En alternativ poesi för ett alternativ samhälle | Fria.Nu
Stockholms Fria

En alternativ poesi för ett alternativ samhälle

Krogens Poeters Parlament inleddes på gatan. Närmare bestämt vid Fatburstrappans fot, nedanför Medborgarplatsen på Södermalm. Det var på vårdagjämningen 20 mars 1993. SFT har träffat Claes Fredelius som har alltid valt ett alternativ sätt att göra poesi och att vara poet.

Krogens Poeters Parlament har fyllt elva. Ni måste ha många minnen efter alla år.

- Ja, vi har arbetat i elva år med visionen 'blandning': åldrar, kulturer, uttrycksformer, 'professionalitet' (poetisk erfarenhet) och 'lokal' (platsens poesi). Den deklamerade poesin (ibland med ljud och bild) är basen, men där förekommer mycket musik av olika slag, liksom dans, teater och 'happenings'.

- Man skulle också kunna säga att Parlamentet är såväl en offentlighet (i all anspråkslöshet) och experimentverkstad som en mötesplats och 'skola'. Högt i tak, och i en 'folklig tradition'. Det jag minns särskilt är väl gudinnorna, galningarna och 'magin'. Marguerita från Hälsingland som smeker barstolen som vore hon Marilyn Monroe och läser från sina 17 år i Hollywood - just när hon nått toppen gick arbetstillståndet ut, och hon blev estradpoet i Sverige i stället... Och sköra Kim som sjöng och spelade sin Borderline strax innan hon åter blev intagen. Tusen gudinnor har säkert äntrat scenen under årens lopp! Galningarna kommer mest utifrån.

- Bostadsrättsföreningen som hyrde ut till Jonathan från Ghana på Södermannagatan (Jonathan´s Place) - regelbundet fick han hotbrev från några där: 'Vi ska skjuta dig en kula i huvudet en kväll när du ska hem jävla nigger!' Eller han som kom förbi Fyrfatet första gången vi var där. Han hade sin hund i koppel, och kom rasande in och frågade vem som ägde den lösa hunden utanför. Min kompis David, som aldrig haft sin hund i koppel, fick en smäll rakt av, och hans tjej Sara en släng samtidigt. När vi äntligen fick iväg honom kom två polisbilar med påslagna sirener och blåljus, och så gick ytterligare en halvtimme åt att förklara saken. Episoderna kan mångfaldigas.

Jaa... man kan ju också tänka på den smarte yrkespoeten Bob Hansson som passade på att delta när Marita Ulvskog gästade oss - och strax efteråt fick fem tusen för att läsa för hela kulturdepartementet (hos oss får ingen betalt). Eller på Björn Ericsson, gammal kompis till den på 1950-talet geniförklarade poeten Paul Andersson. Han kommer ut från bastun på Liljeholmsbadet med sin fiddla/giga. Vid bassängkanten åker också badbyxorna av, varpå han gestaltar Stagnelius klassiska dikt Näcken. Sånt kallar jag magi.

Liksom den gången vid Fatburstrappan, strax efter min far dött, och en äldre man och hans fru, ofta återkommande, just kommer från den årliga ceremonin vid Maria kyrka där man hyllat Stagnelius. Han har med sig några rader från en Stagneliustext, och ber mig läsa. Jag känner igen dem - de är från Flyttfåglarna som jag själv läste på min fars begravning. Eller när jag hela tioårsjubileumsåret på olika sätt försöker få kontakt med en av Sveriges främsta moderna poeter - och sista månaden träffar Thåström tre gånger på Söder! Allra närmast mitt hjärta ligger väl annars det block av improviserad musik (exempelvis afrikansk blues) vi nu söker etablera i mitten av kvällen, där folk kan vara med och spela och dansa. Plus våra utåtriktade aktioner, som när vi läste poesi i riksdagshuset och på torgmöten i samband med EU-valet 1994, under namnet Barn och poeter mot EU.

Du skriver: 'jag är fiende till den marknad som avskiljer konsten från det vardagliga livet, gör den till en specialitet bland tusen andra och centraliserar makten över det som betraktas som konst till en liten snobbig kulturelit.' De författare och poeter men också musiker och bildkonstnärer som avskydde de kulturella salongerna är många. En hel del av dem har blivit portalfigurer i konsten under 1800- och 1900-talen. De var radikala på olika fronter, den sociala men också på andra 'estetiska' fronter. Detta kanske visar att man kan bli en etablerad konstnär även om man avskyr kultureliten...

- Poesins stjärnor som gästat oss är många. De som vunnit SM i Poetry Slam (som Bob) och blivit utgivna på de stora förlagen. Också flera mer traditionella, väletablerade äldre poeter som exempelvis Peter Curman, dåvarande ordförande i Författarförbundet. Alla poeter har numera ett avsevärt tryck på sig att också agera som estradpoeter (då kan man sälja mer av sin diktsamling än de normala 300 som går till de 'närmast sörjande'). Vilka som blir de kommande Stagnelius, Ekelöf eller Ferlin, för att ta mina egna förebilder, får framtiden utvisa. Vi välkomnar alla och avundas ingen hans/hennes framgång i det borgerliga kulturetablissemanget. Vi har väldigt roligt på våra sammankomster.

Du har vid några tillfällen sagt att du strävar efter alternativ kultur. Vad menar du med alternativ?

- Vi söker frizoner i den borgerliga kulturdjungeln -vars stenhårda konkurrens, i sista instans, handlar om att äta eller ätas: i striden om medias strålkastarljus, i kontakterna med de stora förlagen och stipendienämnderna - där vi tillsammans kan utveckla nya poetiska innehåll och former. Vi är också medvetna om att poesin måste uppsöka sin publik utanför salongerna finns dock en viss tröghet - poeterna kan bli både vildare och mer 'galna' - en 'poesigerilla' är ett gammalt älsklingsprojekt för mig. Vi tänker, många av oss i alla fall, att den politiska poesin är en viktig del av den progressiva samhällsförändrarrörelsen - den etablerade bokförlagspoesin skyr politiken som pesten sen 1970-talets för många alltför krävande politisering; självklart med vissa alibin - undantag, som exempelvis Göran Greider. Vi är väl lite som dagens bildkonstnärer, som gärna kastar ramarna. Och självklart känner vi frändskap med rapparna och de seriösa 'popmusikerna' (Broder Daniel, Thåström etc), dagens massförankrade poeter. För mig handlar poesin om existentiell, samhällsanknuten kommunikation.

Du har hävdat att först kommer 'revolutionen' och sedan kvinnofrigörelsen. Menar du att feministerna och de radikala kvinnorna är borgerliga? Vilken plats intar kvinnorna - inte minst som konstnärer, i din värld?

- Kvinnor och män är självfallet lika goda konstnärer och poeter, och på Parlamentet finns det balans. För mig som man lägger en kvinnas gestaltning förstås alltid till en extra dimension till texten. Lika självklart är det väl att kvinnor och män skiljer sig åt som konstnärer och poeter - deras respektive könskaraktär, som jag av försiktighetsskäl inte här ska gå närmare in på, raderas inte ut för att kvinnorna får tillträde till arbetsmarknaden och gör karriär. I synnerhet inte om man, som i 'feminismens Sverige', just många gånger betonar skillnaderna och motsättningen till det andra könet.

I det rådande samhällsklimatet av borgerlig feminism och 'medial verklighet' har de kvinnliga poeterna varit gynnade på ett helt annat sätt än tidigare, och även intagit betydande maktpositioner inom media och stipendienämnder... Det får väl ses som positivt att det råder mer könsrättvisa vid köttgrytorna.

Gladast är jag över alla radikala tjejer! Som ägnar sina liv åt att förändra den rådande samhällsstrukturen i stället för att söka sin karriär inom den. Som marxist har jag däremot inga förväntningar om att en existerande samhällsstruktur, låt oss kalla den 'marknadens diktatur', förändrar sitt sätt att fungera mer en högst marginellt bara för att man byter ut manliga makthavare mot kvinnliga. Dessutom anser jag att 'feminismen' fördunklar de grundläggande klassmotsättningarna och tyvärr skapar pseudomotsättningar.

Är socialismen viktig för alla dessa krogpoeter? I så fall varför? Du gillar musiken och Bellman, som var en krogpoet som aldrig sa nej till Gustav den tredje...

- Parlamentet verkar inom en urgammal tradition av gestaltad-dramatiserad, muntligt framförd folklig poesi, långt äldre än den bleksiktiga bokpoesin. Och med mål som 'blandning' och allas lika tillgång till den offentliga scenen. Det är på tvärs mot den lilla trendsättande bokförlagspoesisekten.

Jag är inte litteraturvetare, men enligt min ringa erfarenhet har alla betydande poeter stått till vänster (dock inte Stagnelius). Så är det väl också med de flesta av de över två tusen poeter som stått på vår scen.

Denna 'vänsterpoesi' kan sen förstås gestaltas på de mest skilda sätt, från ren agitation till ett mer 'sofistikerat' innehåll och form, beroende på situation och person. Allt har väl sitt berättigande om det görs på ett medvetet och genomtänkt sätt.

För mig handlar utopin inte bara om samhällsförändring i riktning mot det icke-monetära, klasslösa samhället. Utan också om formen - för mig är poesin och musiken tvillingar. Man säger ibland att poeter i dag är misslyckade rockmusiker, och det ligger en viss sanning i det. Både på det sättet att den verkligt inflytelserika, folkliga poesin i dag framförs av seriösa rock- och popgrupper. Och, åtminstone för min egen del, att jag ser deltagande i en musikbaserad poesigrupp som den ultimata formen av poetisk lycka.

Annons

Rekommenderade artiklar

En drömvärld att upptäcka

Percival slutar aldrig med överraskningar. Mångfasetterad artist: romanförfattare, poet, dramatiker, bildkonstnär, musiker, essäist, översättare med mera, har under flera decenniers liv som diktare och konstnär producerat ett stort antal böcker och andra media. Drömmen om horisontstaden är en 'ny' roman fast skriven i slutet på 1950-talet. Delar av boken publicerades under namnet Horisontstaden 1966.

Göteborgs Fria

Thore Rösnes och de två fåglarna i trädet

SFTs skribent och min nära vän Thore Rösnes gick ur tiden den 13 januari.

Han kämpade mot sin sjukdom så gott han kunde, men cancern var starkare än han. Thore var publicist nästan hela livet. Han var chefredaktör för Teknik i Norden och Gränslöst - samtidigt. Gränslöst var en musiktidskrift som han och hans fru Gudrun bekostade själva, eftersom de avskydde tanken på att ta emot statsbidrag.

Stockholms Fria

Den sjuka kroppens retorik, åtrå och läsbarhet

När jag tänker på att man har velat ge Augustpriset till en kalkonroman av Bengt Ohlsson och inte till Karin Johannisson blir jag arg. Karin Johannissons Tecknen är inte bara viktig för sitt innehåll, den är framför allt viktig för sin form. Språket i Tecknen är gränsöverskridande vackert, kontinentalt och genusrelaterat.

Stockholms Fria

Tidskriften Mana i blåsväder

Fem medarbetare i tidskriften Mana har lämnat redaktionen.
Samtliga är kvinnor: Viktorija Kalonaityte, Victoria Kawesa, Devrim Mavi, Lawen Mohtadi och Paula Mulinari.

Jelinek mellan brutalitet och skärpa

Elfriede Jelinek skapar polyfonier av kroppar och experimenterar med språket. Hennes språk är vackert och ångestfullt som en seriell kvartett av Anton Webern.

Dotter till en slavisk jude var Elfriede Jelinek medlem i det österrikiska kommunistpartiet från 1974 till 1991.

När hon fick veta att hon hade fått Nobelpriset skrek hon:

- Jag är sociopat, jag kan inte åka till Stockholm för att hämta priset. Jag är ledsen, men jag kan inte vara bland människor, förlåt mig.

Stockholms Fria

© 2019 Fria.Nu