Recension


Litteratur
Tiggarflickan
Författare Alice Munro Översättning Karin Benecke Förlag Atlas

  • Årets nobelpristagare i litteratur Alice Munro är aktuell med en nyutgivning av Tiggarflickan från 1978.
Fria Tidningen

Munro känner småstadens skrymslen

Alice Munros genombrottsbok Tiggarflickan visar upp livet som det är, skriver Anna Remmets.

Titeln Tiggarflickan anknyter till målningen King Cophetua and the beggar maid av sir Edward Burne-Jones. I novellen "Tiggarflickan" liknar huvudpersonen Roses rika fästman henne vid denna romantiserade figur eftersom hen går på collage tack vare ett stipendium för mindre bemedlade. Att denna novell har fått ge namn åt hela novellsamlingen är inte så konstigt. Det ganska förnedrande ordet betecknar Roses känsla av att trots sin klassresa och utbildning inte kunna skaka av sig det sociala arvet från den fattiga och inskränkta kanadensiska småstad hen växte upp i.

I 2013 års nobelpristagare Alice Munros novellsamling från 1978, som nu föreligger i nytryck, kretsar samtliga noveller kring Rose som växer upp i ett relativt fattigt hem med en far, en styvmor och en halvbror som hen har ett minst sagt ambivalent förhållande till. Novellernas röda tråd är konflikten mellan deras värld och den stora världen som öppnar sig för Rose när hen får möjlighet att utbilda sig.

Munro är själv uppvuxen i en småstad och har ett absolut gehör när det kommer till att skildra småstadslivets inskränkthet och instängdhet utan att skildringen blir stereotyp eller exotiserande. Hennes blick när hen skildrar karaktärer som Flo, Roses styvmor, är på samma gång skoningslös och empatisk. Hen lyckas med konststycket att efter den inledande novellen, då Flo medvetet ser till att Rose blir misshandlad av sin far efter en konflikt mellan henne och Flo, väcka läsarens sympati för både styvmodern och fadern och göra dem till närapå älskvärda karaktärer – utan att på något sätt väja för grymheten i faderns sparkar eller Flos småaktighet och fördomsfullhet.

Denna människans förmåga till grymhet gör sig påmind i de flesta av Munros noveller. Antingen uppträder den i hjärtat av kärnfamiljen, som i Tiggarflickans första novell, eller så finns den i utkanten av det sömniga och konservativa småstadslivet i form av skvaller om incest, våldtäkt, utomäktenskapliga barn och sinnessjukdom. Dessa historier, som rör karaktärer i periferin, fungerar både som förkroppsligande av kollektivt förträngda tabun i det lilla samhället och som historier om de Andra vilka Flo kan använda för att bekräfta sin egen normalitet. Men Munro visar tydligt att den så kallade normala kärnfamiljen har sina egna destruktiva mekanismer.

Något annat som är typiskt för Alice Munros novellkonst är de gäckande vändningarna. Hen bygger ofta upp berättelserna så att läsaren förväntar sig en dramaturgiskt konventionell om än skickligt genomförd upplösning. Sedan vrider hen historien ytterligare ett varv så att sagda upplösning eller peripeti uteblir. I den första novellen har fadern misshandlat Rose med sparkar och slag och allt talar för att denna scen kommer att utgöra ett grundläggande trauma för huvudpersonen. Vi väntar oss få följa en tragisk barndom och en trasig vuxen. Istället låter Munro affekten klinga av och avslutar berättelsen med att Rose resignerat tar emot "försoningssmörgåsar" av Flo och som vuxen tänker hen tillbaka på ett besök hos Flo på ålderdomshemmet.

Ett annat exempel är i "Tiggarflickan" då Munro ägnar många sidor åt att signalera att ett definitivt uppbrott mellan Rose och hennes fästman är i antågande. Ögonblicket kommer mycket riktigt, men som så ofta är fallet i verkligheten ångrar sig Rose. Då förväntar man sig som läsare istället att denna vändning i sista stund betyder att de två "hör ihop" och kommer tillbringa sina liv tillsammans, men inte heller detta infrias. Istället konstaterar berättaren nyktert att de sedan levde tio år tillsammans och därefter skilde sig. Livet, tycks Munro vilja säga, består inte av storslagna upplösningar.

Även i noveller som till skillnad från serien i Tiggarflickan inte får någon fortsättning är sluten för det mesta relativt öppna. Inte så att något stort mysterium förblir olöst, utan mer på det vis som livet självt är öppet utan dramaturgiskt överlagda, klart definierade slut. Samtidigt utgör även novellerna i Tiggarflickan, trots att de i kronologisk ordning följer en och samma huvudperson från barndomen till medelåldern, ett eget universum. Kanske är denna kvalité en av den lyckade novellens främsta kännetecken.

Fakta: 

Litterär hyllning till Munro

Dramaten hyllar årets nobelpristagare i litteratur den 12 december. Lena Endre, Livia Millhagen, Ingela Olsson, Marie Richardson med flera läser upp delar av Alice Munros verk och bland andra Horace Engdahl, Andres Lokko, Agneta Pleijel och Sara Stridsberg talar om författarskapet.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Givande när Bergman skriver om Bergman

Recension

I den självbiografiska Laterna Magica skriver demonregissören Ingmar Bergman om sitt eget liv. ”Underhållande och medryckande”, tycker Anna Remmets.

Fria Tidningen

Smith skriver starkt om klass och ras

Recension

Precis som i Zadie Smiths stora genombrott Vita tänder målar hon i Swing time upp ett tvärsnitt av klassamhället, skriver Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu