsta här. Att ge fångarna chansen att berätta sin historia fri från ord som lindar in.

På vägen ut, mellan en av säkerhetsdörrarna, möter vi en man med två barn. En pappa som visar sin arbetsplats för sina döttrar. Inget kunde vara normalare.

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu