När Filippinernas president Benigno Aquino III före jul tillkännagav kostnaden för att bygga upp det som förstörts av stormen, väckte både den enorma summan – 8 miljarder dollar – och det faktum att en stor del av kostnaden ska täckas med hjälp av nya lån oro bland aktivister som länge kampanjat för att illegitima skulder ska skrivas av.

– Varje dollar av bistånd kommer att användas så effektivt och hållbart som möjligt, försäkrade Aquino under en presskonferens.

– Vår omedelbara uppgift är att se till att samhällena som reser sig igen gör så starkare, bättre och mer uthålliga än förut, sade han.

Men varje år betalar Filippinerna ut lika stora belopp till utländska långivare som de summor Aquino nu hoppas samla in i bistånd till återuppbyggnaden. Och eftersom filippinsk lag tvingar regeringen att prioritera avbetalningar på statsskulden framför alla andra utgifter, kan bistånd och nya lån för att bekosta återuppbyggnaden i värsta fall gå till avbetalningar på gamla lån.

Redan före stormen var statens utgifter för utbildning och sjukvård lägre i Filippinerna än i många jämförbara länder. Var femte filippinier lever i fattigdom och 15 miljoner av landets invånare lider av undernäring.

När skadornas omfattning efter stormen blev uppenbara skyndade sig Aquino till Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken, som båda utfärdade nödlån på 500 miljoner dollar var och flera mindre bidrag på 25 miljoner dollar. Men att återuppbyggnaden till stor del ska finansieras med lån – i ett land där 20 procent av statens utgifter går till avbetalningar och räntor – är problematiskt, menar Tim Jones från organisationen Jubilee Debt Campaign.

– Det är alltid en dålig idé och orättvist att svara på en katastrof genom att låna ut pengar.

FN:s klimatkonvention förbjuder klimatrelaterade investeringar som ökar ett lands skuld. Men regeln ignoreras i nödsituationer.

– Lånets logik, om det finns någon, är att pengarna som lånas ut kan betalas tillbaka. Det kan per definition inte hända när det handlar om återuppbyggnad. Det som sticker i ögonen än mer är att Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken presenterar pengarna de lånar ut som bistånd, säger Jones.

Fedinand Markos styrde Filippinerna mellana 1965 och 1986, och var en trogen allierad med väst i det kalla kriget. Han påstås ha stulit så mycket som 10 miljarder dollar under sitt 21 år långa styre, och lånade 9 miljarder dollar från IMF, Världsbanken och andra länders regeringar.

En av Marcos mest tveksamma affärer var ett antal lån från USA som var orönmärkta till bygget av ett kärnkraftverk på Baatan-halvön. Kärnkraftverket byggdes i ett jordbävningsdrabbat område, nära en vulkan, och kostade 2,3 miljarder dollar. Det har aldrig producerat så mycket som en watt elektricitet, men bidrog till att finansiera presidenthustrun Imelda Marcos ökända skosamling.

2008 röstade det filippinska parlamentet för att stoppa avbetalningarna på 11 lån som förklarades illegitima – ett beslut som revs upp av president Arroyo efter påtryckningar från IMF. När kongressen på nytt väckte frågan om illegitima lån tre år senare sparkades ordföranden för den ansvariga komittén snabbt av presidenten.

Varken Världsbanken eller Asisatiska utvecklingsbanken vill kommentera frågan om Filippinernas illegitima skulder. Världsbankens chefsekonom i Filippinerna, Rogier Van Den Brink, menar att landets omedelbara behov måste komma först.

– Det är avgörande att återuppbyggnaden inleds snabbt för att minimera de ekonomiska skadorna och framför allt minska folkets lidande, i synnerhet de fattiga och sårbara, säger Van Den Brink.

Men Tim Jones från Jubilee menar att det är en ekonomisk och moralisk skandal att Filippinerna betalar så mycket i avbetalningar och räntor.

– I synnerhet när landet drabbats av en kastatrof som påverkats av koldioxidutsläpp från världens rikaste länder, säger han.